Att vara psykologstudent eller skådespelare ?
Hej kära studenter,
När jag först började psykologprogrammet trodde jag att man kommer ägna mycket av sin tid till att läsa tjocka böcker och skriva tentor. Och ja det är en del av det vi gör men sen finns det också en sak som jag inte var lika beredd på och det var hur mycket rollspelsövningar som faktiskt ingår i psykologprogrammet.
Redan från termin 1 har vi fått kliva in i rollerna som både psykolog och patient i flera olika scenarier. Ena gången ska man vara en trygg och lugn psykolog som ställer de perfekta frågorna. Andra gången sitter man på andra sidan och spelar patient med allt från depression till tvångssyndrom eller social ångest. Och tro mig det här kräver en hel del skådespelartalang för att man ska göra det på ett trovärdigt sätt både för en själv och den man övar med.
I början kändes det lite stelt och pinsamt. Detta var verkligen utanför min komfortzon att låtsas vara någon annan och samtidigt veta att kursare och satt och observerade var minst sagt nervöst. Men ju fler gånger man gjorde det, desto mer insåg man poängen med det. Att vara psykolog handlar inte om att kunna massa teorier om människors beteenden utan att kunna tillämpa dessa teorier i praktiken, att kunna skaffa en bra relation med patienten, att kunna ställa de rätta frågorna, att kunna vara närvarande i samtalet m.m. Och dessa är färdigheter man lär sig endast genom att öva, pröva sig fram, göra fel, få feedback och sedan försöka om och om igen. För det är först då allt detta fastnar.
I början var det också mycket fokus på att göra rätt, alltså att använda teknikerna på exakt rätt sätt, ställa de perfekta frågorna och hela tiden tänka på vad som skulle komma härnäst. Men nu när jag är på termin 7 inser jag hur mycket de här övningarna faktiskt har format mig. De har gjort mig modigare, mer närvarande och framför allt bättre på att faktiskt vara i samtalet, inte bara fastna på tekniken. Och låt oss inte glömma en annan sak, jag har blivit minst tre gånger bättre på att spela patient. Numera kan jag gå in i rollen och göra den trovärdig oavsett vilken problematik jag får. Man blir en hobby skådespelare på köpet 🙂
Avslutningsvis vill jag säga att även om rollspelsövningarna kan kännas ovana och lite obekväma i början så är det just de som ger en enorm förståelse för hur det faktiskt är att sitta på andra sidan i terapirummet. Det är också det enda sättet att på riktigt träna fram sina psykologfärdigheter. Min bästa råd, till både er och mig själv, är då att våga testa och våga göra fel. För varje gång vi misslyckas lär vi oss något nytt. Och längre fram ute i verkligheten kommer vi vara tacksamma för alla de där gångerna vi redan har snubblat.
/ Daniela
Daniela, psykologstudent
Frågan om varför vi beter oss som vi gör växte allt mer med tiden och enda möjligheten att få svar på mina frågor var att studera psykologi! På bloggen kommer jag göra mitt bästa att inspirera er framtida studenter att aldrig ge upp era drömmar. Utöver detta kommer jag bidra med en inblick i psykologprogrammet och studentlivet på KI.
0 kommentarer