Sjuksköterske­programmet

Det där med att vara i fas inför patologi-tentan är som bortblåst. Vem var det som skrev de inlägget? Jag i början av kursen var en helt annan människa och så är det alltid. Optimistisk, hoppfull och peppad. 

Nu sitter jag fast i den onda tentacirkeln, och där hamnar man så fort planeringen spricker. Det börjar med en missad pluggdag. Kanske råkade man kolla på Dr Phil i fyra timmar eller tvätta varenda plagg man äger istället för att arbeta med skoluppgifterna man tänkt. Oftare det första. ”Det är ju så långt kvar till provet!” Jo tjena.

Sen har man plötsligt mycket mer att göra och mycket mindre tid. Hoppsan. Fritiden på nästkommande dag blir plötsligt mycket kortare. Då känns det lite extra jobbigt och det där behovet att sortera strumpor tränger sig på. Det måste faktiskt göras. Och så fortsätter det tills du plötsligt har noll fritid och varenda minut planerad med jobb och skola. Det märks extra tydligt när det börjar drabba ens nöjen. Någon vän kanske frågar om man vill umgås. Visst vill jag! Funkar nästa år? Jag är inte en asbra kompis för tillfället. Har knappt tid att andas. Jaja. På fredag är det dags. Då ska jag kunna ungefär allt. 

Vad gör jag nu? Förbereder mig? Nja. Jag jobbar. Som vanligt. Snyggt. Imorgon blir det pluggmarathon som innan varje tenta. Någon gång kanske jag lyckas planera det bättre så att jag är redo veckan innan till och med! Det skulle vara något.