En vanlig fysiodag på praktik

Publicerat: 4 oktober, 2019

”En tetra skulle ha en sån här rulle medan en parra inte behöver lika mycket bålstöd”

Vi snackar såklart ryggmärgsskador och vår AKA (Adjungerande klinisk adjunkt – superkonstig titel, visst?) slänger sig med uttryck som man bara gör om man har jobbat hela sitt yrkesliv med funktionshindrade.

De senaste 2 veckorna för oss har varit ett välkommet avbrott feån föreläsningar i medicinska ämnen 2, nu när vi är uppdelade på olika specialist kliniker för att ha metodik i förflyttningar och rullstolsteknik mm. Vi håller på att förberedas inför praktik på geriatrik och neurologiska sjukdomar. Vi lär oss olika förflyttningstekniker för att jobba ergonomisk och säkert samtidigt som vi ska lära patienterna att bli så autonoma (klara sig själva) som möjligt genom att stödja en svag/påverkade sida och få patienten att hjälpa till med sin starka/friska kroppsdel. Det är viktigt också att lära patienten vad de ska tänka på vid olika förflyttningar från golv, från stol till säng osv, så att de får träna på att kunna ge intsruktioner till vem som helst för att inte bli beroende av en och samma assistent.

Det kändes lite magiskt att få vara på Rehab station Stockholm, Spinaliskliniken, där de är specialiserade på ryggmärgsskador och där funktionshindrade blir normen. Som en patient sa ”Här kan jag känna att jag passar in och det är ingen som tror att jag är full för att jag går vingligt eller tittar konstigt på mig”. Sedan 2 år har de väldigt fräscha, nya lokaler i anslutning till gamla regementets byggnader med inredning och träningsutrustning som utmanar sinnena och inspirerar till utmaning. Mycket av den atmosfären andas såklart pga rehabassistenterna som själva är ryggmärgsskadade och instruerar i rullstolsteknik m.m. Men även sjukgymnaster som Sivan som kan imitera alla gångmönster och får en neuroundersökning att se ut som en lek.

Nudå?

Igår var det dags för första av 2 dagar praktik inom neurologi – i mitt fall på Jakobsbergs geriatrik där vi fick träffa en del post-stroke patienter.

Vi var 3 studenter från klassen som träffade våra 2 handledare på plan 4 och vi började med att hämta arbetskläder.

För oss korta är det alltid lite svårt med längden på byxorna, särskilt när man som jag har mycket rumpa, då får man gå med lute baggies. Men det är ganska mysigt att traska runt i ”pyjamas”, känns som att man tar på sig en del av professioner när busarongen kommer på.

Har alltid med mig E-leg, antecknibgsblock som får plats i fickan, penna och vattenflaska.

Sen började vi med fika. Fika är högt prioriterat för att hinna prata ihop sig med kollegor och stämma av under dagen, passar mig perfekt.

Vår huvuduppgift de här två dagarna var att lära sig ställa in en rullstol för brukarens behov och skriva en riskanalys. Det är en hel vetenskap som man tyvärr märker inte är känd för många utanför vården, hur viktigt sittergonomin är för hälsan, särskilt om du blir väldigt beroende av en rullstol.

Mycket olika tillbehör och sittdynor! På bilden ser ni till vänster en komfortrullstol och till höger en kryssramstol för de som kan ta sig fram lite på egen hand mha fötter eller händer.

Äntligen lunch!

 

När man är ute på praktik så kan man ju aldrig styra över hur många patienter som är ”passande” att träffa eller om de känner sig mottagliga för att medverka vid undersökning eller träning just den dagen. Det vi övat mycket på initialt i praktiken är hur vi tar en anamnes, alltså en patientintervju, och det går verkligen inte att öva nog på även om det kan kännas tjatigt och tråkigt. Ett tips är att dela upp vilka delar du frågar innan patienten är ansträngd – ex sjukdomshistoria, smärta, dagsform osv. Och vilka delar du kan fråga om när ni är uppe och går eller sitttränar – hur de bor, vad de gör om dagarna, fysisk aktivitet och sociala sammanhang osv. Detta både för att effektivisera tiden med patienten, så att de får vara uppe med stöd så mycket som möjligt men också för att det är ett sätt att testa kognition, kondition (orkar de gå och prata) och få dem att röra sig så naturligt som möjligt.

Det går inte att öva för mycket för det finns alltid frågor man missar eller frågor som är onödiga att ställa och kanske drar patienten från ämnet.

Trots en väldigt kort praktik så är jag väldigt nöjd när jag nu sätter mig på tåget mot Gbg (enligt tågföraren världens huvudstad) för årets sista skuthelg med 22 segelfartyg i Öckerö hamn!

 

 

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Kategorier