Studentbloggen

Ja ni, mitt universitetsliv börjar sakta men säkert lida mot sitt slut. Jag har precis genomfört min redovisning av mitt examensarbete samt opponering på en kursares. Skräckfyllt men så skönt att det är genomfört. Nu står bara lite revidering på agendan innan jag ska titulera mig som logoped. Men hur hemskt har universitetet egentligen varit? Det korta svaret: ganska hemskt. Men både hemskt tufft och hemskt kul och utvecklande. Jag vill i detta inlägg försöka samla tankar kring allt jag lärt mig, allt jag upplevt – och varför jag trots stress, svett och studielån ändå kommer sakna det här livet.

Det är konstigt hur man kan börja sakna något redan innan det är över. Framförallt också efter denna termin med mycket huvudvärk och huvudbry kring examensarbetet. Jag har upplevt och deltagit i vad som känns som miljoner föreläsningar där jag både blivit förvirrad och fascinerad på en och samma gång, genomgått praktikperioder som verkligen visade mig varför logopedi är just det jag vill syssla med, samtidigt som några med handen på hjärtat avskräckt en och fått en att tänkt varför jag i hela friden gav mig in i det här… Jag har fått kursare som lite blivit ens allt, både som studiekamrater som man kan älta saker med, men även peppa en på ett helt annat sätt än utomstående kan för att de ”genomlider” exakt samma känslor och tankar som en själv, men även som blivit vänner för livet. Det är något så speciellt med att gå igenom så många olika faser tillsammans. Jag vill också nämna för er framtida studenter som likt jag på gymnasiet fick höra att ”på universitet är ni ensamma”, ”inga lärare kommer hjälpa er som vi gör nu”, ansvar ansvar ansvar osv. Och ja, det har innefattat mycket eget ansvar, enormt mycket. Men det stödet man hittat hos varandra OCH lärare och föreläsare har varit så mycket större än vad de fick det att låta som…

Allt är inte guld och gröna skogar. De senaste veckorna framförallt har jag nog känt hela känslospektrat. Att opponera på någon annans examensarbete som en vet att de jobbat så fruktansvärt hårt med, samtidigt som man står inför sin egen redovisning var definitivt en av de mest nerviga upplevelserna hittills. Det är väl också lätt att säga nu, vi människor har ju en tendens att glömma bort de jobbigaste stunderna i livet, men jag kan säga att detta verkligen varit något utöver det vanliga. Men det är samtidigt också då man växer som mest? Att förstå att någons ”negativa” kommentarer på sitt arbete som man jobbat på i snart ett halvår, egentligen bara är bra kommentarer som leder en ännu mer i rätt riktning är svårt, men nödvändigt. Känslan nu är också obeskrivlig? En blandning av lättnad, stolthet och ”ska jag verkligen lämna allt det här snart?”.

En av de mest oväntade och roliga delarna av min studietid har varit mitt extrajobb som digital studentambassadör. Jag har fått dela min vardag som logopedstudent, prata direkt med blivande och nuvarande studenter till och från andra program, fått använda min kreativitet på ett annat sätt än vad studierna tillåter och jag har fått otroliga minnen genom detta. Jag vill slå ett slag för att de fortfarande söker nya digitala studentambassadörer för hösten då vi är ett gäng som tar examen. Det har verkligen varit en ära och en så himla rolig upplevelse. Så tycker du att det är kul att skriva, prata av dig, ta bilder och dela med dig av erfarenheter, ANSÖK! Ansökan stänger nu på fredag den 23 maj. Rekommenderar detta extrajobb (som det ändå är) mycket varmt! Länken för att läsa mer och hur ansökan går till finner ni här.

Så… hur hemskt är universitetet? Det är hemskt mycket ibland. Hemskt mycket att hinna med. Hemskt utmanande att förstå vissa teorier och hur en ska applicera dessa. Men samtidigt hemskt kul att vara en del av studentlivet, och hemskt svårt att riktigt säga hejdå till. Men mest av allt: hemskt tacksamt, och det är jag.

Stressa lugnt de sista veckorna, så hörs vi snart igen innan jag säger hejdå på riktigt! 🙁

Allt gott,

//Filippa, logopedstudent