Just nu pågår arbetet med den kommande forskningsproposition. Enligt ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, har omkring 300 inspel från olika aktörer kommit in till departementet, med tankar, synpunkter och perspektiv på forskningspolitisk inriktning de närmaste fyra åren.

De senaste veckorna har jag publicerat flera inlägg om Karolinska Institutets inspel här på bloggen: först en mer allmän text och därefter ett inlägg om de särskilda satsningar KI vill se genomförda. Nu kommer en tredje kommentar kring den kommande forskningspropositionen. Den här gången tar jag upp en diskussion om vikten av att regelverk och lagstiftning följer med i de krav och behov som kunskapsutveckling och samhällsförändringar leder till.

I mitt första inlägg tog jag upp följande fyra konkreta förslag kring det här:

• Modernisera lagstiftningen kring datadelning och biobanker
• Revidera reglerna för yngre forskares karriärvägar
• Förenkla reglerna för antagning av doktorander
• Göra det möjligt att ta ut avgifter för användande av forskningsinfrastruktur

Jag ska här diskutera mer detaljerat vad som ligger bakom ovanstående punkter. Texten nedan är till större delen hämtad från KI:s inspel till arbetet med forskningspropositionen, som skickades in till utbildningsdepartementet i slutet av oktober.

Datadelning och behovet av en modern lagstiftning, inklusive ny biobankslag 

En grundförutsättning för att Sverige ska kunna dra nytta av precisionsmedicin är möjligheten att kombinera stora mängder data på ett effektivt, säkert och etiskt sätt – här ligger Sverige efter. Ett tydligt regelverk och rutiner för tillståndsgivning behövs samtidigt som datasäkerheten tillgodoses. Det är angeläget att ändringar i regelverk och myndighetsansvar genomförs så att svensk forskning och sjukvård bättre kan utnyttja de svenska databaserna och registren. Kanske den nyligen införda finska modellen kan tjäna som förebild, där har regelverk och lagar setts över, vilket möjliggjort effektiv insamling, användning och delning av hälsodata. Universiteten, regionerna, sjukvården och företagen har under många år varit överens om att nuvarande biobankslag är föråldrad och måste ersättas med modern lagstiftning i samklang med EU.

Betänkandet Framtidens biobanker (SOU 2018:4) innehåller väl mottagna förslag om en ny biobankslag, som ger ökad tydlighet, minskad administration, samt möjliggör nationell och internationell forskning. Samtidigt är integritetsskyddet stärkt. En modern lagstiftning inom området kan inte fördröjas ytterligare, varför vi förväntar oss ett snabbt beredningsarbete inom socialdepartementet med att ta fram ett lagförslag till riksdagen. Regeringen behöver vidare säkerställa finansiering för lagring, delning och användning av data, som stöttas av den nya lagstiftningen.

Karriärvägar för yngre forskare

KI anser att den nuvarande meriteringstiden för biträdande lektor är för kort, vilket drabbar kvinnor i högre grad än män. Den före detta forskarassistenttjänsten hade en meriteringstid om högst sju år efter disputation, medan den nuvarande meriteringstiden för bitr. lektor är högst fem år efter disputation. Denna bör, bl.a. av jämställdhetsskäl och för att öka möjligheterna till internationella rekryteringar förlängas med två år.

Med ökande kostnader för sjukvården ser vi att allt färre förenade anställningar tillsätts, vilket är en utveckling som oroar. En regelförändring som möjliggör förenade tjänster tidigare i karriären, adjunkt och biträdande lektor, bör genomföras. Eftersom flertalet av de som arbetar i vården är kvinnor skulle detta även långsiktigt kunna öka antalet professorer som är kvinnor.

Förenkla antagningen av doktorander

Utbildningsaspekten inom forskarutbildning har blivit allt tydligare, vilket KI anser vara en god utveckling, men i arbetet att harmonisera de olika utbildningsnivåerna i Sverige har de speciella omständigheter som utmärker forskarutbildning underskattats. Särskilt antagningen av doktorander har blivit onödigt komplicerad och ogynnsam för den medicinska forskningen i Sverige.

Exempel på detta är att sökanden till en utbildningsplats inte får rangordnas utifrån förmåga innan lärosätet har granskat deras behörighet. (HF, 7 kap. 35 § och 41 § samt högskolelagen 4 kap. 3 §). Efter UKÄ:s tillsynsbeslut 2018 har KI ökat handläggarresurser från en halvtidstjänst till tre heltidsanställda för att kunna bedöma behörigheten hos samtliga, uppåt 8000 sökande per år till doktorandplatser. Självklart ska lärosätena säkerställa att den som antas till forskarutbildning både är behörig och har genomgått urval utifrån förmåga och lämplighet, men i vilken ordning detta görs spelar ingen roll för slutresultatet. Att behörighetsgranska samtliga sökande innebär en omfattande administration som kan ifrågasättas utifrån Högskolelagen vad gäller effektivt utnyttjande av resurser.

En antagning till forskarutbildning innebär ett stort åtagande, både för forskargruppen och för den nya doktoranden. Det är därför viktigt att säkerställa att samspelet mellan doktoranden och övriga i forskargruppen fungerar väl. Det vore därför värdefullt om det var möjligt med en kortare praktikperiod innan antagning. Att rekrytera en oprövad person upplevs som en risk och ett incitament att gynna sökande som är kända sedan tidigare vilket kommer att minska svenska lärosätens internationalisering.

Avgiftsuttag för forskningsinfrastruktur

Universitet och högskolor ska, enligt högskolelagen, samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat som tagits fram vid högskolan kommer till nytta. Därutöver finns en förväntan från regering och riksdag att universiteten och högskolornas forskningsinfrastruktur och resurser i övrigt ska göras tillgängliga för offentliga aktörer och industri i högre utsträckning än vad som sker idag. Samtidigt med önskemål om ett bredare nyttjande av forskningsinfrastruktur och andra resurser finns begränsningar inbyggda i all offentlig verksamhet bl.a. avseende möjligheter att ta ut avgifter och att agera på konkurrensutsatta marknader. KI välkomnar därför det uppdrag som Ekonomistyrningsverket fått att utveckla en metod som möjliggör uttag av avgifter för användande av forskningsinfrastruktur.

Avslutande reflektioner

Ovanstående kommentarer, och större delen av det förra inlägget om forskningspropositionen här på bloggen, utgör KI:s grundläggande inspel till den kommande forskningspropositionen. Som jag tidigare skrivit är det nu mycket viktigt att vi får en levande och aktiv forskningspolitisk debatt här i Sverige. Vi står inför något av ett vägval, där det gäller att agera rätt, snabbt och med tillräckliga resurser för att säkerställa Sveriges ställning som en framstående forsknings- och kunskapsnation.

I samband med det förra svenska valet skrev jag om den frånvarande forskningspolitiska debatten i Sverige. Engagemanget för forskningspolitiken och kring den högre utbildningen var inte särskilt framträdande. Trots det har jag ändå förhoppningar om att Sveriges politiska ledning, såväl på nationell som regional nivå, förstår att forskning och kunskap är allt viktigare inslag i ett samhälle som har ambitionen att aktivt delta i och bidra till en hållbar utveckling både nationellt och globalt. Det här ställer krav också på oss inom akademin. Vi måste ständigt finnas där för att påminna och upplysa våra politiker om varför just kunskapsutveckling, fakta och utbildning är så avgörande. Vi behöver helt enkelt höras och synas i samhällsdebatten.

Det räcker inte med att ta fram kunskap. Vi måste också aktivt dela med oss av den. Och just nu, när arbetet pågår med den kommande forskningspropositionen, har vi ett gyllene tillfälle att lyfta de här frågorna.

Ett lovande tecken på att debatten håller på att ta fart var Vetenskapsrådets “Forskningspolitiska dagen“, som arrangerades för allra första gången i onsdags. Ett mycket lovvärt initiativ som skapar möjligheter för rejäla diskussioner om forskningens villkor och möjligheter i dag och i framtiden.