Öppet brev till utbildningsministern Mats Persson: Fyra hinder och en förutsättning för excellent forskning och utbildning

English version below

Den 1 februari var utbildningsminister Mats Persson på besök på KI. Bland annat presenterade vi Precisionsmedicinskt Centrum Karolinska (som vi driver gemensamt med Karolinska Universitetssjukhuset), KI:s Centrum för hälsokriser och vårt arbete med ansvarsfull internationalisering. Statsrådet fick också möjlighet att diskutera utbildningsfrågor med studenter och doktorander. Besöket avslutades med en mycket konstruktiv diskussion om hinder och förutsättningar för excellent forskning och utbildning. Jag lovade att följa upp med en sammanfattning och några reflektioner. Därför utformas den här bloggen som ett öppet brev till statsrådet.

Texten är inspirerad av flera diskussioner i KI:s fakultetsråd, senast vid mötet 13 februari. 

Uppdatering 22 februari: Under rubriken “Hinder 3” skriver jag om den ändrade förordningen när det gäller lärosätens möjligheter att tillhandahålla bostäder. Mer information om detta finns i en artikel som är publicerad på KI:s webbplats.

Ett förtydligande: Förordningsändringen kan påverka rekryteringen av studenter till internationella program då studenter från EU/EES-länder samt Schweiz som blivit antagna till ett bachelor (kandidat)- eller masterprogram på KI inte längre kan erbjudas bostad. Betalande programstudenter, studenter som kommer inom mobilitetsprogram, PhD-studenter, doktorander och forskare med flera kommer fortsatt kunna erbjudas bostad men i vissa fall måste nya kriterier uppfyllas.

Till utbildningsminister Mats Persson

Hej,

Låt mig först och främst tacka för ditt besök vid Karolinska Institutet den 1 februari. Jag kan försäkra dig om att det blev mycket uppskattat från vår sida och jag uppfattade det som att även du var nöjd över de möten och samtal vi fick till stånd här på KI:s campus nord. I vår avslutande diskussion lovade jag att skicka dig en sammanställning av de, i mitt tycke, viktigaste hindren mot och förutsättningarna för excellent forskning och utbildning.

Här kommer min lista, i formen av ett öppet brev som jag också publicerar på min blogg.

Fyra hinder och en förutsättning

Pandemin har tydlig- och synliggjort vilken betydelse för samhället ett universitet kan ha när vi tvingas genomlida en global hälsokris. Förutom att kontinuerligt fortsatt utbilda medicinsk personal – en absolut förutsättning för att kunna hantera en sådan kris – har KI bidragit genom att ta fram utbildningspaket för personal inom hemtjänst och äldreomsorg, genom att ställa om laboratorier för att analysera stora antal covid-prover och, inte minst, genom att dela med oss av kunskap och expertis inom infektionsmedicin, vacciner, läkemedel och behandling. Sannolikt har KI:s forskare aldrig tidigare varit så frekvent medverkande i radio, TV och tidningar som under de gångna åren. Vi har funnits på plats för att förklara och sätta i sammanhang – men också för att försöka skapa en förståelse för hur forskning fungerar och hur vi kan hantera osäkerhet under en osedvanligt snabb kunskapsutveckling.

Att möta och hantera ett virus som världen aldrig tidigare stött på kräver insatser utöver det vanliga. Så här långt har KI-forskare publicerat mer än 1 400 artiklar om covid-19 – många av dem i samarbete med Karolinska Universitetssjukhuset och andra sjukhus i Region Stockholm. Jag tycker KI har bestått provet och med råge uppfyllt de krav som kan ställas på ett medicinskt universitet i samband med en omfattande global hälsokris.

Det vi erfarit och genomlevt sedan början av 2020 har tydliggjort en rad hinder som måste undanröjas för att vi ska upprätthålla excellent forskning och utbildning vid KI och andra lärosäten. Här är min lista:

Hinder 1:

Forskningsfinansieringen. Det finns strukturella problem inom finansieringen som måste lösas. Ett av dessa handlar om medfinansiering. I dag bedrivs mycket av forskningen med en finansieringsmodell som kräver medfinansiering från lärosätet. Det innebär i praktiken att en stor del av basanslagen till forskning – det som högskolor och lärosäten själva kan fördela utifrån den allmänna principen om akademins och forskningens frihet – knyts upp till specificerade forskningsprioriteringar. Förutom att det strider mot tanken om institutionell autonomi, så inverkar det negativt på långsiktig forskning som plattform för genombrottsforskning. Grundforskning – som ofta är ”slow science”, med lång tidshorisont – är en förutsättning för kunskapsutveckling. De genombrott vi sett under pandemin bygger på årtionden av just långsiktig grundforskning.

Vi kan inte leva med ett medfinansieringskrav som är så omfattande att det är betalningsförmåga och inte excellens som avgör om man uppnår finansiering. Vi kan inte heller leva med ett finansieringssystem som saknar den långsiktigheten som krävs för rejäl genombrottsforskning. Det handlar om hur man ska utveckla och stärka kunskapsnationen Sverige. Nu pågår en statlig utredning av forskningsfinansieringen, under ledning av Ingrid Pettersson. Jag har stora förhoppningar till denna.    

Hinder 2:

Tillgång till data, infrastruktur och arenor för utbildning. Sverige har sedan många år omfattande och väl fungerande registerverksamhet, statistikföring och system för ärendehantering. Det ger unika möjligheter för forskning jämfört med de flesta andra länder. Samtidigt är den här tillgången delvis en chimär, bland annat på grund av lagstiftning som inte hänger med i teknik- och forskningsutveckling och olika datasystem som inte är kompatibla med varandra. Det sistnämnda ser vi inte minst kring medicinsk forskning, där varierande journalsystem gör att aggregerad forskning i närtid blir väldigt svårt att utföra i praktiken. Här behöver Sverige skapa strukturer som gör att vi på ett bättre sätt kan använda och utnyttja de tydliga fördelar som vilar potentiellt i våra register och system. Även här finns det positiva tecken, bland annat via utredningen om sekundäranvändning av hälsodata som leds av Katarina Nyström.  Det behövs nu en kraftsamling för att den unika potentialen som ligger i svenska hälsodata omsätts i unik och världsledande forskning.

När det gäller infrastruktur har vi identifierat en brist när det gäller finansieringen av ”medeldyra” infrastrukturer; infrastrukturer som inte finns i nationella satsningar och som är för dyra till att de kan finansieras av enskilda lärosäten. Statliga forskningsfinansiärer måste ta sig an den här utmaningen för att vi ska kunna upprätthålla excellent forskning inom alla områden som är beroende av toppmodern utrustning. Inte minst gäller detta klinisk forskning och experimentell medicinsk forskning.     

Att säkra tillgången till arenor för klinisk utbildning och forskning är helt avgörande för universitetens möjlighet att bidra till kompetensförsörjning och kompetensutveckling för samhällets behov. Här behövs en nationell strategi och tydligare initiativ för att säkerställa förekomsten av sådana arenor.   

Hinder 3:

Migrationsfrågor. Under senare år har jag blivit alltmer uppbragt och stundtals faktiskt förtvivlad över stelbenthet, förändrad lagstiftning och tolkning av regelverk som gör att internationella studenter, doktorander och forskare nästintill bjuds in med armbågen till Sverige. Under åren som rektor har jag stött på ett antal fall relaterade till KI som i praktiken lett till att vi mist möjligheten att rekrytera och behålla talanger och kompetenser med internationell toppkapacitet. Bara det senaste halvåret har vi haft ärenden där högt kvalificerade personer valt lärosäten i andra länder framför KI på grund av långa och omständliga processer, osäkerhet om utfall och beslut, mer eller mindre omotiverade avslag och en del direkta misstag i hanteringen. Jag har framhållit detta i intervjuer, debattartiklar och på min blogg ett flertal gånger.

Det här handlar också om den allmänna bilden av Sverige som ett inbjudande, välkomnande och öppet land. Den senaste av regeringen lanserade internationella informationskampanjen, med det uttalade syftet att få färre att söka sig till Sverige, leder knappast till en förbättrad bild av Sverige i det hänseendet.

Här vill jag dock betona att du, Mats Persson, flera gånger uttalat dig starkt för att den situationen måste förbättras. Det är ett bra tecken. Sverige måste framstå som ett attraktivt land att söka sig till för talanger och kompetens – annars kommer vi ovillkorligen hamna på efterkälken när det gäller vår roll som framstående kunskapsnation.

I den här sammanhangen vill jag gärna också understryka behovet för att utöka antalet studentbostäder för att säkerställa rekrytering. Den förordningsändring som genomfördes vid årsskiftet om möjlighet för universitet och högskolor att tillhandahålla bostäder (SFS 2022:1515), innebär att vi kan hyra ut bostäder för att erbjuda dem i andra hand endast till studenter inom utbytesavtal eller studieavgiftsskyldiga studenter. Detta kan påverka rekryteringen av studenter till internationella program då EU-medborgare inte längre kan erbjudas bostad. Det här berör även doktorander och gästforskare. Gruppen som nu, enligt förändringen i förordningen, inte längre accepteras motsvarar omkring 30 procent av KI:s hyresgäster på årsbasis, historiskt sett.

Hinder 4:

Höga kostnader. För att stärka Sverige som forskningsnation måste vi ha tillgång till bra lokaler till rimliga kostnader. I dag hyr de flesta lärosäten sina lokaler av det statliga bolaget Akademiska Hus. Bolaget har till uppgift att tillhandahålla lokaler som uppfyller de krav och behov som akademin har när det gäller både utbildning och forskning. Samarbetet mellan Akademiska Hus och KI har under mina år som rektor fungerat alldeles utmärkt. Det är en lyhörd, kreativ och flexibel partner som verkligen lagt sig vinn om att skapa bästa tänkbara villkor för vår verksamhet. Problemet är dock att Akademiska Hus är belagt med ett avkastningskrav, det vill säga att bolaget i praktiken ska sätta marknadsmässiga hyror. Det här innebär att en icke ringa del av de statliga medel som går till forskning i själva verket går tillbaka till staten via hyror till Akademiska Hus. Det är en smått absurd konsekvens av en struktur vars egentliga syfte borde vara att möjliggöra och underlätta för forskningens möjligheter – inte att försämra och fördyra den. Att se på Akademiska Hus verksamhet som en allmänt tillgänglig nyttighet skulle innebära en avsevärd fördel i ambitionen att stärka forskningen och utbildningen. 

Grundläggande förutsättning:

Som en bakomliggande fond för svensk forsknings framtida framgångar ligger en central förutsättning: akademisk frihet och institutionell autonomi. Här vet jag att du har ett starkt engagemang och jag uppfattar att du verkligen drivs av den ärliga och djupt kända uppfattningen att forskning och akademi måste garanteras nödvändig frihet. Den frågan är synnerligen angelägen och aktuell i dessa dagar, när vi ser hur akademisk frihet, demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter trycks tillbaka runt om i vår omvärld. Även detta är ett område jag återkommit till många gånger under min tid som rektor vid KI, läs till exempel gärna de inlägg jag gjort på min blogg.  

Här finns också den viktiga aspekten som handlar om forskarnas säkerhet och möjlighet att verka utan att utsättas för hot, trakasserier och våld. Därför är den av regeringen nyligen beslutade uppdraget till Universitetskanslersämbetet om akademisk frihet så viktigt. Här är det avgörande att uppdraget inte endast tittar på den så kallade cancelkulturen inom akademin, utan belyser frågan ur ett bredare perspektiv.

Lycka till!

Jag önskar dig ett varmt lycka till med ditt viktiga uppdrag som svensk utbildningsminister. Det gläder mig att dina ambitioner är höga och jag delar din uppfattning att Sverige har potential för att utvecklas till en världsledande kunskapsnation. Men för att detta ska kunna ske måste hinder undanröjas och en förutsättning måste vara på plats: akademisk frihet och institutionell autonomi. Jag har nämnt fyra hinder, men kunde ha nämnd flera. Det finns också flera förutsättningar, men jag har nämnt den viktigaste; Låta lärosäten ta ansvaret för sin verksamhet, utan politisk detaljstyrning. Vi har sett under pandemin hur viktigt det är att vi har akademisk frihet och institutionell autonomi.  Utan detta vore en snabb omställning omöjlig.

Själv avslutar jag snart mitt nästan sex år långa förordnade som rektor vid KI. Tre av de här åren har varit präglat av pandemin som ju har varit en tragedi och påfrestning för så många. Nu har vi samlat våra erfarenheter i en rapport där vi gör det ett universitet alltid ska och bör göra: ödmjukt fundera över hur vi kan bli ännu bättre på att leverera forskning och utbildning på allra högsta nivå – både under en kris och mer långsiktigt – för samhällets fortsatta utveckling.   

Med vänliga hälsningar

Ole Petter Ottersen, rektor vid Karolinska Institutet till och med den 28 februari 2023


Open letter to Education Minister Mats Persson: Four obstacles and a precondition

Minister for Education Mats Persson visited KI on 1 February. Included on the agenda was a presentation of the Precision Medicine Centre Karolinska (which we run jointly with Karolinska University Hospital), the KI Centre for Health Crises, and the initiatives we have taken to promote responsible internationalisation. The Minister was also afforded an opportunity to discuss education-related issues with students. The visit concluded with a very constructive discussion on obstacles that have to be removed and preconditions that have to be in place to safeguard excellent research and education. I promised to follow up with a summary and some personal reflections. This blog is therefore written as an open letter to the Minister.

The text is inspired by discussions in the KI Faculty Council, most recently at the meeting of 13 February. 

Update and clarification Under the heading “Obstacle 3” I am writing about the changed regulation regarding the possibilities of higher education institutions to provide housing. More information about this can be found in an article published on KI’s website.

Please note that the regulation change may affect the recruitment of students to international programs as students from EU/EEA countries and Switzerland who have been accepted to a bachelor’s or master’s program at KI can no longer be offered housing. Paying program students, students who come in mobility programs, doctoral students and researchers etc. will still be able to be offered housing, but in some cases new criteria must be met.

To the Minister for Education

Dear Mats Persson,

First of all, let me thank you for your visit to Karolinska Institutet on 1 February. I can assure you it was very much appreciated on our part and I took it that you too were pleased with the meetings and discussions we had here on KI campus north. As we parted company, I promised to send you a list of what are, in my opinion, the most important obstacles to excellent research and education and the most important prerequisite.

I am now presenting to you my list in the form of an open letter, which I am also publishing on my blog.

Four obstacles and a precondition

The pandemic has made it all too clear how important a university can be to society when we are forced to endure a global health crisis. While continuing to train medical personnel – which is essential in any crisis – KI produced educational packages for people working with home assistance and elderly care, turned its laboratories over to analysing large volumes of covid samples and, not least, shared knowledge and expertise in the fields of infection medicine, vaccines, drugs and treatment. KI’s researchers have likely never featured so frequently on radio, on TV and in newspapers as in the past few years. KI has helped clarify and contextualise,  explained how research works, and showed how uncertainty can be handled in a period of exceptionally rapid knowledge development.

Tackling a virus that the world has never encountered before requires extraordinary efforts. To date, KI researchers have published over 1,400 articles on COVID-19, many in collaboration with Karolinska University Hospital and other hospitals in Region Stockholm. The competence embedded in a medical university is in high demand and of crucial importance when a crisis hits. I think we can safely say that KI has passed the test.

The experiences we have gained since early 2020 have exposed a number of obstacles that must be removed if we are to uphold  excellent research and education here at KI and at other academic institutions. Here is my list:

Obstacle 1:

Research funding. There are structural problems in research funding that must be resolved. One such is co-financing. These days, much research is done with a funding model that requires co-financing from the university. This means, in effect, that much of the basic funding – the money that universities and educational institutions can distribute on the basis of autonomy and academic freedom – is tied to the research priorities of the government and funding bodies. This runs counter to the idea of institutional autonomy and weakens long-term research as a platform for breakthrough science. Basic research, which is often “slow science” with a long time horizon, is essential to knowledge development. The breakthroughs we have seen during the pandemic are founded upon decades of long-term basic research.

We cannot live with a co-financing requirement that is so burdensome that success becomes dependent on the ability to pay rather than on scientific excellence. Nor can we live with a financing system that lacks the far-sightedness that is needed for genuine breakthrough research. This is all about how we are to develop and strengthen Sweden as a knowledge nation. A government commission led by Ingrid Pettersson is now looking into the system for research funding in Sweden and I have high hopes for the outcome.    

Obstacle 2:

Access to data, infrastructure and arenas for education. For many years now, Sweden has maintained large and effective registries and case-management systems, which provide opportunities for research not found in most other countries. However, the potential of these resources cannot be fully exploited. Legislation is not keeping up with technical and scientific developments while incompatible data systems hinder access and use. The incompatibility of data systems is particularly evident in medical research, where varying systems for medical records make aggregated research in the near term almost impossible to achieve in practice. Thus, Sweden needs to create structures that will enable us to use and exploit our registries and systems more effectively. Here too there are some positive signs, such as the investigation into secondary use of health data led by Katarina Nyström. We now need to muster our energy to ensure that the unique potential inherent to Swedish health data is translated into unique, world-leading research.

As regards infrastructure, we have identified a shortcoming in the financing of “medium-cost” infrastructures, i.e., those that are not part of a national initiative and too expensive to be financed by individual universities. If we are to maintain excellent research in areas that depend on state-of-the-art equipment there is a need to take on this challenge, not least when it comes to clinical and experimental medical research. The government and current funding bodies should take notice and see how to fill this void.    

Ensuring access to arenas for clinical education and research is essential to the ability of universities to contribute to the skills supply and development from which society benefits. A national strategy is needed as well as a plan for guaranteeing the availability of such arenas.   

Obstacle 3:

Migration. In the past few years, I’ve grown increasingly exasperated and, at times, truly disconsolate at the inflexibility, new laws and regulatory interpretations that complicate the recruitment of international students and researchers to Sweden. During my presidency I have come across a number of cases related to KI where we have in effect lost the opportunity to attract and retain talented and skilled people of top international capacity. In the past six months alone, we have seen cases of highly qualified people choosing universities in other countries in preference to KI due to long, complicated processes, uncertainty about outcomes and decisions, more or less unwarranted rejections and some outright administrative mistakes. More than a few times have I raised this issue in interviews and op-ed articles and on my blog.

What is at stake is the general reputation of Sweden as an inviting, welcoming, open country. The government’s latest international information campaign, designed explicitly to discourage people from coming to Sweden, has hardly helped to improve Sweden’s image in this respect.

At this point, I would like to point out that you, Mr Persson, have often expressed your opinion that the situation must improve. This is a good sign. Sweden must present itself as an attractive country for talented and skilled people from other countries – otherwise we will inevitably be left behind as regards our role as an outstanding knowledge nation.

In this context, I’d like to stress the need to increase the supply of student accommodations. The regulatory amendment made in the new year concerning the ability for universities and university colleges to provide accommodation (SFS 2022:1515) means that we can rent properties for sub-letting only to students on exchange agreements or to fee-paying students. This can affect the recruitment of students to international programmes, as EU citizens can no longer be offered accommodation. This also applies to doctoral students and visiting researchers. The group that is no longer accepted on account of this amendment amounts to around 30 per cent of KI’s past annual tenants.

Obstacle 4:

High costs. If we are to strengthen Sweden as a research nation, we must have access to good, reasonably priced premises. Most universities today lease their premises from the state-run Akademiska Hus, which is required to provide premises that meet a university’s requirements and needs. During my years as President, KI’s relationship with Akademiska Hus has been excellent. It is a creative and flexible partner that takes pains to create the best possible conditions for our activities. The problem is, however, that Akademiska Hus has to return a profit, which in effect means that it has to lease its properties at market rates. Consequently, a not insignificant part of government research funding is returned to the state in the form of rent to Akademiska Hus. This is a slightly absurd consequence of a structure whose actual purpose should be to enable and facilitate research, not to subvert it and make it more expensive. Seeing the Akademiska Hus’s business as a public utility would help us realize our ambitions in the realms of research and education. 

Fundamental precondition:

Standing as a backdrop to the future success of Swedish research is a cardinal precondition: academic freedom and institutional autonomy. I know that you are devoted to this and that you are driven by a genuine and deeply held belief in the idea that research and academia must be guaranteed the freedom they need. This issue is particularly urgent and topical now when we are witnessing the suppression of academic freedom, democratic values and human rights in many parts of the world. This is another theme I have often returned to in my time as KI president; please read, for instance, my many blog posts on the subject.

Here we also find the important matter of the safety of researchers and their ability to work without being subjected to threats, harassment, and violence. This is why we welcome the assignment that the government recently gave to the Swedish Higher Education Authority regarding academic freedom. It is important that any analysis of academic freedom addresses this issue from a broad perspective and not just with a focus on “cancel culture”.

Good luck!

I wish you the best of luck in your important role as Swedish Minister for Education. I am pleased to see that you have high ambitions and I share your belief that Sweden has the potential to become a world-leading knowledge nation. But for this to happen, obstacles must be removed and a precondition put in place: academic freedom and institutional autonomy. I have mentioned four obstacles but could easily have mentioned more. There are also more preconditions, but here I point to the most important of all: to let universities take responsibility for their own activities, free from political micro-management. We have seen during the pandemic how important it is to have academic freedom and institutional autonomy, without which a prompt transition to COVID-19 related research would have been impossible.

My almost six-year long tenure as KI president will soon be drawing to a close. Three of these years have been marked by the pandemic, which has been a tragedy and trial for so many. We have now gathered our experiences in a report, in which we do what a university shall always do for the sake of societal development: stay away from complacency and critically and openly reflect on how we can be better at delivering research and education of the highest possible standard– both during a crisis and in the long term.  

Yours sincerely

Ole Petter Ottersen, President of Karolinska Institutet until 28 February 2023

0 comments

Related posts