När jag bet mig i läppen för att inte gråta

Publicerat: 23 juni, 2019

Hej!

I det här inlägget tänkte jag skriva om ett minnesvärt möte och varför mötet gjorde avtryck. Fallet är helt avpersonifierat och jag har lagt till någon aspekt för att inte röja patientens identitet. Observera att inlägget är längre än vad det brukar vara.

Under medicinkursen deltog jag vid ett par svåra samtal. Det handlade framför allt om att delge cancerbesked till äldre patienter. De situationerna var lärorika på flera sätt, men att en äldre människa får cancer följer ändå någon typ av naturlig gång eftersom alla människor ska dö. Det skulle dock dröja till kirurgkursen då jag var med om ett svårare samtal och ett möte som lämnade avtryck. Det möte jag ska beskriva gäller en kvinna i 30-års åldern med två barn och partner. Hon kom på återbesök på bröstcentrum för att få information om en knöl hon hade noterat i bröstet. Hon hade med sin partner, sitt syskon och sin mamma. Alla var sammanbitna inför besök och stämningen i undersökningsrummet var från början rejält tryckt.

Handledaren hade förvarnat att det kunde bli ett jobbigt samtal och hon hade berättade syftet med dagens möte på förhand. Jag minns att det inte dröjde länge in i samtalet tills det att min handledare informerade att patienten hade en elakartad bröstcancer. Patienten blev ledsen och så även hennes partner och anhöriga. Vi satt tysta i undersökningsrummet och de grät och de tröstade varandra. Många känslor gick genom rummet så som oro, rädsla, skräck, ovisshet, orättvisa, ilska, ledsamhet och förtvivlan. Handledaren och jag satt en lång stund i tystnad och jag upplevde att vi fanns där för patienten hela tiden. Till slut tog de sig samman och började ställa frågor. Handledaren delgav all information som fanns, så som röntgenutlåtanden, patologisvar och andra undersökningsfynd. Jag upplevde att det lugnade patienten och hennes anhöriga. Det kanske gav en känsla av att vi visste vad vi höll på med. Handledaren beskrev hennes cancer som den fiende vi tillsammans skulle bekämpa. Handledaren besvarade alla möjliga frågor om hur, varför, när, ifall och prognos. På förhand fanns en plan och patienten skulle opereras om ett par dagar. Därefter skulle vidare adjuvant behandling påbörjas. Patienten blev ytterligare lättad när vi presenterade planen och att åtgärderna redan var planerad till övermorgon. Stämningen i rummet var fortfarande präglad av spänning och ovisshet. Men det fanns också något helt annat som fyllde rummet och det var hopp. Hopp om att patienten skulle kunna återvända till livet, vara mamma samt att kunna vara dotter och partner igen.

Jag själv tyckte hela situationen och samtalet var gripande. Jag minns att jag var väldigt fokuserad och spänd. När det brast för patienten fick jag bita mig i läppen för att själv inte börja gråta. Jag var rädd att minsta lilla ansiktsuttryck eller fel ord skulle uppfattas olämpligt i denna sköra situation. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt att se patienten och hennes anhöriga ledsna och bestörta. Jag frågade mig samma frågor som patienten -varför? Hela situationen kändes läskig.

Samtalet gav mig insikter kring hur skört livet kan vara samt vad som egentligen betyder något i svåra situationer. Att möta sorg med närvaro och tystnad räckte gott i den här situationen. Att det dessutom redan fanns en välformulerad plan gjorde patienten mycket lättad. Dessutom är jag övertygad om att patientens sociala nätverk gav patienten kraft och mod att genomgå både kirurgi och behandling. Att patienten på förhand visste vilka som skulle operera gav också en stor trygghet för patienten vilket hon uttryckligen sa. Kontinuiteten i vården är viktigt för utfallet, och inte minst känslan för patienten.

Två dagar efter träffade jag patienten igen tillsammans med min handledare och vi skulle då operera bort patientens bröstcancer samt göra en portvaktskörteloperation. Dagen efter träffade vi patienten postoperativt och fick därmed återkoppling på operationen. Nu väntade en lång kamp tillbaka till livet för patienten med tuff behandling och anpassning till en ny livssituation.

kistudentenoscar

kistudentenoscar

Jag heter Oscar Berg och är 28 år och kommer från Östersund. Jag läser åttonde terminen på läkarprogrammet och här skriver jag om min vardag och hur det känns att bli doktor.

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Ämnen