Hej!

I det här inlägget tänkte jag skriva om ett minnesvärt möte och varför mötet gjorde avtryck. Fallet är helt avpersonifierat och jag har lagt till någon aspekt för att inte röja patientens identitet. Observera att inlägget är längre än vad det brukar vara.

Under medicinkursen deltog jag vid ett par svåra samtal. Det handlade framför allt om att delge cancerbesked till äldre patienter. De situationerna var lärorika på flera sätt, men att en äldre människa får cancer följer ändå någon typ av naturlig gång eftersom alla människor ska dö. Det skulle dock dröja till kirurgkursen då jag var med om ett svårare samtal och ett möte som lämnade avtryck. Det möte jag ska beskriva gäller en kvinna i 30-års åldern med två barn och partner. Hon kom på återbesök på bröstcentrum för att få information om en knöl hon hade noterat i bröstet. Hon hade med sin partner, sitt syskon och sin mamma. Alla var sammanbitna inför besök och stämningen i undersökningsrummet var från början rejält tryckt.

Handledaren hade förvarnat att det kunde bli ett jobbigt samtal och hon hade berättade syftet med dagens möte på förhand. Jag minns att det inte dröjde länge in i samtalet tills det att min handledare informerade att patienten hade en elakartad bröstcancer. Patienten blev ledsen och så även hennes partner och anhöriga. Vi satt tysta i undersökningsrummet och de grät och de tröstade varandra. Många känslor gick genom rummet så som oro, rädsla, skräck, ovisshet, orättvisa, ilska, ledsamhet och förtvivlan. Handledaren och jag satt en lång stund i tystnad och jag upplevde att vi fanns där för patienten hela tiden. Till slut tog de sig samman och började ställa frågor. Handledaren delgav all information som fanns, så som röntgenutlåtanden, patologisvar och andra undersökningsfynd. Jag upplevde att det lugnade patienten och hennes anhöriga. Det kanske gav en känsla av att vi visste vad vi höll på med. Handledaren beskrev hennes cancer som den fiende vi tillsammans skulle bekämpa. Handledaren besvarade alla möjliga frågor om hur, varför, när, ifall och prognos. På förhand fanns en plan och patienten skulle opereras om ett par dagar. Därefter skulle vidare adjuvant behandling påbörjas. Patienten blev ytterligare lättad när vi presenterade planen och att åtgärderna redan var planerad till övermorgon. Stämningen i rummet var fortfarande präglad av spänning och ovisshet. Men det fanns också något helt annat som fyllde rummet och det var hopp. Hopp om att patienten skulle kunna återvända till livet, vara mamma samt att kunna vara dotter och partner igen.

Jag själv tyckte hela situationen och samtalet var gripande. Jag minns att jag var väldigt fokuserad och spänd. När det brast för patienten fick jag bita mig i läppen för att själv inte börja gråta. Jag var rädd att minsta lilla ansiktsuttryck eller fel ord skulle uppfattas olämpligt i denna sköra situation. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att se patienten och hennes anhöriga ledsna och bestörta. Jag frågade mig samma frågor som patienten -varför? Hela situationen kändes läskig.

Samtalet gav mig insikter kring hur skört livet kan vara samt vad som egentligen betyder något i svåra situationer. Att möta sorg med närvaro och tystnad räckte gott i den här situationen. Att det dessutom redan fanns en välformulerad plan gjorde patienten mycket lättad. Dessutom är jag övertygad om att patientens sociala nätverk gav patienten kraft och mod att genomgå både kirurgi och behandling. Att patienten på förhand visste vilka som skulle operera gav också en stor trygghet för patienten vilket hon uttryckligen sa. Kontinuiteten i vården är viktigt för utfallet, och inte minst känslan för patienten.

Två dagar efter träffade jag patienten igen tillsammans med min handledare och vi skulle då operera bort patientens bröstcancer samt göra en portvaktskörteloperation. Dagen efter träffade vi patienten postoperativt och fick därmed återkoppling på operationen. Nu väntade en lång kamp tillbaka till livet för patienten med tuff behandling och anpassning till en ny livssituation.

Hej hej!

Jag kommer att fortsätta blogga under sommaren och hela augusti ut. Jag tänkte ta sommaren att runda av och knyta ihop säcken efter drygt tre års bloggande och knapp 300 blogginlägg. Jag tänkte sammanfatta delar av utbildningen, titta tillbaka vad som hänt, länka tillbaka till gamla inlägg, skriva vad jag gör den här sommaren och vad som händer härnäst. Kom även ihåg att följ mig på Instagram.

Just det här inlägget tänkte jag viga till att utvärdera läkarprogrammet vid KI. I samband med att vi slutade utbildningen fick vi fylla i en enkät om utbildningen och jag tänkte delge mina svar.

Vad har varit bra med utbildningen? 

  • Bra praktik och utbildning
  • Stor erfarenhet och lång tradition av att utbilda läkare
  • De praktiska terminerna t ex termin 7 dvs kirurgen var speciellt bra
  • Barn var också speciellt bra
  • Preklin (de två första åren) hade en logisk och genomtänkt uppbyggnad
  • Diagnostikkursen var en bra introduktion till rollen som kandis (läs relaterat inlägg här)
  • Att förväntningar och krav på resultat är högt ställda
  • I regel evidensbaserad undervisning och utbildning
Vilka råd vill du ge för att göra utbildningen bättre? 
  • Mindre utrymme för studentvalda kurser och mer utrymme för corekurser (medicin, kirurgi, psykiatri, allmänmedicin, barn och gyn, neuro et c)
  • Examensarbetets längd borde bestämmas av studenten och antingen vara 10 veckor eller 20 veckor. I nuläget är är det en termin, det vill säga 20 veckor.
  • VetU-kursen måste förenklas och ha en enkel och tydlig struktur. I nuläget motsvarar den inte 4.5hp, mer 10hp.
  • Säkerställ kvaliteten i primärvården och ställ krav på handledarna.
  • Psykiatrikursen kan göras mer hands-on, likt kirurgkursen.
  • Mer placeringar inom akutfunktioner (för att lära sig så mycket som möjligt) gärna med KUM eller KUA-upplägg
  • Tillgång till mer stöttning under preklin (office hours, peer learning, hjälp från äldrekursare et c)
  • Underlätta och främja kliniska utbyten utomlands och externplaceringar på annan ort i Sverige (ink primärvård)
  • Mer OSCE-liknande examinering
  • Hälsa i samhälle och miljö-kursen måste hålla högre nivå och vara politisk ofärgad (idag är det uppenbart att det finns politiska intressen som tar över undervisningen, inte ok!)
Vilka är dina tips till de nyantagna studenterna? 
  • Bit ihop, det blir bättre!
  • Ta hjälp av alla runt om kring dig (kompisar, föräldrar, lärare, annan personal på placeringarna et c)
  • Fråga mycket och ge förslag på saker du kan göra (diktera, skriva anteckningar, undersöka en patient, skriva in/ut en patient, ronda et c)

Over and out! /Oscar

5.5 år är slut och jag är i mål! Examensceremonin och hela helgen var magisk men också rätt intensiv. Vi började med att ses innan själva ceremonin i fredags och jag fick äntligen träffa klasskompisar jag inte sett sedan mars. Ceremonin var över förväntat med bra tal och underhållning och det hela kändes riktigt proffsigt. På eftermiddagen och kvällen hade jag mottagning med 40-50-talet vänner, släkt och familj på ett café i närheten där vi bor. Efter att ha varit borta i USA två månader var det kul att återse mina nära och kära samt att fira min examen, så klart!

På lördagen fortsatte jag att umgås med min inresta familj. På eftermiddagen träffade jag några klassisar innan vi gick vidare på Grand Hotell för avslutningsmiddag. God middag och ett härligt sett att säga hejdå till alla klassisar. En del flyttar ut från Stockholm, men jag har en känsla av att många ändå är kvar och påbörjar sina vikariat. Och så även jag!

Jag börjar jobba på mitt gamla jobb på Stockholms sjukhem i sommar för att sedan börja på barnakuten i september. Jag kommer också vara ledig 3-4 veckor vilket känns skönt!

More updates to come! /Oscar

Hallå!

Tiden i USA har nått sitt slut och alla mina placeringar är klara. Det betyder också att jag aldrig kan titulera mig läkarstudent igen. Hur känns det?! Superskönt, ärligt talat. Jag är ganska less på den titeln efter 5.5 år. Läs gärna dom här inläggen som är relaterade till just att vara läkarstudent:

Det är också bara… 5 dagar kvar till examen! Det overkligt men sant! Det känns speciellt overkligt eftersom jag fortfarande är i USA. Kommer så klart ett inlägg om det också.

Avslutar med en bild från min absolut sista dag som läkarstudent hos Prof. Goldberg och Dr. Rootman. De sista två veckorna spenderade jag på ögonsjukhuset. Jag tänkte också sammanfatta mina placeringar efter att jag kommit hem och att examen är över. Ha en fin examensvecka! Mvh, Oscar

 

Heey!

Precis som jag presenterade danskt sjukhusmode låter jag här även presentera amerikanskt sjukhusmode. Man kan väl säga att det finns fyra olika outfits i USA, i alla fall på det sjukhuset jag är.

  1. Scrubs – Kanske den vanligaste när man jobbar på sjukhus i alla fall inom de kirurgiska specialiteterna. Man kan väl säga att det är samma som hemma i Sverige förutom att den svenska outfiten har muffar, det har inte den amerikanska. Scrubsen funkar egentligen i alla vårdmiljöer i USA men jag har noterat att väldigt få har scrubs när man är på mottagningen.
  2. Scrubs med rock – Perfekt man opererar på förmiddagen och har mottagning på eftermiddagen och inte hinner byta om.
  3. Casual – Det vill säga vanliga kläder men mer uppklätt. Det betyder minst långbyxor och skjorta. Det går även bra med t ex en slips om det är något speciellt t ex grand rounds eller om man går bredvid en professor. Det funkar även att vara casual inom vissa icke kirurgiska specialiteter på sjukhuset så som kardiologi, barn eller psykiatri.
  4. Casual med rock – Som ovan, fast med rock. Detta är kanske den vanligaste outfiten för all sjukvård i USA. Det är vanligt att läkarna har skjorta och slips och så en rock över. På rocken står namn, titel och vilken specialitet man tillhör (broderat).

Och kom ihåg att följ mig på IG: @berg_doctor!

Här nedan har ni några exempel. Ha en fin dag!  /Oscar