Ibland framställs Almedalsveckan som ett gigantiskt sommarparty för den politiska och mediala eliten. Jag påstår inte att den bilden är helt tagen ur luften, men Almedalen är så mycket mer än så. I år kommer FN:s globala mål för hållbar utveckling stå i centrum för många av diskussionerna, och de målen, som de formuleras i Agenda 2030, är helt avgörande för allas vår framtid. De globala målen är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

För ett ledande universitet som Karolinska Institutet är det självklart att engagera sig i de frågor som vi kan påverka, och de har verkan på flera av målen. Detta är uppenbart för den som forskar om exempelvis global hälsa, men jag kan inte nog understryka hur viktig grundforskningen är för att vi ska kunna nå målen. Jag har tidigare bloggat om detta ämne, bland annat här.

Från ord till handling

På tisdag 2 juli arrangerar KI ett eget seminarium på ämnet: ”Hur ska svensk life science leva upp till ambitionerna?”. Förra året presenterade regeringen ”Färdplan life science – vägen till en nationell strategi” – frågan nu är hur vi går från ord till handling. Efter seminariet kommer KI:s podcast Medicinvetarna att spela in en intervju med Richard Rosenquist Brandell inför publik om precisionsmedicin och vad de nya rönen innebär för patienter, vården och för samhället i stort.

Jag kommer också personligen att delta i två andra seminarier som har bäring på Agenda 2030.

På måndag 1 juli deltar jag i ”Universitetens roll för en hållbar värld” , ett seminarium som arrangeras av SUUN (Stockholm-Uppsala universitetsnätverk) på Uppsala universitets campus Gotland. Här är KI:s Carl Johan Sundberg moderator.

På onsdag 3 juli deltar jag i seminariet ”Vilket ansvar tar svenska universitet och högskolor för att nå målen för Agenda 2030?”  som arrangeras av SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund).

Många KI-företrädare

Men självklart är detta bara en liten del av det enorma, och högkvalitativa, utbudet under Almedalsveckan. Det är också bara en bråkdel av KI:s närvaro. Totalt är det ett femtiotal företrädare för KI som på olika sätt medverkar i olika debatter och seminarier. Här finns hela listan.

För att återvända till inledningen på det här blogginlägget: Den sociala samvaron spelar en stor roll för att Almedalsveckan är en sådan succé år efter år. Där finns alla möjligheter att umgås med nya och gamla bekantskaper, och att knyta kontakter med människor som på olika sätt kan bli goda vänner. Både i det privata och på ett professionellt plan. Förutom seminarierna ovan så deltar jag personligen i 15 andra mingel, paneler, debatter och seminarier. Vi kanske ses där?

Idag kom besked från ledningen vid Karolinska Universitetssjukhuset att omfattande delar av verksamheten ska organiseras om. Bakgrunden är främst det växande ekonomiska underskottet. Det handlar om att hitta ett mer effektivt sätt att arbeta på utan att kvaliteten försämras eller patientsäkerheten drabbas.

Förändringen sker efter en intensiv debatt om de förändringar som genomförts under senare år och vad dessa har lett till. Jag ska inte gå in i den debatten. Det är och förblir ett ansvar för sjukvårdshuvudmannen att välja sätt att organisera vårdverksamheten. Vad som däremot är mycket angeläget för KI och för mig är att samarbetet med vår viktigaste partner – Karolinska Universitetssjukhuset – får fortsätta att utvecklas och fördjupas.

Goda relationer

Det har knappast varit någon hemlighet att KI haft synpunkter på delar av den verksamhetsmodell som införts på sjukhuset. Vi har sett en fara i att möjligheten att bedriva klinisk forskning och verksamhetsförlagd utbildning skulle försvagas. Tack vare de mycket goda relationerna och den kontinuerliga dialog som vi haft under hela den här turbulenta tiden, så har dessa farhågor till mycket stor del kunnat hanteras på ett positivt och lösningsinriktat sätt.

Därför är det relevant att det nu återigen kommer frågor från våra ansvariga för klinisk forskning och utbildning om hur de nu presenterade förslagen på förändrad verksamhetsmodell kommer att påverka KI:s verksamhet.

Inte justerat organisationen

Det vore naivt att tro något annat än att det här kommer att leda till effekter också hos oss på KI. Samtidigt vill jag betona att KI medvetet valde att inte anpassa eller justera vår organisation till de förändringar av verksamhetsmodellen som Karolinska Universitetssjukhuset genomfört de senaste åren. Det är alltså min övertygelse att KI:s organisering när det gäller klinisk forskning och verksamhetsförlagd utbildning har en stabil och hållbar bas som håller för det förändringstryck som sjukhuset nu upplever.

KI har också haft stora möjligheter att hela tiden föra en diskussion på olika nivåer med representanter från sjukhuset; från högsta ledningen och neråt. Detta har gjorts möjligt tack vare en ömsesidig inställning om att båda aktörer tjänar på att samverka och samarbeta så öppet och effektivt som möjligt med stora hänsyn tagna till  och respekt för bådas olika uppdrag och mandat.

Nya utmaningar

De förändringar som nu står inför dörren på Karolinska Universitetssjukhuset kommer sannolikt leda till en del “bumps in the road” när det gäller såväl forskning som utbildning. Alla förändringar tenderar att ge upphov till nya utmaningar. Därför är det nu viktigt att vi från KI:s sida är tydliga och öppna med vilka behov, faror och risker vi ser för att vi framöver ska kunna säkerställa en hög nivå på både den kliniska forskningen och den verksamhetsförlagda utbildningen. Det är också angeläget att vi i universitetsledningen tidigt får signaler om särskilda svårigheter som uppstår som en följd av de kommande förändringarna. Ju tidigare vi kan ta upp sådana svårigheter med sjukhusledningen, desto större är chansen att vi gemensamt kan lösa dem.

Den 29 maj deltog jag i Dagens Nyheters konferens om Life Science. Syftet med konferensen var att understryka det samhälleliga perspektivet och attrahera politiska beslutsfattare för att föra en dialog om life science framtid i Sverige. Debatten handlade om vad som krävs för att Sverige ska vara en framstående life science-nation.

Life science är ju all forskning och utveckling som syftar till bättre hälsa. I begreppet ryms såväl industriell utveckling inom bioteknik, medicinteknik och läkemedelsutveckling som akademisk grundforskning vid universiteten samt utveckling inom hälso- och sjukvården.

Det handlar i grunden om människors möjligheter till ett gott liv. Det är ett prioriterat område i svensk politik men det krävs handlingskraft om Sverige ska återta en ledande position: Hur ska vi leva upp till ambitionerna?

Att det är ett prioriterad område i politiken illustreras av att regeringen nu tillsätter en samordnare på heltid och presenterar de områden som är prioriterade i kommande life science-strategi. Läs mer i Dagens Medicin där näringsminister Ibrahim Baylan (S), forskningsminister Matilda Ernkrans (S) och socialminister Lena Hallengren (S) skriver att ”Sverige ska bli ledande inom life science”.

Viktiga frågor

Det er en rad utmaningar vi måste hantera för att realisera ambitionerna. Dessa frågorna tycker jag är speciellt viktiga i nuläget: Kan regelverket anpassas så att lärosäten i större utsträckning får tillgängliggöra forskningsinfrastruktur, resurser och kompetenser till offentlig och privat sektor? Hur lyckas vi attrahera kapital, talang, och forskningsinriktade företag? Hur underlättar vi för forskningen i den nya hälso- och sjukvården? Hur säkerställer vi tillgång till hälso- och vårddata och till modern forskningsinfrastruktur? Klarar lärosätena kompetensförsörjningen, och hur kan vi så snabbt som möjligt och på bäst möjligt sätt implementera nya metoder för diagnos och behandling i hälso- och sjukvården?

Det finns behov av konkreta och väl definierade insatser inom forskning och utbildning, hälso- och sjukvård respektive affärsutveckling. Och så får vi inte glömma att högkvalitativ grundforskning är en förutsättning för all utveckling, inklusive tillväxten av life science.

Forskning och utbildning

Forskning och utbildning utgör grunden för framgång inom life science. Det behövs en stark forskningsbas med tydliga inslag av tvärvetenskap. Vi ställs inför allt mer komplexa hälsoutmaningar och detta gör att alla de olika disciplinerna behöver arbeta närmare varandra. Biologi och medicin behöver integreras med andra discipliner som kemi, teknik och fysik, inklusive den pågående utvecklingen inom AI.

Grundforskningen behöver stärkas genom att skapa ett långsiktigt och förutsägbart system, inom t ex resursfördelning och karriärstruktur, som är en förutsättning för excellent forskning som får globalt genomslag. Det behövs en starkare forskning och utbildning inom innovation, implementering och entreprenörskap.

Hälsa och sjukvård

Exempel på vad som kan göras inom hälsa och sjukvård är att prioritera forskningen i den kliniska verksamheten.  Förutsättningarna för svensk sjukvårdspersonal att forska måste stärkas. I dag finns tyvärr ofta barriärer mellan forskning och sjukvård och det saknas i praktiken emellanåt utrymme för forskning i det dagliga sjukvårdsarbetet. En nationell life science-strategi bör inbegripa nationella karriärvägar och incitamentsstrukturer för en långsiktig akademisk kompetenshöjning för hälso- och sjukvårdens personal samt kompetensutbyte mellan akademi, hälso- och sjukvård och näringsliv.

Affärsutveckling

Globaliseringen har slagit igenom totalt och här måste en nationell life science-strategi visa på Sverige som ett förstahandsval för dessa bolag. Regeringens färdplan för life science måste på ett övertygande sätt ta med de internationella aspekterna och visa att de satsningar som görs idag i vissa fall får genomslag först om 5, 10 kanske 15 år. Omvänt, görs felsatsningar idag förlorar Sverige investeringar från de stora aktörerna inom life science. Satsningar måste därför göras inom området med ökade investeringar, ökat samarbete med den globala life science-industrin och tillgång till högkvalificerade medarbetare. Internationalisering omfattar även en ambition att öppna Sverige som en testbädd för innovativa former av kliniska studier och utvärderingar av behandlingsresultat samt att göra infrastrukturerna tillgängliga även för globala aktörer.

Vad gör då KI?

Ledningarna för KI och Region Stockholm har beslutat sig för att ta fram en regional life science-strategi som ska synkas med nationella processer. Utifrån detta vill KI och Region Stockholm tillsammans ta sig an uppdraget att:

  • utveckla det ömsesidiga samarbetet mellan KI och Region Stockholm
  • koordinera en regional process för att tillsammans med övriga relevanta aktörer ta fram en samlad strategi för life science i Stockholmsregionen.

Arbetet genomförs enligt målsättningen om att Stockholmsregionen då ska vara en ledande life science-regioner samt att KI ska vara en motor för life science i enlighet med Strategi 2030.

I närtid kommer KI att hålla ett seminarium i Almedalen den 2 juli 2019 kl 15.45 – 17.00 med några av Sveriges främsta aktörer inom life science. Varmt välkomna till Viklau, Wisby Strand Congress & Event, Donnersgatan 2. KI deltar också i andra intressanta seminarier och debatter (se länken ovan).

Vi har också ambitionen att anordna en konferens om life science år 2020 i Aula Medica: Stockholm Life Science Conference 2020, med fokus på evidens, kunskap och dialog. Konferensen ska samla de viktigaste aktörerna och beslutsfattarna både regionalt och nationellt.

Vi kan också se oss omkring runt campus. I Campus Flemingsberg och på Solna finns redan nu det täta samarbetet mellan universitet och hälso- och sjukvård som är en så viktig premiss för utvecklingen av life science. Hagastaden växer fram med målet att skapa världens främsta utvecklingsområde för life science. En magnet för företagare och forskare, en ny stadsdel med bostäder, restauranger, affärer, service, företag, forskning och innovation, där svenska och utländska företrädare för olika discipliner och organisationer har tillfälle att mötas dygnet runt. En liknande dynamik finns på vårt södra campus.

Vi bidrar gärna till att Sverige ska bli ledande inom life science!

 

A rare event indeed: on May 30 Eric Kandel and Jeff Koons met in Filmhuset Stockholm to talk about art and science. The event was organized in memory of Georg Klein who together with his wife Eva laid the foundations of tumor immunology, a field that has now gained Nobel recognition.

Eric Kandel – himself a Nobel Laureate (prize shared with Arvid Carlsson and Paul Greengard in 2000) – explained how sensory stimuli affect gene expression and synaptic connections in the brain and how memories are laid down in neuronal circuitries. Jeff Koons followed up and emphasized “the beholder’s share” in the encounter with art. The viewer must be given freedom to finish the narrative, he said. He echoed what was the very first comment from the audience: viewers must fill in the blank spaces.

Thus the stage was set for a reunion of art and science. Jeff Koons is undoubtedly representative of the artists of today when he portrays the viewer – and the viewer’s brain – as an active part rather than as a passive bystander. Obviously any esthetical experience will engage our brain and leave an imprint on it. Our creativity is kindled and nurtured by the “blank spaces”. Ambiguities, inconsistencies are what make us ponder. In listening to the dialogue my mind drifted all the way back to Voltaire who allegedly stated that “the secret of being a bore is to tell everything.”

Jeff Koons took the whole thing one step further when he described his motivation behind his “gazing ball paintings”. By adding gazing balls to famous masterpieces he set out to bolster the connect between artwork and viewer. The viewer is “affirmed” when seeing the reflex of herself or himself in a piece of art. The viewer is part of the art. And is affirmed as such.

If the late C.P. Snow had been listening into the Kandel/Coons dialogue, he would have seen the dialogue as exactly this – a meeting between the two cultures. But there is a long way to go. Eric Kandel admitted that we do not know in any detail how art impacts brain. Modern imaging techniques are now being employed to address this issue, and results are in the offing. Thus far we have to refer to our subjective experiences: on a personal note I often find myself energized, invigorated, refreshed after having attended an art exhibition. It is just as if my cognitive playing field has been expanded. Perhaps this is the essence of it all: that art encourages us to look for solutions – scientific or otherwise – beyond the spotlight that we currently apply.

This is exactly what happened to Niels Bohr, shall we believe Christophe Schinckus. In a recent paper entitled From Cubist Simultaneity to Quantum Complementarity he discusses how Niels Bohr might have been inspired by the cubist painter Jean Metzinger when he formulated the complementarity principle. The cubists allowed different perspectives of an object to hit the eye simultaneously from one and the same canvas, while in Bohr’s world, an electron could be both wave and particle at the same time. A striking parallel. A case of art and science being joined in entirely new ways of thinking.

Art gave Niels Bohr the impetus and perspectives he needed to reconcile pieces of evidence that appeared utterly unreconcilable.

The dialogue between Eric Kandel and Jeff Koons was a successful attempt to reunite art with science. This event took place just as we celebrate the genius of Leonardo da Vinci, who died on the 2nd of May 1519. Leonardo stands as a one-man distillation of the union of art and science. Trained as an anatomist myself, I have always admired the way Leonardo exploited his insight in human anatomy – and in other sciences – to give us pieces of art that have been eclipsed by few if any during the 500 years that have elapsed since his death. Leonardo da Vinci transformed science into art just as we know that art can inspire breakthroughs in science.

Since 2017 Jeff Koons has been Artist in Residence at Columbia University – a telltale sign that one of the world’s leading universities sees the benefit of bridging the two cultures. Karolinska Institutet has no artist in residence but we have our annual culture days. The next KI culture day is 18 October. Save the date!

The dialogue between Eric Kandel and Jeff Koons was organized by J! (Jewish Culture in Sweden) in collaboration with Eva & Georg Klein Foundation and Karolinska Institutet´s Kulturråd. The organizers acknowledge support from Filmhuset, Stockholm Stad, Kulturrådet, and Region Stockholm.  

I dag, måndag den 27 maj, undertecknade jag en överenskommelse med KTH och Stockholms universitet om fördjupat samarbete. Vi kallar den här universitetsalliansen för Stockholm trio – en allians enligt internationell modell där vi stärker vårt samarbete inom utbildning, forskning, infrastruktur, verksamhetsstöd och internationalisering. Tillsammans kan vi använda våra samlade resurser på ett mer effektivt sätt och öka kvaliteten på våra verksamheter.

Ole Petter Ottersen, rektor Karolinska Institutet, Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet och Sigbritt Karlsson, rektor KTH. Foto: Niklas Björling.

Som ett ledande medicinskt universitet måste KI ta sig an komplexa utmaningar i hälsa. Detta måste vi göra i vår forskning och – inte minst – i vår utbildning. I vår nya Strategi 2030 understryker vi detta på följande sätt:  ”Vid utformningen av nya utbildningsprogram behöver hälsa ses i en bred kontext med perspektiv från exempelvis humaniora, samhällsvetenskap och teknik där detta är relevant och kvalitetsfrämjande. Detta ska vi uppnå i samverkan med andra lärosäten.” Avtalet med KTH och Stockholms universitet är ett steg i genomförandet av Strategi 2030.

I föregående blogg skrev jag att alla mänskliga problem har sociala och politiska dimensioner oavsett om de är biologiska, fysiska eller naturliga. Med andra ord behöver hantering av ett hälsoproblem mer än ett medicinskt svar för att vara effektivt. Vi behöver perspektiven från humaniora och samhällsvetenskap och från naturvetenskap och teknik. Perspektivrikedom är en förutsättning för hög kvalitet i forskning och utbildning.

Våra tre lärosäten utgör redan i dag en samlad akademisk miljö – ett kluster för forskning, utbildning och innovation – med åtskilliga gemensamma samarbeten inom en mängd vetenskapsområden. Vi delar i ökande grad på investeringarna i forskningsinfrastruktur. SciLifeLab, ett av Europas största forskningscenter för molekylär biologi, är ett exempel där de tre lärosätena, tillsammans med Uppsala universitet, snabbt lyckats etablera en internationellt ledande forskningsmiljö. Med en överordnad överenskommelse på plats skapas än bättre förutsättningar för framtida satsningar. Tillsammans ska vi kunna höja våra ambitioner om kvalitet och tillsammans ska vi kunna möta de utmaningar som samhället står inför på ett mer innovativt sätt.

Vi är en betydande kraft i Stockholmsregionen och sammanlagt omsätter våra tre lärosäten 17 miljarder SEK och är den tredje största arbetsgivaren i regionen med omkring 15 000 anställda. Det underlättar för både oss själva och våra dialogpartners inom staden, regionen och staten om vi fördjupar vårt samarbete och talar med en gemensam röst där detta är relevant.

Internationellt kommer Stockholm trio att bli en både tydligare, synligare och mer kraftfull aktör. Vi kan åta oss fler projekt och delta i fler samarbeten på den internationella arenan – inte minst inom EU med dess nya ramprogram Horisont Europa. Vi planerar en gemensam funktion på plats i Bryssel vilket kommer att underlätta för våra forskare att följa utvecklingen av nya finansieringsmöjligheter. Mitt hopp är att samarbetet i Stockholm trio ska kunna tillföra KI fler resurser och viktiga perspektiv i en period där forskning och utbildning måste hantera ökade kostnader och större komplexitet.

Måndagen den 20 maj var jag på SIDA Science Day och lyssnade till ett föredrag som verkligen belyser komplexiteten i våra hälsoutmaningar – ett tema jag har berört i en tidigare blogg. Föredraget hölls av Goodwin R. Murunga, Executive Secretary, Council for the Development of Social Science Research in Africa. Han berättade om vad som hände vid utbrottet av ebola i Västafrika 2013.

Utbrottet av ebola innebar inte bara ett rent hälsoproblem som krävde medicinsk intervention, utan det innebar också en attack på sociala relationer som krävde ett socio-politiskt ingripande. Eftersom man var tvungen att hindra smittan att spridas så kan man säga att ebolaviruset, utöver det rent medicinska, attackerade människors förmåga att flytta sig och hålla kontakten med varandra samtidigt som den underminerade de traditionella begravningsförfaranden som är brukliga i regionen.

Detta skapade naturligtvis en stor frustration, oro och misstro mot hälsoarbetare och varandra. Människor kände sig inte bekväma med varandra och framförallt inte med de som redan smittats. Vård blev farligt och smittan gjorde det omöjligt att hälsa på någon, röra vid någon, besöka en vän eller göra något för någon.

Detta försvårade naturligtvis för de som på plats arbetade med hälsa. För att kunna utföra sitt arbete bad de till slut om hjälp från antropologer, sociologer och historiker med mera, för att få en korrekt förståelse av den miljö och kontext de verkade i så att de skulle kunna utföra sitt hälsoarbete.

Alla mänskliga problem har sociala och politiska dimensioner oavsett om de är biologiska, fysiska eller naturliga. Med andra ord behöver hantering av ett hälsoproblem mer än ett medicinskt svar för att vara effektivt. Ett medicinskt svar utan social förståelse kan vara katastrofalt på både kort och lång sikt, medan ett medicinskt svar med adekvat social förståelse hjälper till att förbereda människor på det oförutsebara och öka möjligheterna till framgång.

Som ett ledande medicinskt universitet måste KI ta sig an komplexa utmaningar när det gäller hälsa. Detta måste vi göra i vår forskning och – inte minst – i vår utbildning. I vår nya Strategi 2030 understryker vi detta på följande sätt: ”Vid utformningen av nya utbildningsprogram behöver hälsa ses i en bred kontext med perspektiv från exempelvis humaniora, samhällsvetenskap och teknik där detta är relevant och kvalitetsfrämjande. Detta ska vi uppnå i samverkan med andra lärosäten”.

Den sista meningen är viktig. KI är ett en-fakultets-universitet och det kommer vi fortsatt att vara. Vi kan inte sprida ut våra resurser och etablera nya fakultet, men vi kan stärka vårt samarbeta med andra universitet, nationellt och internationellt. Ett steg i denna riktning på nationell nivå tas redan nästa vecka. Den 27 maj skriver vi under en överenskommelse med två andra ledande universitet i vår egen region: KTH och Stockholms universitet. Genom det vi kallar Stockholm trio ska vi fördjupa vår samverkan så att våra respektive områden; medicin, humaniora-, samhälls- och naturvetenskap samt teknik, kan stärka, utmana och berika varandra.

Rikedom på perspektiv genom nationellt och internationellt samarbete är en förutsättning för hög kvalitet. Det gäller båda forskning och utbildning.

Mer intressant läsning i BMJ

Svensk version nedan

Today we inaugurate ANA Futura in Flemingsberg, a building that has been revamped for the purpose of ground-breaking research and research-based education. Thanks to all of you who have helped realize this project and the best of luck to those of you who will be working in these premises. The opportunities you face are many and they are exciting.

ANA Futura is the name given to the modernized building, and there could hardly be a more appropriate choice. The very concept of ANA Futura is based on a vision that emanated from the local research community and that sprang from what was perceived as a lack of a common research infrastructure. The new premises should promote collaboration rather than fragmentation, and they should aim for a seamless interaction with the hospital based on shared aims and ambitions. And importantly: deeply embedded in the vision for ANA Futura is the realization that education will profit from a tight coupling to excellent research.

Tight coupling

We are not talking about just good intentions and statements befitting festive speeches: in ANA Futura, laboratories for educational purposes are well integrated with research laboratories. A tight coupling between education requires physical proximity between the two. This physical proximity is much in evidence in ANA Futura and makes this building a test bed for the ambitions incorporated in KI:s brand new Strategy 2030.

Strategy 2030 was adopted by the University Board (Konsistorium) on 15 April 2019. It explicitly states that education and research must be closely interconnected and that education and research at KI must stimulate one another. A close link between research and education whets the students’ interest in research, facilitates the recruitment of doctoral students and helps students adopt a scientific approach. Strategy 2030 also calls for a focus on pedagogical development to which ANA Futura will certainly contribute.

Serve as a hothouse

The vision of ANA Futura fits squarely within the vision of our new strategy also in other respects. ANA Futura aims to serve as a hothouse for translational research, in close interaction with the Karolinska University Hospital. Important areas for translational research include transplantation, regenerative medicine, cell therapy, infections, gastroenterology, cancer, neurology, and oral health, to name just a few. In a recent blog I highlighted the need to strengthen our interaction with the Karolinska University Hospital, our other collaborating hospitals, and the health care services at large. With ANA Futura in place the Flemingsberg campus will figure even more prominently in this endeavor.

In 2018 alone, 60 percent of our personnel and approximately 80 percent of our experimental research activity moved into new facilities.  In this transition, ANA Futura represents the last chapter thus far. By tearing down the physical walls and redesigning working spaces, ANA Futura has removed many of the barriers that once hindered natural interaction between research groups, and even separated students from researchers.

Most important aspect

ANA Futura is a fine construction. But we should remind ourselves that the most important aspect of a building is not the building itself, but those that work and study there. You are the ones who should now aim for the vision and realize the ambitions embedded within it. You are the ones that must take advantage of the infrastructure put before you. And you are the ones who should ensure that you have fun when working here. Excellent research comes with high ambitions, a richness of perspectives, a keen attention to quality and ethics – and a great deal of fun!

 

Thanks

Many have contributed to making this project a reality. It is not possible to name them all. To get to where we are today required the vision and coordination of KI’s department heads. Moving forward, it will now take the leadership of Maria Eriksdotter, Dean of KI South, to help lead and coordinate the further development of ANA Futura.  

We should also acknowledge the invaluable contribution of our professional staff, including project coordinator Lars Frelin and the numerous working groups who moved 350 employees from:

  • the Department of Laboratory Medicine,
  • the Department of Medicine,
  • the Department of Dental Medicine and
  • the Department of Clinical Science, Intervention and Technology,

into more than 10 000 square meters of renovated space over seven floors.

My sincere thanks are also due to Akademiska Hus and all other actors that have contributed to this effort.

 

ANA Futura – delad infrastruktur och samverkan för translationell forskning och utbildning

Idag inviger vi ANA Futura i Flemingsberg, en byggnad som anpassats för banbrytande forskning och forskningsbaserad utbildning. Tack till er alla som har hjälpt till att förverkliga projektet och lyckönskningar till de som kommer att arbeta i dessa lokaler. Möjligheterna är många och spännande.

ANA Futura är namnet på den moderniserade byggnaden, och det kunde knappast vara ett lämpligare val. Själva konceptet ANA Futura bygger på en vision skapad av de lokala forskningsmiljön och det som uppfattades som en brist på en gemensam infrastruktur för forskning. Tanken med de nya lokalerna är att främja samarbete och förhindra fragmentering, och att sträva efter en sömlös interaktion med sjukhuset baserat på gemensamma mål och ambitioner. Och viktigare: djupt inbäddad i visionen för ANA Futura är insikten att utbildningen kommer att dra nytta av en nära koppling till excellent forskning.

Nära koppling

Vi talar inte bara om goda avsikter och uttalanden i festliga tal; i ANA Futura är laboratorier för utbildningsändamål väl integrerade med forskningslaboratorier. En nära koppling till utbildning kräver fysisk närhet mellan de två. Denna fysiska närhet är förkroppsligad i ANA Futura och gör den här byggnaden till en testbädd för de ambitioner som ingår i KI:s nya Strategi 2030.

Strategi 2030 antogs av konsistoriet (universitetsstyrelsen) den 15 april 2019. I strategin anges uttryckligen att utbildning och forskning måste vara nära sammankopplade och att utbildning och forskning vid KI ska stimulera varandra. En nära koppling mellan forskning och utbildning väcker studenternas intresse för forskning, underlättar rekrytering av doktorander och hjälper studenter att anta ett vetenskapligt tillvägagångssätt. Strategi 2030 har också ett fokus på den pedagogiska utvecklingen som ANA Futura helt säkert kommer att bidra med.

En källa för translationell forskning

Visionen för ANA Futura stämmer helt och hållet med visionen för vår nya strategi även i andra avseenden. ANA Futura syftar till att fungera som en källa för translationell forskning i nära samverkan med Karolinska Universitetssjukhuset. Viktiga områden för translationell forskning är transplantation, regenerativ medicin, cellterapi, infektioner, mikrobiologi, immunologi, gastroenterologi, cancer, neurologi och oral hälsa, för att bara nämna några. Nyligen betonade jag i en blogg behovet av att stärka vår interaktion med Karolinska Universitetssjukhuset, våra andra samarbetssjukhus samt hälso- och sjukvården i stort. Med ANA Futura på plats kommer Flemingsbergs campus att vara ännu mer framträdande i denna strävan.

Bara under 2018 så flyttade 60 procent av vår personal och cirka 80 procent av vår experimentella forskningsverksamhet till nya anläggningar. ANA Futura representerar det sista kapitlet i denna övergångsfas. Genom att riva ner de fysiska väggarna och omforma arbetsutrymmen har ANA Futura tagit bort mycket av det som utgjorde hinder för den naturliga interaktionen mellan forskningsgrupper och till och med bidrog till att separera studenter från forskare.

Den viktigaste aspekten

ANA Futura är en utmärkt konstruktion, men vi bör påminna oss om att den viktigaste aspekten av en byggnad inte är själva byggnaden, utan de som arbetar och studerar där. Det är ni som nu ska ta till er visionen och realisera ambitionerna inbäddade i den. Det är ni som måste dra nytta av den infrastruktur som ligger framför er och det är ni som ska se till att ni har kul när ni arbetar här. Utmärkt forskning kommer med höga ambitioner, en rikedom av perspektiv, stor uppmärksamhet på kvalitet och etik – och att ha mycket roligt!

 

Tack

Många har bidragit till att göra detta projekt verkligt. Det är inte möjligt att namnge alla. För att komma till där vi är idag har det krävts visioner och samordning av KI: s avdelningschefer. För att gå vidare behövs Maria Eriksdotters, dekan för KI Syd, ledarskap för att leda och samordna den fortsatta utvecklingen av ANA Futura.

Vi bör också uppmärksamma det ovärderliga bidraget från vår professionella personal, inklusive projektkoordinator Lars Frelin och de många arbetsgrupperna som flyttat 350 anställda från:

  • Institutionen för laboratoriemedicin
  • Institutionen för medicin
  • Institutionen för odontologi
  • Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik,

till mer än 10 000 kvadratmeter renoverat utrymme över sju våningar.

Mitt uppriktiga tack beror också på Akademiska Hus och alla andra aktörer som har bidragit till denna insats.

För två dagar sedan skrev jag en blogg om Karolinska universitetssjukhuset i samband med det anställningsstopp som gäller från den 1 maj och varslet om uppsägning av 550 medarbetare på sjukhuset. Vad som händer vid Karolinska universitetssjukhuset – och i hälso- och sjukvården i stort – påverkar KI och KI:s utveckling på så många sätt. Denna bloggen handlar om just detta, i perspektiv av vår nya strategi.

Samarbete för starkare position

I arbetet med vår nya Strategi 2030 – genom diskussioner i visionsgruppen och workshops – blev det allt mer tydligt hur viktigt det är att stärka samarbetet med hälso- och sjukvården.

Detta samarbete är avgörande för att vi ska kunna flytta fram vår position som ett ledande medicinskt universitet och har därför fått rikligt med utrymme i vår nya strategi. Om vi lyckas i att behålla och stärka samarbetet med hälso- och sjukvården i vår region så finns förutsättningarna för att vi tillsammans kan utveckla en av världens mest framgångsrika hälsoregioner där forskning, utbildning och vård integreras på ett kreativt och synergistiskt sätt.  De stora investeringarna i infrastruktur som gjorts under båda huvudmän ger en utgångspunkt som är speciell även i en global kontext. Få andra regioner har så stor potential som Region Stockholm.

Partnerskap för bättre hälsa

Genom ett fördjupat partnerskap med hälso-och sjukvården kan KI i större utsträckning än idag bidra till att människors hälsa förbättras. Viktigt för framgång är att gemensamt arbeta med områden som ledarskap, tillgänglighet till patienter och data, informationshantering, kompetensförsörjning, och – inte minst – imple­mentering av ny kunskap. Allt detta beskrivs i vår nya strategi. Vi måste också säkerställa ett verksamhetsintegrerat lärande av hög kvalitet. De s.k. ALF-avtalen mellan stat och landsting om utbildning och forskning i vården utgör ett viktigt fundament också för vårt framtida samarbete.

När det gäller implementering av ny kunskap säger Strategi 2030 att detta är ett tydligt uppdrag för ett medicinskt universitet och att detta uppdraget ska utföras i samarbete med hälso- och sjukvården. Det be­höver för detta ändamål finnas en väl utveck­lad gemensam organisation och process för kunskapstillämpning och kunskapsspridning mellan KI och viktiga partners. Genom forskning ska KI också bidra till att öka kunskapen om hur implementering kan förbättras. Strategin understryker att det i nivåstruktureringen av högspecialiserad vård är avgörande att KI:s kliniska forsk­ning håller högsta kvalitet.

Idag drivs hälso- och sjukvården och KI under olika huvudmän, och så kommer det sannolikt också att vara under åren som kommer. Detta kräver ett tätt samarbete baserad på ömsesidig tillit och förtroende. Forskning och utbildning måste beaktas i relevanta politiska beslut. Vi måste samverka på ett proaktivt sätt.

Strategi 2030 ska hjälpa oss till att konsolidera och stärka vår position som ett ledande medicinskt universitet. Arbetet med vår nya strategi har tagit över ett år och har tvingat oss till att reflektera över våra framgångar och våra utmaningar så att vi ska kunna prioritera användningen av våra resurser på ett klokt sätt. Prioriteringarna ska nu konkretiseras i en verksamhetsplan där utvecklingen av samarbetet med hälso- och sjukvården kommer att vara ett av flera centrala teman. Jag har tidigare skrivit om detta och om de öppna möten som är planerade för att öppna för inspel från verksamheten.

 

Svensk version nedan

Today I participated as a discussant in Dementia Forum X in the Royal Palace. This event was dedicated to the launch of WHO´s Guidelines on Risk Reduction of Cognitive Decline and Dementia. These guidelines capture the vast amount of data that have been amassed from relevant intervention studies and give recommendations on physical activity, tobacco, alcohol, and nutrition and on the management of a number of diseases and health conditions that might increase the risk of dementia. These new guidelines stand as a concise and critical overview of a field that represents a tremendous challenge for our future healthcare and welfare system.

Three factors

Three factors explain the scale of this challenge. First, attempts to develop drugs that can halt or slow the progression of Alzheimer disease and other forms of dementia have consistently failed. Second, dementia takes a great toll on society in terms of human suffering and economic costs: dementia impacts patients, family, and caregivers alike and requires us to think anew on treatment and care. Third, there is a challenge in sheer numbers. The Guidelines state that dementia affects 50 million of the world’s population today, and that it is set to affect as many as 83 million by 2030. In 2015 the total cost of dementia amounted to more than 1% of the global gross domestic product. These costs will increase with the ageing of the population.

Dementia a societal challenge

The choice of venue for today´s forum reflects the keen interest in dementia taken by Her Majesty Queen Silvia and other members of the Royal Family. That this interest pervades through society at large is required for progress to occur. Dementia is a societal challenge in the true meaning of the term. If I should come up with one critical remark it is exactly this: that the Guidelines target but a limited (albeit important) set of relevant actors and stakeholders in society. The primary Target Audience (as defined on page 4 in the Guidelines) is “health care providers working at a first or second level facility or at district level, including basic outpatient and inpatient services.” In all fairness, it is stated on the same page that the guidelines “have implications for policy-makers, health care planners and programme managers at national and international level.” But these actors and stakeholders are not identified as primary targets.

Why is this important? Obviously individual choices on lifestyle are not taken in a socioeconomic or political vacuum. There are political determinants of health. Tax and legislation impact risk factors such as accessibility and affordability of healthy foods, and trade agreements may restrict policy space for health by making it difficult for governments to take adequate preventive steps. In the Bernadotte Library today I mentioned one concrete example: In the wake of the publication of the Lancet Commission on Global Governance for Health (a commission that I had the privilege to head) I travelled to Chile to present the commission report there. In a conversation with the Chilean President at that time, Michelle Bachelet, I learned that plans to label unhealthy foods as such were thwarted as they ran counter to the conditions set out in extant trade agreements. In our Lancet Commission we also showed how powerful transnational companies may restrict nations´ policy space for disease prevention.

Already the famous German pathologist Rudolf Virchow stated that “politics is nothing else but medicine on a large scale”. There is much truth in this. Politics is about priorities, and it is quite clear that more investments need to be made in research on dementia and other neurological conditions. This important field is lagging behind other fields when it comes to access to funds and financial support. In other words, current investments in dementia care and research are not commensurate with the scale of the challenge. The Guidelines illustrate this: it states that for many of the suggested interventions, evidence is still insufficient or of suboptimal quality. More research is needed to strengthen the recommendations – and more efforts are required to form efficient international research networks within this complex field of research. The FINGER study – headed by KI researcher Miia Kivipelto – is a stellar example of such an effort. It comprises more than 20 countries and works across domains and sectors. A global challenge requires a global effort.

Research and education are key

Research – basic, clinical, and epidemiological – is important in order to grapple with the challenge at hand, and so is education. Care of patients with dementia requires a special breed of health professionals that is attentive to the complexity of this condition and the impact it has on the social fabric within which the patient shall continue to live with dignity and respect. Silviahemmet was referred to repeatedly in the course of today´s symposium, and appropriately so. Karolinska Institutet in collaboration with Silviahemmet offers master programs in dementia care for physicians, physio- and occupational therapists.

The meeting today enlisted representatives from multiple countries and a wide range of stakeholders, organizations, and funding bodies. Just the kind of mix that is needed to muster collective action in this field. A societal challenge requires a full-scale societal effort.

To make headway we need research and education and we need a global perspective in everything we do. Less than a day after returning from a meeting in Dakar, Senegal, I find myself wondering how we could better include low and middle income countries in current intervention studies. These countries bear a heavy burden of dementia and other non-communicable diseases. These countries must not be left behind.

 

Svensk version:

Idag deltog jag i en panel i Dementia Forum X på kungliga slottet. Detta evenemang dedikerades till lanceringen av WHO’s Guidelines on Risk Reduction of Cognitive Decline and Dementia. Dessa riktlinjer fångar upp de enorma mängder data som samlats in från relevanta interventionsstudier och ger rekommendationer om fysisk aktivitet, tobak, alkohol och näring, och om hanterandet av ett antal sjukdomar och hälsotillstånd som kan öka risken för demens. Dessa nya riktlinjer utgör en kortfattad och kritisk översikt över ett område som utgör en oerhörd utmaning för vårt framtida hälso- och välfärdssystem.

Tre faktorer

Tre faktorer förklarar omfattningen av denna utmaning. För det första, de försök som gjorts för att utveckla läkemedel som kan stoppa eller bromsa utvecklingen av Alzheimers sjukdom och andra former av demens har misslyckats. För det andra, demens skapar stora påfrestningar på samhället i form av mänskligt lidande och stora kostnader: demens påverkar patienter, familjer och vårdgivare och tvingar oss att tänka i nya banor vad gäller behandling och vård. För det tredje, det finns en utmaning i det stora antalet människor som drabbas. Riktlinjerna konstaterar att idag lider 50 miljoner av världens befolkning av demens, och att 2030 kommer siffran att vara 83 miljoner. Under 2015 uppgick den totala kostnaden till mer än en procent av den globala bruttonationalprodukten. Dessa kostnader kommer att öka i takt med att befolkningen åldras.

Demens – en samhällsutmaning

Valet av plats för dagens forum speglar det stora intresse för demens som Hennes Majestät Drottning Silvia och andra medlemmar av kungafamiljen har. Det är en förutsättning att detta intresse genomsyrar hela samhället för att vi ska kunna göra framsteg.  Demens är en samhällsutmaning i begreppets rätta form. Om jag nu ska komma med en kritisk anmärkning så är det denna: Riktlinjerna riktar sig endast till ett begränsat antal (om än viktiga) intressenter i samhället. Den primära målgruppen (som definieras på sidan 4 i Riktlinjerna) är “Hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar på en första eller andra nivå eller på distriktsnivå, inklusive grundläggande polikliniska och inpatienttjänster“. I ärlighetens namn så står det på samma sida att “riktlinjerna får konsekvenser för beslutsfattare, hälsovårdsplanerare och programansvariga på nationell och internationell nivå.” Men dessa aktörer och intressenter är inte identifierade som primära målgrupp.

Varför är detta viktigt? Självklart fattas inte enskilda val av livsstil i ett socioekonomiskt eller politiskt vakuum. Det finns politiska determinanter för hälsa. Skattepolitik och lagstiftning påverkar riskfaktorer som tillgänglighet och överkomliga priser för hälsosam mat, och handelsavtal kan begränsa det politiska utrymmet för att påverka hälsa genom att göra det svårt för regeringarna att vidta lämpliga förebyggande åtgärder. I Bernadottebiblioteket idag nämnde jag ett konkret exempel: I kölvattnet av Lancetkommissionen för global styrning av hälsa (en kommission som jag hade privilegiet att leda) reste jag till Chile för att presentera kommissionens rapport där. I en konversation med den chilenska presidenten vid den tiden, Michelle Bachelet, lärde jag mig att planer på att märka ohälsosamma livsmedel motverkades eftersom de stred mot villkoren i gällande handelsavtal. I vår Lancet Commission visade vi också hur kraftfulla transnationella företag kan begränsa nationernas politiska utrymme för förebyggande av sjukdomar.

Redan den berömda tyska patologen Rudolf Virchow sa att “politik är inget annat än medicin i stor skala”. Det ligger mycket sanning i detta. Politik handlar om prioriteringar, och det står helt klart att det behövs fler investeringar i forskning kring demens och andra neurologiska tillstånd. Detta viktiga område ligger efter andra samhällsutmaningar när det gäller tillgång till finansiering och ekonomiskt stöd. Med andra ord står inte nuvarande investeringar i demensvård och forskning i proportion till utmaningens omfattning. Riktlinjerna illustrerar detta: det står att för många av de föreslagna interventionerna är bevis fortfarande otillräckliga eller av suboptimal kvalitet. Mer forskning behövs för att stärka rekommendationerna, och mer insatser krävs för att bilda effektiva internationella forskningsnätverk inom detta komplexa område. FINGER-studien – under ledning av KI-forskaren Miia Kivipelto – är ett utmärkt exempel. Denna interventionsstudie omfattar mer än 20 länder och sträcker sig över domäner och sektorer. En global utmaning kräver en global insats.

Forskning och utbildning är nyckelfaktorer

Forskning – grundläggande, klinisk och epidemiologisk – och utbildning är nyckelfaktorer för att kunna  ta itu med utmaningen. Vård av patienter med demens kräver en speciell typ av hälso- och sjukvårdspersonal som är uppmärksamma på detta komplexa tillstånd och dess inverkan på den sociala kontext inom vilket patienten ska fortsätta att leva med värdighet och respekt. Det hänvisades till Silviahemmet upprepade gånger under dagens symposium, och det med rätta. Karolinska Institutet i samarbete med Silviahemmet erbjuder masterprogram i demensvård för läkare, fysio- och ergoterapeuter.

I dagens möte deltog representanter från flera länder och från ett brett spektrum av intressenter, organisationer och finansieringsorgan. Precis den typ av mix som behövs för att uppbåda kollektiva åtgärder på detta område. En samhällsutmaning kräver en fullskalig samhällelig insats.

För att skapa framsteg behöver vi forskning och utbildning och vi behöver ett globalt perspektiv i allt vi gör. Mindre än en dag efter att ha återvänt från ett möte i Dakar, Senegal, undrar jag hur vi på ett bättre sätt kan inkludera låg- och medelinkomstländer i nuvarande interventionsstudier. Dessa länder bär en stor börda på grund av demens och andra icke-smittsamma sjukdomar. Dessa länder får inte lämnas utanför.

Samarbete och akademiskt partnerskap är viktiga beståndsdelar i vår Strategi 2030. För att fortsätta att utvecklas till det världsledande medicinska universitet som vi eftersträvar att bli måste vi samverka med andra. Både internationellt och på hemmaplan.

Samarbete handlar också om att stötta varandra vid särskilda utmaningar och det är något som jag tänker mycket på nu, inte minst när det handlar om dem som berörs av de åtgärder som Karolinska Universitetssjukhusets ledning nu måste vidta på grund av det ekonomiska läget.

Tidigare i vår stod det klart att sjukhusets ekonomiska underskott 2018 ökat kraftigt jämfört med året före. För att skapa en ekonomi i balans tvingas nu sjukhusledningen vidta olika åtgärder. Se mer detaljer i sjukhusdirektörens blogg och i det pressmeddelande som publicerades på tisdagsmorgonen . Det handlar bland annat om i ett anställningsstopp som gäller från den 1 maj och ett varsel om uppsägning av 550 medarbetare på sjukhuset, företrädesvis inom administration.

Jag förstår att det finns en oro även här på KI; det finns ju många gemensamma beröringspunkter mellan oss och sjukhuset. Kan detta få effekter också för KI, för våra medarbetare och vår verksamhet? Jag och övriga universitetsledningen tar naturligtvis dessa frågor på största allvar.

Vi träffar regelbundet ledningen för sjukhuset och jag samtalar kontinuerligt med sjukhusdirektören Björn Zoëga. KI:s självklara utgångspunkt är att vår gemensamma verksamhetsförlagda utbildning och kliniska forskning måste få fortsätta att utvecklas och att dessa inte ska beröras av direkta ekonomiska åtgärder framöver. Jag uppfattar att sjukhusdirektören har samma åsikt. Den här diskussionen kommer att fortsätta att föras på ledningsnivå mellan sjukhuset och oss.

Det finns inga skäl att förneka att de åtgärder som sjukhuset nu ska genomföra kommer att bli kännbara och att det indirekt och på sikt kan få effekter också för KI. Exakt hur och i vilken omfattning är omöjligt att svara på nu, men jag kan försäkra er att jag kommer att göra vad jag kan för att våra verksamheter – utbildning och forskning – ska komma så bra ut ur detta som möjligt. Sjukhusledningen har också slagit fast att vården och patienterna ska prioriteras i det omfattande sparprogrammet. Det är en synnerligen bra prioritering.

Det finns säkert anledning att återkomma till frågor som rör den uppkomna ekonomiska situationen på Karolinska Universitetssjukhuset.