Inhumana konsekvenser av nya bestämmelser i utlänningslagen
Sedan den 1 januari 2020 är FN:s konvention om barnets rättigheter, till vardags kallat barnkonventionen, också svensk lag. Beslutet togs i riksdagen efter många års diskussioner. Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling redan 1989 och ratificerades av Sverige året efter. Sedan dröjde det alltså 30 år innan det också fick en laglig bas i Sverige.
Bättre sent än aldrig kan tyckas, men frågan är hur verksam lagen faktiskt är i praktiken. Den frågan har nu fått en konkret och betydelsefull tyngd sedan det visar sig att förändringarna i utlänningslagen, som började gälla i somras, innebär orimliga effekter sett utifrån barnets perspektiv. Det här drabbar bland annat utländska forskare som är verksamma i Sverige, som har uppehållstillstånd och som fått barn här i landet. De tvingas resa iväg med sitt nyfödda barn utanför Sveriges gränser för att ansöka om uppehållstillstånd för sitt barn. De kan alltså inte göra det från Sverige. En till synes lika absurd som onödig process.
Barnets bästa
Enligt barnkonventionens artikel 3 ska alla åtgärder som rör barn i första hand utgå från att barnets bästa beaktas. Just begreppet ”barnets bästa” är hela konventionens bas. Läs gärna mer om detta på den statliga myndighetens Barnombudsmannens webbplats. Där framgår det tydligt vad som är konventionens och lagens intentioner, syfte och mål.
Ett problem, som bland andra svenska Unicef påpekade inför att lagen antogs, är att barnkonventionen som lagstiftning inte helt korrelerar med andra lagar. Det här är i sig inget nytt. Det har funnits ett antal ärenden även tidigare gällande Migrationsverkets tillämpning av gällande lagstiftning i relation till barnkonventionens text om barnets bästa. Exempel med just utlänningslagen är ett av flera. Vi kan peka mot Norge, som antog barnkonventionen som lag redan 2003 och där det tydligt framgår att konventionen ska ha företräde vid konflikt med andra lagar.
Utmärkt bild
En nyligen publicerad artikel i Universitetsläraren ger en utmärkt bild och sammanfattning av situationen och de konsekvenser som blivit följden efter ändringarna i utlänningslagen. Här intervjuas både drabbade forskare och handläggare vid universitet som alla vittnar om vilka effekter det här får för forskare och deras familjer. Förutom de rent praktiska svårigheterna att resa iväg med små barn i dessa pandemitider, finns det en mängd andra mycket goda skäl och argument mot utformningen av den här lagstiftningen. Inte minst det faktum att den verkar negligera barnets bästa.
Jag – och många med mig – är starkt kritisk mot de nya bestämmelserna i utlänningslagen på flera punkter. Den motverkar både direkt och indirekt Sveriges uttalade vilja och ambition att bli en stark och ledande forskningsnation och en ledande nation inom livsvetenskap. Vi bör ha lagstiftningar som gynnar import och utbyte av internationella talanger och framstående forskare – inte skrämmer bort dem.
Läs gärna mer om denna kritik i tidigare blogginlägg.
Ske snabbt
I en kommentar till Universitetsläraren meddelar justitiedepartementet att man “känner till och tittar på frågan”. För mig framstår det som rätt uppenbart att regeringen behöver göra en rejäl översyn av hela utlänningslagen. Och att det bör ske snabbt och i prioriterad ordning. Sverige har inte råd att få en stämpel på sig som ett land som aktivt motarbetar internationellt vetenskapligt utbyte och möjlighet att rekrytera kompetenta forskare.
Det är dessutom orimligt att ha en lag som inte tar barnets bästa i beaktande, vare sig det gäller barn till forskare eller andra. Menar vi allvar med barnkonventionens artikel 3 så måste det också visa sig i övrig lagstiftning och i praktiskt handlande.
0 comments