Att fastna i spärren – Del.1

Publicerat: 3 mars, 2019

– Jag ska börja med att säga att du är GODKÄND, så att du hör resten jag har att säga! Säger min examinator i fysioterapi 1.

– Huuuu!! Jag pustar ut och lutar huvudet mellan benen, så nervös jag var!

– Det där gick ju jättebra!

Det tyckte hon, men jag har nog aldrig varit så nervös vid ett prov tidigare. Dagen innan hade jag klarat mig felfritt genom praktiska tentamen på Fysioterapi 2 och dessutom fått resultatet på eftersläpande anatomitentan att den var godkänd, så nu hängde det bara på denna praktiska undersökning ifall jag skulle få gå vidare ut på praktik i termin 3 eller fastna i SPÄRREN.

 

Mellan termin 2 och termin 3 finns det något som kallas för ”spärren” och det betyder att alla kurser från termin 1 och 2 måste vara avslutade för att få gå vidare till den 6 veckor långa praktiken i slutenvården. Detta är fullt förståeligt då man inte kan ta del av praktiken till 100% om man inte har tagit till sig av den kunskap man behöver luta sig på. De flesta blir stressade över att inte klara sista momentet i termin 2, nämligen praktiska tentan i fysioterapi 2, för då har man bara ett tillfälle på sig innan man är fast i spärren. För mig var det snäppet värre…

 

I termin 1 hade jag hade missat en anatomitentan, pga sjukdom, och bommat omtentan. På grund av detta bommade jag praktiska tentan i fysioterapi 1. Det var den kära axeln, glenohumeralleden, som ställde till det för mig eftersom jag inte kunde min anatomi… Den gången fick jag väldigt hård feedback i form av orden: ”Hur gick det för dig på anatomitentan..? Nä, du gjorde inte den, ja för det märks att det här kan du ju inte!” och när jag bad examinatorn om någon positiv feedback överhuvudtaget så fick jag höra – ja, men anamnesen vart bra!

 

Hmmm….

 

Hela min skoltid har jag varit överpresterande, inte nödvändigtvis största pluggisen i klassen men väldigt driven och alltid positiv till att lära mig mer så att jag ofta blev lärarnas favorit. Ordet ambitiös var länge mitt spirit-animal tills jag en dag för 3 år sen hade jag vad jag kallar för mentalt sammanbrott – andra brukar säga gå in i väggen, men då det inte enbart var jobbrelaterat och det verkligen var en ”krasch” så har jag lite svårt för den termen. Efter att, med hjälp av vänner och familj, ha jobbat mig tillbaka till mig själv så är jag lite smått allergisk mot ordet ambitiös eller framförallt försiktig med att pusha för hårt – samtidigt som det mitt sinne behöver är just utmaningar för att må bra!

 

Så att hitta den perfekta balansen i plugget har varit svårt. Jag har gått från att vara heltids sjukskriven i 6 månader till att jobba 50% på fritids för att några månader senare plugga 100% på ett 3 årigt universitetsprogram. Jag är väldigt stolt över den resa jag har gjort! Samtidigt som jag i termin 2 insåg att ”nu måste jag ta mig i kragen”!

 

Kanske gjorde det mig lite extra nervös att min examinator hade varit student till min mamma på Reumatologen någon gång på 80-talet. Självklart tänkte jag att hon skulle jämföra mig med min mamma, som är en självklar förebild, och att hon skulle förvänta sig mer av mig. Jag hade förväntat mig mer av mig själv de tidigare examinationerna, men kanske var det just p.g.a. bröstmjölken som jag inte hade övat ordentligt – jag tyckte ju att jag kunde det där!

Men jag kunde inte beskriva det jag tyckte att jag kunde tillräckligt bra… Det var vad jag fick höra vid andra omtentan, innan jullovet i termin 2, att min teknik och handlag var felfritt men att jag behövde bli tydligare på att beskriva vad jag undersökte… give me some slack, tänkte jag! Kunde jag inte få göra det muntligt då?

När jag äntligen satte den där tentan så var jag glad över att de inte hade tummat på kraven – jag vill ju att det här ska sitta i ryggraden! Ett tips för alla som klarar sina första tentor är att coacha och plugga med de som går till omtenta för det förväntas att du repeterar själv inför steg 2 och 3 osv.

Hur klarade jag tentan? Se nästa inlägg!

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Kategorier