Studentbloggen

Att börja på Karolinska Institutet (KI) är att kliva in ett nytt kapitel i livet. Det är en känsla som är svårt att beskriva med bara några ord. Det finns en förväntan inför allt som väntar, men också en viss osäkerhet. Nya miljöer, nya människor och nya sammanhang gör att mycket känns annorlunda i början. Samtidigt finns det något fint i att få börja om, upptäcka och långsamt hitta sin egen plats.

Redan från början blev det tydligt för mig att tiden på KI skulle handla om mer än själva utbildningen. Ett sådant ögonblick var mottagningen för nya studenter. Det var speciellt att se så många som samlas på samma plats, alla med sina egna erfarenheter, förväntningar och berättelser, men med något gemensamt – vi hade alla tagit steget in i en ny del av våra liv.

Att möta människor med olika bakgrunder och erfarenheter är en av de saker jag uppskattar mest med studentlivet. Man kommer till KI med sin egen bild av världen, men genom andra människor får man möjlighet att se saker ur nya perspektiv. Ibland behöver det inte handla om långa samtal med någon annan. Det kan räcka med att höra någon berätta om sin väg hit – hur hamnade jag på KI? Vad som fick mig att söka och vad gjorde just den här platsen blev en del av deras resa?

Det är också då ni börjar förstå att studentlivet är så mycket mer än föreläsningar, seminarier och tentor. Självklart är utbildningen en central del av tiden på KI. Vi är här för att lära oss, utvecklas och förbereda oss för våra framtida yrkesliv. Men parallellt med allt det akademiska händer något annat. Så njut av studentlivet och bli inte för insatta i plugget utan ha kul också!

ATT BÖRJA SE FRAMÅT!

Nu när jag går termin 5 har jag börjat tänka mer på vad som kommer efter studierna. Det är lite speciellt att inse att jag faktiskt bara har två terminer kvar. När jag började på KI kändes det som att det var en evighet tills jag skulle vara här. Jag tänkte mycket på allt som låg framför mig, men inte särskilt mycket på hur snabbt tiden faktiskt skulle gå.

Och nu står jag här och börjar plötsligt tänka: Vad händer sen?

Samtidigt som det känns lite läskigt känns det också väldigt spännande. Jag vet fortfarande inte exakt hur framtiden kommer att se ut, och jag tror faktiskt att det är helt okej. Under min tid på KI har jag insett att allt inte behöver vara planerat från början.

När jag tänker tillbaka på den jag var när jag började på KI kan jag faktiskt se att jag har förändrats en hel del. Inte bara när det gäller mina kunskaper och min utbildning, utan också som person.

Jag hade till exempel aldrig kunnat tänka mig att jag skulle stå på en scen. Jag har aldrig varit den personen som självmant tänker: ”Jag kan gå upp och prata framför alla”. Tvärtom har det varit något som gjort mig nervös och som jag helst hade undvikit. Men under min tid på KI har jag ändå hamnat i situationer där jag har fått göra just det.

Och ärligt talat, jag trodde aldrig att jag skulle våga.

Det har fått mig att inse att jag kanske har begränsat mig själv mer än vad jag egentligen behövt. Jag hade nog aldrig tänkt att jag kunde göra så mycket av det jag faktiskt har fått möjlighet att göra under min tid här. Det är nästan det finaste med studentlivet – man kommer in med en bild av vem man är, och någonstans på vägen upptäcker man nya sidor av sig själv.

För mig har KI därför inte bara handlat om föreläsningar, tentor och att klara utbildningen. Det har också handlat om att våga säga ja, även när jag varit osäker. Att testa saker jag aldrig gjort tidigare. Att träffa människor som jag annars aldrig hade träffat. Och framför allt att våga kliva lite utanför min egen trygghetszon.

När jag nu har två terminer kvar vill jag försöka ta vara på den tiden. Inte bara tänka på att utbildningen snart är över, utan faktiskt njuta av tiden som student. För helt ärligt – tiden går mycket snabbare än man tror.

Så till dig som precis har börjat på KI vill jag bara säga: våga testa. Våga säga ja. Våga göra saker som känns lite läskiga. Och glöm inte att ha kul också.

För kanske kommer du, precis som jag, om några år att titta tillbaka och inse att du faktiskt vågade göra mycket mer än du någonsin trodde att du skulle göra.

/Hoang, biomedicinsk analytikerstudent