Akademisk frihet och institutionell autonomi i tider av konflikt
Det är snart, den 24 februari, ett år sedan som Ryssland invaderade Ukraina. Angreppet skedde efter veckor av upptrappat tonläge från den ryska sidan samtidigt som man samlade ihop militära trupper vid gränsen. Parallellt pågick försök att lösa den uppblossande konflikten på diplomatisk väg. Förgäves skulle det visa sig. Den 21 februari meddelade Vladimir Putin att Ryssland erkände de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk och sedan gick alltså allt väldigt snabbt. I fonden fanns ju dessutom Rysslands annektering av Krim redan 2014.
Jag minns att jag just färdigställt en text till bloggen som mer allmänt handlade om huruvida akademin och forskning kan och bör användas som ett politiskt påtryckningsmedel i samband med en konflikt. Diskussionen var relevant vid tillfället, av flera skäl. Dels hade vi just upplevt talibanernas återkomst till makten i Afghanistan och dels var den verbala upptrappningen från Rysslands sida gentemot Ukraina högst påtaglig. I texten, vars publicering råkade sammanfalla med det ryska angreppet tidigt på morgonen den 24 februari, resonerade jag om akademins roll i konflikter utifrån begreppet scientific sanctions. En av mina poänger var att akademin inte bör användas som ett direkt medel för att nå framgångar i konflikter, t ex genom att en stat helt förbjuder samverkan mellan universitet eller forskare. Detta förutsatt att sådan samverkan bygger på frivillighet, akademisk frihet och inte utnyttjas ensidigt av en politisk eller militär makt.
“Skulle idéerna om sådana sanktioner realiseras, är risken att resultatet blir närmast motsatt till den akademiska frihet och institutionella autonomi vi ska eftersträva och kämpa för”, skrev jag bland annat.
Hård dom
Under det år som sedan gått har vi fått uppleva flagranta våldsdåd och angrepp som drabbat såväl civila som militära mål runt om i Ukraina. Omvärldens dom mot Ryssland har varit hård. Olika former av sanktioner och bojkotter har införts och byggts ut allteftersom.
Även Karolinska Institutet har avbrutit de få avtal vi hade med ryska universitet på övergripande nivå. Det gjorde vi, liksom övriga lärosäten i Sverige, efter en direkt uppmaning från dåvarande regeringen via utbildningsministern Anna Ekström. I maj här på bloggen redogjorde jag för bakgrunden och hur vi resonerade. Jag skrev bland annat:
“Om det inte hade kommit någon signal från regeringen hade jag sannolikt själv kommit till samma slutsats; att pausa eller avbryta övergripande formella avtal på institutionell nivå. (…) Det finns dock en mycket betydelsefull skillnad mellan att detta sker på eget initiativ – baserat på institutionell autonomi – eller som respons på politiska beslut. Från min utgångspunkt är det här en principiell fråga. Att använda akademin som ett politiskt påtryckningsmedel eller maktmedel är att gå ut på ett sluttande plan. Den akademiska friheten och institutionella autonomin måste vara en fundamental grundsten också – eller kanske särskilt – i tider av ökade motsättningar, konflikter, politiska spänningar och krig.”
Var går gränsen?
Nu, snart ett år in på kriget, är den här frågan fortfarande i hög grad aktuell. I vilken omfattning kan och bör vi acceptera att akademin används som ett politiskt påtryckningsmedel i tider av konflikt? Var går gränsen mellan vad som är rimlig politisk styrning och vad som är acceptabel institutionell autonomi?
Förra veckan var nuvarande utbildningsminister Mats Persson på sitt första officiella besök här vid KI. Det blev en intensiv och inspirerande halvdag, med möten med studenter, forskare och medarbetare. I slutet av besöket fanns också lite tid avsatt för samtal mellan ministern och vår universitetsledning. Vi hade ett flertal frågor vi ville lyfta, och jag kommer säkert att återkomma till dem senare i detta eller i andra sammanhang, men en av de viktigaste var just betydelsen av akademins fria ställning visavi politiken.
Tydlig minister
Här har Mats Persson glädjande nog varit mycket tydlig i sina uttalanden. Akademisk frihet är en av hans prioriterade områden som högst ansvarig politiker för högre utbildning och forskning. Jag uppfattade det som att vi båda är överens om var rågången mellan akademi och politik bör gå och hur viktigt det är att skapa strukturella och lagbaserade regelverk för att säkerställa och förstärka den akademiska friheten. Det är också ett bra initiativ att ge Universitetskanslersämbetet i uppdrag att titta närmare på vissa väsentliga aspekter av just akademisk frihet och de hot som finns mot den (läs mer om utredningsuppdraget här).
Samtidigt är viktigt att ha i åminnelse att det är i tider av konkreta kriser och konflikter som friheten prövas på allvar. När vi nu ser tillbaka på ett års krig i vårt närområde, finns det mycket goda skäl att påminna om att den akademiska friheten och den institutionella autonomin är något som vi ständigt måste reflektera över, diskutera och försvara.
Samarbete och samverkan
Diskussionen om scientific sanctions och det närbesläktade scientific diplomacy måste hållas levande. Läs gärna en angelägen ledare i Nature från december som tar upp just det här: Global science must not be treated as a diplomatic pawn. I grunden handlar det om samarbete och samverkan mellan forskare. Förhindras fungerande och existerande globala forskningsnätverk kan det leda till ett antal oönskade konsekvenser, som att viktigt kunskapsutveckling inom ett fält avstannar eller att man vänder sig till andra samverkanspartners. Just detta är t ex nu på väg att hända på grund av EU:s agerande gentemot Storbritannien post-Brexit. Där söker man sig nu istället allt tydligare mot USA för att söka samarbeten inom vissa forskningsområden. Frågan är om det inte är EU som på det sättet biter sig i svansen utifrån en politisk agenda som bland annat använder just forskningssamarbete som ett maktmedel. Det här är en fråga som står på agendan i samband med ett möte Huvudmannarådet (som bl a består av de tolv främsta svenska forskningsuniversiteten) i dag ska ha med Russelgruppen (de 24 ledande universiteten i Storbritannien). På det här mötet ska jag inleda en diskussion om ansvarsfull internationalisering.
Inte enkla
Frågor som rör användningen av forskningssamarbete som medel för att åstadkomma förändringstryck med politiska förtecken är inte enkla. Akademin varken bör eller ska ses som en avskild och isolerad samhällssektor med sina helt egna och speciella regelverk eller sedvänjor. Men samtidigt står jag kvar i den övertygelse som jag gav uttryck för när kriget inleddes för ett år sedan;
Akademin får inte utnyttjas som ett maktmedel att spela ut i en konflikt eller i ett krig. Vi behöver ett fungerande internationellt forskningssamarbete – inte minst för att hantera de stora samhällsutmaningarna och för att bygga beredskap för nya pandemier och andra hälsokriser.
Läs gärna också den intervjun jag gav till Science Business om det här ämnet förra våren.
0 comments