Vanliga frågor och svar

Hur svårt är det att komma in på psykologprogrammet?

Kort kan en ändå säga att det är svårt att komma in på programmet. Det kräver höga betyg eller högt resultat på högskoleprovet. Gå in på antagning.se för att se aktuella siffror för antagningen.

Vilket språk är psykologprogrammet på?

Programmet är på svenska och en ska kunna/lära sig svenska för att gå på programmet. Vissa föreläsningar ges på engelska, någon enstaka kurs är helt på engelska (för att vi ska kunna ta emot utbytesstudenter) och mycket litteratur är på engelska – men annars är det svenska som gäller.

Hur svårt är programmet?

Jag förstår verkligen att ni vill ha ett tydligt svar på det och jag är därför rädd att göra er besvikna. Men det är så otroligt svårt att svara på den frågan. Såhär på termin åtta skulle jag ändå säga att det är mycket plugg och många timmar som jag investerar i mina studier. Så att det är slappt skulle nog ingen i klassen säga. Dock skiljer det sig såklart från kurs till kurs hur intensivt det är. Vissa är mer innehållsrika på tentor och inlämningar och andra mindre.

Många brukar säga att det ökar på med intensiteten över terminernas gång. Men ärligt talat så har jag svårt att jämföra termin ett med termin sju. Rent tidsmässigt minns jag det som att jag la ner lika mycket tid även då. Men då la jag mer tid på saker som jag i dagsläget inte alls kan lägga tid på. Så jag har blivit effektivare i mitt pluggsätt samtidigt som tempot har skruvats upp.

Men det här med hur lätt eller svårt något är. Ja, i ärlighetens namn tänker jag sällan på hur lätt eller svårt något är, utan har fokus på vad som ska göras och när. Ibland är det en bra egenskap men ibland kan det bli lite väl mycket tunnelseende. Såklart märks det skillnad då vissa kurser innehåller kunskap som känns som från en annan planet, typ statistik och experimentell psykologi. Men många andra kurser har också varit helt och hållet nytt men ändå mer känts som en utmaning än orimligt svårt, såsom neurobiologi.

Och okej, när jag tänker efter så tycker jag nog att alla kurser är lite svåra i början. Innan en hittar på kurshemsidan, vet vad som gäller under kursen, har fått koll på viktiga moment och datum och ens vet vad kursen handlar om. Men ha is i magen och häng med så känns det snart lättare!

Så summan av kardemumman. Om du klarar av att komma in på psykologprogrammet skulle jag säga att du klarar av programmet. En del kommer få kämpa mer och en del mindre. Det är svårt bitvis. Ibland vill jag slita mitt hår och tycker det enda jag gör är att andas plugg, plugg, plugg. Men allt som oftast är det utvecklande, utmanande och roligt!

Hur mycket måste en plugga?

Samma, något tråkiga och svävande svar, kommer här – för det är så otroligt stor skillnad från person till person, otroligt stor skillnad från kurs till kurs och otroligt stor skillnad i HUR en pluggar och inte just hur många timmar en pluggar. Ibland hinner en inte med hur effektiv en än är och ibland kan en ta det lite piano och ändå hinna ta en nap och fika mellan pluggvarven.

Så hur mycket pluggar jag då? Olika från kurs till kurs såklart, men jag skulle ändå tippa på att jag lägger närmare 40 timmar i veckan på plugget om en drar ett genomsnitt. Ibland effektiva timmar och ibland mest gå och kolla vad som finns i kylskåpet timmar. Det är svårt att räkna hur många timmar jag lägger på skolan. Ibland är det föreläsningar 9-16, ibland är det föreläsningar 9-12, ibland är det egen inläsning, ibland eget arbete och ibland hetsig tentaperiod. Så typ av kurs och upplägg styr lite hur timmarna fördelas. Då jag jobbar en eller två vardagskvällar och annars gillar att hitta på saker så försöker jag inte plugga mer än till 17 eller 18. Men visst händer det att jag ibland tar ikapp något på kvällen efter jobbet. På samma sätt som det händer att jag slutar plugga vid 15 och sen inte orkar ta upp det igen på kvällen. Ibland tror jag nog att jag lägger mer tid på plugget än vad jag gör, har jag föreläsningar 9-16 känner jag mig rätt bra nöjd och slut i huvudet. Så jag skulle kanske få erkänna att jag har blivit mer chill under åren på universitetet. Vilket jag absolut ser som något bra.

Och hallå, so far so good. Åtta terminer och samtliga har för mig fungerat att kombinera skola, jobb, träning och relationer. Jag har gått ner i jobbtid för att få mer fritid, inte för att få mer tid till skolan. För balansen är viktig. Skolan är viktig med inte allt.

Går det jobba och plugga till psykolog på samma gång?

Som nämnt i tidigare svar så är det hög sannolikhet att två individer som går samma program behöver lägga ner olika mängd tid på studierna. En del behöver köra all in morgon till eftermiddag medan andra kan ta det lite mer piano. Så är det bara. Dessutom lär två olika personer behöva olika tid för återhämtning och egentid. Vilket typ av jobb du har spelar såklart också in. Är det avkopplande tid från plugget, är det något du har nytta av i plugget, är det heldagar, är det helger, är det krävande och tar energi? Ja, ni är kanske med på vart jag vill komma? Det beror på. Dessutom tycker jag en ska ställa sig frågan vad en verkligen vill. Måste, måste du jobba? Vill du jobba? Eller är det mest ett borde? Vad mår du bra av?

Så det är många variabler som spelar in i om det går att kombinera jobb och plugg. För egen del älskar jag att komma till mitt jobb och stänga av huvudet för skolan och allt annat för en stund. För när en ska fokusera på en PT-kund eller en klass så är det hundra procent fokus på just det. Mitt jobb är också till viss del flexibelt, jag jobbar relativt få timmar i veckan, jag får behålla en fot i träningsbranschen, jag är mer eller mindre alltid ledig på helger och så är det ett magiskt ställe att vara på.

Men hörni? En annan sak som jag var inne på lite innan – vad vill du? Livet är så mycket mer än skolan och en arbetsplats. Kom ihåg att ge dig utrymme för det också. För livet är här och nu. Mitt bland tentaplugg, praktik, inlämningar, sena jobbkvällar och helgjobb. Låt annat få plats och värdera varför du jobbar.

Hittar du inte svaret på dina frågor? Maila mig här!

Om mig som bloggar

En träningstokig psykologstudent med rötterna i den småländska byn Ramkvilla – det är jag. Mitt namn är Felicia Stålhand och sedan hösten 2016 studerar jag på psykologprogrammet vid Karolinska Institutet.