Hur är det att skriva kandidatuppsats egentligen?
Alltså… det här med kandidatuppsatsen. Var börjar man ens?
Jag går psykologprogrammet och valde att skriva min kandidatuppsats under termin 6. Nu när jag nästan är klar känner jag att jag vill dela med mig av mina tankar och erfarenheter för innan jag själv började hade jag så gärna velat veta hur det faktiskt är.
Man har ju hört mycket. Att det är stressigt. Krävande. Att man tvivlar på sig själv. Och ja allt detta stämmer. Jag kan ärligt säga att det här är nog en av de svåraste sakerna jag gjort under utbildningen hittills. Men det betyder inte att det bara varit jobbigt.
Först och främst processen är lång. Det är inte som en vanlig kurs där man har ett par inlämningar och sen är det klart. Detta pågår under flera månader och det kräver att man hela tiden ligger steget före, planerar sin tid och orkar hålla motivationen uppe även när man kört fast (vilket har hänt ofta).
Men vet ni vad som också hände längs vägen? Jag lärde mig så otroligt mycket. Inte bara om ämnet jag skrev om, utan om hur forskning faktiskt går till. Hur man formulerar en frågeställning, hur viktigt det är att avgränsa sig och hur mycket tid det faktiskt tar att få till ett stycke som känns okej nog.
Och så var det det här med att tvivla på sig själv. Det kommer stunder då man undrar om det man skriver ens är begripligt, om det kommer bli godkänt eller om man bara rör ihop en massa begrepp.
Samtidigt känslan när man börjar se sin uppsats ta form. När man märker att “okejjj nu börjar det faktiskt likna något”. Och framför allt känslan efter opponeringen, när man fått feedback, gjort sina sista justeringar och närmar sig slutet. Den känslan är verkligen magisk.
Så hur är det egentligen att skriva kandidatuppsats?
Det är tufft. Det kräver mycket. Men det är också så så lärorikt och faktiskt lite kul när man väl kommer in i det. Jag känner mig stolt, lite trött (okej ganska trött) men framför allt glad att jag gjorde det. Jag hade rekommenderat det till alla för att man växer så mycket i den processen även om man i stunden inte känner så.
Daniela, psykologstudent
Frågan om varför vi beter oss som vi gör växte allt mer med tiden och enda möjligheten att få svar på mina frågor var att studera psykologi! På bloggen kommer jag göra mitt bästa att inspirera er framtida studenter att aldrig ge upp era drömmar. Utöver detta kommer jag bidra med en inblick i psykologprogrammet och studentlivet på KI.
0 kommentarer