Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Texten skriven innan nattens händelser och den ryska militära insatsen mot Ukraina. Innehållet är dock lika aktuellt.

English version below

Ska forskning och offentlig forskningsfinansiering kunna användas som ett medel för att sätta press på aktörer inblandade i internationella konflikter?

Frågan har aktualiserats efter Rysslands erkännande av de två östliga ukrainska regionerna Lugansk och Donetsk som självständiga stater. Beskedet har lett till att stora delar av omvärlden har, eller är på väg att, besluta om olika former av sanktioner mot Ryssland. För EU:s del handlar det om ett omfattande paket, med fokus främst på åtgärder som ska kännas ekonomiskt. Men i sammanhanget har det också diskuterats andra insatser. Däribland “scientific sanctions” (se t ex artikel i Science Business, 22 februari).

Som ett medel

Det finns inga beslut tagna om den här formen av sanktioner, men det är uppenbart att det pågår diskussioner om att utnyttja forskningsutbyte och forskningsfinansiering som ett medel för att öka pressen på Ryssland. I praktiken skulle det i så fall handla om att stänga ute Ryssland från det samarbete som finns inom EU:s ramprogram för forskning, Horisont Europa.

För mig är det en enkel sak att inta en mycket kritisk hållning till Rysslands aggressiva politik gentemot Ukraina. Självklart har jag inte något emot ekonomiska sanktioner, förutsatt att de drabbar dem som har i makten – de som är ytterst ansvariga för övergrepp mot folkrätten och internationell rätt.

Men aggression, vapenskrammel och väpnade konflikter löser mycket sällan några problem. Och att som ett stort och mäktigt land utöva den här formen av terrorliknande utpressning mot ett annat självständigt land kan inte annat än fördömas. Kan omvärlden stödja Ukraina genom olika former av icke-aggressiva insatser, som ekonomiska sanktioner eller bojkotter av olika slag, så är det ett utmärkt sätt att agera på – vi visar tydligt var vår solidaritet ligger och vår avståndstagande gentemot mäktigare länders orimliga agerande mot mindre grannar.

Reagerar instinktivt

I en krissituation reagerar man ofta instinktivt och ägnar inte tillräckligt med tid till att tänka på det principiella och det övergripande syftet för akademiskt samarbete. Ska akademin – forskning och högre utbildning – användas som politiskt påtryckningsmedel i en konflikt? Nej. Jag tycker att det vore både olyckligt och olämpligt att upphöra med forskningssamarbeten för att uppnå olika politiska syften – om än så vällovliga.

Ni som följt min blogg vet att jag tagit upp frågan om ansvarsfull internationalisering frekvent. Det är en stor utmaning och det finns många perspektiv och hänsyn att beakta när det gäller forskningssamarbete eller internationellt studentutbyte. Var ska vi dra gränsen? Är det okej att ha någon form akademisk interaktion med en totalitär stat? Hur ska i så fall denna interaktion se ut, var går gränserna? Hur ska vi ställa oss moraliskt? Etiskt? Vad blir konsekvensen för de forskare och studenter som är verksamma i det auktoritära landet? Gynnar vår närvaro, engagemang och samarbete den akademiska friheten i det auktoritära landet? Eller legitimerar vi i själva verket regimen?

Inga givna svar

Det finns inga givna svar och varje situation är unik och måste bedömas utifrån sina särskilda omständigheter. Men generellt vill jag hävda att vi inom akademin har ett ansvar att söka samverkan och samarbete med kollegor runt om i världen, i syfte att lära av varandra, skapa dialog, initiera utbyte och medverka till att sprida de akademiska grundvärderingarna om frihet och autonomi. Universitetens roll är inte att springa makthavares ärenden.

Akademiskt samarbete är i grunden ett samarbete mellan forskare. För forskare som lever i auktoritära stater är detta ofta något som ger energi och andrum i en annars repressiv miljö och som gör att man orkar fortsätta arbeta och engagera sig. Forskare till forskare-samarbeten är särskilt viktiga som stabiliserande element när diplomatiska kanaler bryts ned. Friheten och möjligheten att forska över landsgränserna blir ännu viktigare när andra friheter tas bort. Och som jag har skrivit tidigare – när eller om en repressiv regim återgår i en mer demokratisk riktning kommer existerande samarbeten att ge en extra skjuts i den utvecklingen.

Dock ska man självklart inte upprätthålla samarbeten om man ser att de missbrukas för militära eller politiska mål.

Annat perspektiv

I den här diskussionen om “scientific sanctions” är perspektivet ett annat. Skulle idéerna om sådana sanktioner realiseras, är risken att resultatet blir närmast motsatt till den akademiska frihet och institutionella autonomi vi ska eftersträva och kämpa för.

Om EU:s organ skulle fatta ett generellt beslut om strypa eller bojkotta forskningssamarbete för att på så sätt öka pressen på ett annat land, kan det inte ses som annat än att den akademiska friheten inordnas som ett renodlat politiskt medel bland många andra. Det är min bestämda åsikt att detta är ett sluttande plan, vars konsekvenser kan bli svåra att överblicka och som i värsta fall på sikt kan leda till en helt annat inställning när det gäller den akademiska friheten i EU och i medlemsstaterna.

Bättre sätt

Det är en väg vi inte vill gå. Det finns betydligt bättre sätt att agera och sätta press på Ryssland och andra auktoritära länder än att använda akademin som vapen.

Generellt gäller det att om vi överhuvudtaget ska använda begreppet ”scientific sanctions” så måste det (paradoxalt i den här debatten) handla om att vi öppnar upp: att vi bjuder in och tar emot forskare som inte längre kan forska under en repressiv regim. Det är exakt det som är filosofin bakom organisationen Scholars at Risk:s initiativ om att ta emot regimkritiska forskare för att på så sätt skicka en tydlig signal till auktoritära länder om att det inte går att stoppa den fria forskningen. Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan har över 200 lärosäten och forskningsinstitutioner anmält sig som villiga att ta emot en forskare på flykt. Karolinska Institutet är en av dessa.

Vi har en global akademisk gemenskap som försvarar de friheterna och den värdegrund som är inkorporerat i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och andra internationella konventioner. Den gemenskapen och den värdegrunden får inte utnyttjas för specifika politiska syften eller som maktens vapen i konflikter.

Avslutningsvis en personlig markering: Jag vill skicka mitt oreserverade och starka stöd till den ukrainska befolkningen, till kollegor som är verksamma i landet och till de personer med ukrainsk bakgrund som finns vid KI.

---

Academia should not be used as a weapon of war

This text was written before the Russian invasion of Ukraine. The contents are still just as relevant.

Should research and public research funding be used as a means to put pressure on actors involved in international conflicts?

This question has come to the fore now that Russia has recognized the two eastern Ukrainian regions of Luhansk and Donetsk as independent states. The news has prompted a wide international move to impose different kinds of sanction against Russia. The EU itself has announced a far-reaching package of sanctions, primarily economic. However, other kinds of sanction have been mooted, including “science sanctions” (see e.g. article in Science Business, 22 February).

An instrument

No decision has been taken on such sanctions, but discussions are clearly underway on using scientific exchange and funding as instruments of pressure on Russia. In effect, they would shut Russia out of Horizon Europe, the EU’s main funding programme for research and innovation.

I myself have no qualms about adopting a staunchly critical attitude towards Russian aggression against Ukraine. Naturally I have nothing against economic sanctions as long as they hit those in power – the ones who bear ultimate responsibility for this flagrant violation of international law.

Aggression, sabre rattling and armed conflict do not solve any problems, and this kind of terrorist pressure exerted by a powerful country on another independent nation can only be condemned. If the rest of the world can support Ukraine through different forms of non-aggressive intervention, such as well-targeted economic sanctions and boycotts, it is an excellent way to go forward as a clear demonstration of where our solidarity lies and of our unreserved denunciation of the outrageous way in which a powerful country treats its smaller neighbors.

Instinctive reaction

At times of crisis, we often react instinctively and don’t devote enough time to consider the principles and overarching purposes of academic collaboration. Should academic research and higher education be applied to put pressure on actors involved in war or conflict? No. It would be both unfortunate and inappropriate to sever researcher-to-researcher collaborations as a means to political ends, no matter how worthy.

Generally, what we need in this turbulent world of ours is responsible internationalisation. There are many perspectives and considerations to take into account when engaging in scientific collaborations or student exchanges. Where do we draw the line? Is it OK to have some kind of academic interaction with a totalitarian state? If so, what form is it to take, how far can we go? What about the moral and ethical issues at stake? What will be the consequences for the scientists and students working in the authoritarian country? Does our presence, engagement and collaboration foster academic freedoms there or are we merely legitimising the regime?

No obvious answers

There are no obvious answers; each situation is unique and must be judged according to its own particular circumstances. But generally speaking, I would maintain that we as academics should seek interaction and collaboration with colleagues from around the world in the interests of mutual learning, dialogue, exchange of ideas and skills, and spreading the fundamental academic values of freedom and institutional autonomy. Universities should contribute to the common good and should not run errands for political decision makers.

Academic collaboration is collaboration in the pursuit of new knowledge. For researchers living in authoritarian states, international contacts provide  breathing space in an otherwise repressive environment. Academic networks help sustain international understanding and trust when diplomatic channels collapse. The freedom to do research across national boundaries becomes even more important when other liberties are removed. And when (or if) a repressive regime regains some element of democracy, existing collaborations will help speed up the development in the right direction.

This said, collaborations should not be allowed to continue if they are being exploited for military or political objectives.

A different perspective

If the EU moves towards a moratorium on or a boycott of scientific collaboration in order to put pressure on another country, this would encroach on academic freedom and reduce science to a political tool. It is my firm opinion that this would be a slippery slope with unknown consequences. Notably,  barring collaborations with colleagues of a given nationality could easily rebound on our own campuses and lead to stigmatization and alienation there.

A better way

There are much better ways to act and put pressure on Russia and other authoritarian states than using academic collaboration as a weapon.

Paradoxically, if we are to use the term “science sanctions” at all, it must be about opening up: about inviting and receiving scientists that can no longer work under a repressive regime. This is the philosophy that is driving the Scholars at Risk initiative to receive dissenting researchers and – in so doing – send a clear signal to authoritarian regimes that free, unfettered research cannot be stopped. Since the Taliban takeover of Afghanistan, over 200 universities and research institutions have registered their willingness to receive a researcher that has had to flee the country because of their opinions or line of work. Karolinska Institutet is one of them.

We have a global academic community that defends the freedoms and values embodied in the UN Universal Declaration of Human Rights and other international conventions. This community must not be exploited for specific political ends or as weapons of war.

Finally, I extend my strong support to the people of Ukraine and our colleagues there, and to those of our students and staff that are directly or indirectly impacted by the current conflict.