Akademisk frihet och institutionell autonomi – en grundsten i tider av politisk spänning, konflikt och krig
Det ryska angreppet och kriget mot Ukraina har väckt många viktiga frågor. En sådan har handlat om sanktioner, bojkotter och andra medel för att öka pressen på Ryssland och stödja Ukraina. På kultursidorna har det debatterats vad som egentligen kan anses vara rimligt när det gäller att att använda konst, musik och liknande kulturella yttringar för att nå fram med ett budskap till den ryska ledningen. Ska vi aktivt låta bli att se ryska filmer eller ta bort böcker av ryska författare från bibliotekshyllorna? Hur ska vi se på ryska balettstycken eller musik skapad av ryska kompositörer?
Den här diskussionen är också relevant för akademin. Grundfrågan är om akademiska bojkotter och sanktioner är ett effektivt sätt att få Ryssland – och andra auktoritära regimer – att ändra sig. Eller leder användningen av akademin som ett politiskt makt- och påtryckningsmedel snarare till ökad polarisering? Och vad innebär det för den akademiska friheten?
Med avsky
Natten till torsdagen den 24 februari inledde Ryssland invasionen av Ukraina. Vi har sedan dess följt kriget på nära håll, vi har sett hur miljoner människor tvingats fly och vi har med avsky kunnat konstatera hur den ukrainska civila befolkningen behandlats av den ryska militären. Engagemanget för Ukraina är mycket stort i omvärlden – och avståndstagandet från den ryska aggressionen är omfattande och tydligt. Vi är många som är djupt berörda och upprörda över det övergrepp ett självständigt land nu utsätts för.
En knapp vecka efter Rysslands invasion meddelade utbildningsminister Anna Ekström att regeringen uppmanar svenska lärosäten och forskningsfinansiärer att avbryta alla samarbeten med statliga institutioner i Ryssland – och i dess stödland Belarus. Det fick omedelbara konsekvenser för många universitet och högskolor. Här på Karolinska Institutet innebar det att jag senare samma dag ensidigt avbröt den överenskommelse (“Memorandom of Understanding”, MoU) vi hade med ett medicinskt universitet i S:t Petersburg.
Sluttande plan
Om det inte hade kommit någon signal från regeringen hade jag sannolikt själv kommit till samma slutsats; att pausa eller avbryta övergripande formella avtal på institutionell nivå. Det är ju lätt att sympatisera med själva grunden för regeringen uppmaning: att vi ska ta de till buds stående medel som finns tillgängliga för att sätta press på Ryssland och få dess ledning att upphöra med sina avskyvärda övergrepp och det hänsynslösa angreppskrig som de utför i Ukraina.
Det finns dock en mycket betydelsefull skillnad mellan att detta sker på eget initiativ – baserat på institutionell autonomi – eller som respons på politiska beslut. Från min utgångspunkt är det här en principiell fråga. Att använda akademin som ett politiskt påtryckningsmedel eller maktmedel är att gå ut på ett sluttande plan. Den akademiska friheten och institutionella autonomin måste vara en fundamental grundsten också – eller kanske särskilt – i tider av ökade motsättningar, konflikter, politiska spänningar och krig. Det handlar mycket om tillit; tillit till att lärosäten kan agera etiskt och ansvarsfullt i en krissituation.
Nu måste vi ställa frågan: hur ska lärosäten agera vid nästa kris? Agera utifrån sin egen värdegrund eller avvakta politiska beslut?
Skapat osäkerhet
På en mer övergripande nivå handlar det om att politisk styrning på ett område kan skapa osäkerhet om autonomin på andra områden. Ett närliggande exempel är nu hur lärosäten ska hantera individuella samarbeten med ryska kollegor. Signalen från departementet var att sådana samarbeten inte skulle avbrytas ”per automatik”. Men vi ser redan nu att detta skapat en osäkerhet i sektorn. Hur fria är vi till exempel att upprätthålla våra akademiska nätverk i andra auktoritära länder? Mindre än hälften av världens befolkning lever nu i länder som beskrivs som fullvärdiga demokratier och vi måste kunna navigera ansvarsfullt i relation till detta.
I ett komplext och mer polariserat internationellt läge kan större politisk styrning skapa mer osäkerhet i stället för att minska den. Lärosäten har nu att hantera två olika relationer på samma gång: relationen till internationella samarbetspartners och relationen till politiken i det egna landet. Det finns en klar risk att vi hamnar i kläm mellan den akademiska värdegrunden och rådande politik.
Mycket komplicerat
Samtidigt behöver vi vara ödmjuka. Att upprätthålla det akademiska nätverket i en turbulent värld – och kunna göra det på ett ansvarsfullt sätt – är mycket komplicerat. Det behövs kompetens, närhet till och detaljkunskap om de samarbetspartners det gäller. Den här kompetensen måste utvecklas på de individuella lärosätena. Det finns inget alternativ. Och det räcker inte med att ta fram riktlinjer. Det handlar om att den enskilda forskaren måste kunna använda sin moraliska kompass och detaljkunskap för att skilja mellan samarbetsprojekt som är lämpliga och samarbetsprojekt som kan bidra till att öka snarare än att minska polarisering och konflikt.
Varför är det viktigt att upprätthålla akademiska nätverk och individuella samarbeten även under krig och konflikt, i en värld som går alltmer i auktoritär riktning? Svaret ligger i själva universitetsidéen – att forskare fritt ska kunna etablera kontakt och samarbeten med kollegor som har komplementär kompetens oavsett var de håller till i världen. Det här en viktig framgångsfaktor för samhällsutvecklingen och samhällets beredskap. Värdet av akademiska nätverk kom tydligt fram under pandemin då forskare i olika delar av världen delade av sig med data och kunskap så att vi snabbt kunde utveckla tester, vacciner och behandlingar för covid-19. Utbytet av data skedde i huvudsak genom direkta kontakter mellan individuella forskare – inte på institutionell nivå. De individuella samarbeten och kontakterna är essentiella – de institutionella avtalen kan man enkelt försaka om så behövs.
Nyanserad debatt
Mer än någonsin är vi i behov av en diskurs i den svenska och internationella kontexten om hur vi ska hantera akademiska samarbeten under kris och krig. För det krävs en nyanserad debatt, där vi inte heller glömmer att internationella kontakter kan vara livsavgörande syre för regimkritiska forskare i auktoritära länder, där vi erkänner att en allomfattande bojkott av utländska forskare lätt kan leda till polarisering på våra egna campus, och – inte minst – där vi lär av historien och ser att fungerande akademiska nätverk kan vara språngbräda för demokratisk utveckling när auktoritära regimer faller. Samtidigt får vi inte vara naiva: forskning, kunskap, samarbeten och kollegialitet kan missbrukas och utnyttjas. Vi måste bygga kompetens och medvetenhet så att det inte händer. Det handlar om att fundera över det långsiktiga värdet av akademisk samverkan och över de långsiktiga konsekvenserna om sådan samverkan avbryts.
Inte något av det jag skriver här betyder att vi ska minska vår press mot Rysslands aggressiva regim eller vårt stöd till Ukraina. Jag håller med om vartenda ord i pressmeddelande från utbildningsministern den 2 mars:
”Rysslands agerande är en attack på den europeiska säkerhetsordningen och det är oerhört viktigt att de europeiska länderna står enade i solidaritet med Ukraina och det ukrainska folket. Universitet, högskolor och forskningsfinansiärer i Sverige har en viktig roll i att stå upp för kunskap, akademisk frihet, demokrati och mänskliga rättigheter och visa solidaritet med studenter och forskare i Ukraina.”
Inkräktar
Det är självklart att ta avstånd ifrån och visa sin avsky för de militära övergrepp som Ryssland ägnar sig åt. Och jag håller med att avtal med statliga institutioner i Ryssland måste pausas eller avbrytas som svar på den ryska aggressionen. Det här kunde vi i sektorn ha gjort på eget initiativ utifrån vår institutionella autonomi, utan politisk inblandning eller styrning. Att använda akademin som politiskt maktmedel inkräktar på centrala principer för universitetens verksamhet och akademins frihet.
Med detta sagt är det trots allt bra att myndigheterna öppnar för att individuella samarbeten kan fortsätta, om det inte har säkerhetsmässiga implikationer. Det är bra, för jag tror inte att akademiska bojkotter och isolering på individuell nivå är ett effektivt sätt att få Ryssland eller andra auktoritära regimer att ändra beteende. Tvärtom, de långsiktiga konsekvenserna – om individuella samarbeten avbryts – kan bli att polarisering och auktoritära trender ökar snarare än minskar. Här finns en direkt parallell till den konstnärliga frihetens betydelse för demokrati, mänskliga rättigheter, humanism och förståelse över gränserna.
Nu på torsdag arrangerar Karolinska Institutet ett hybridseminarium på temat “Academic freedom and international collaboration in a turbulent world”. Läs mer om seminariet på KI:s webbplats.
Välkommen att delta!
Läs gärna min debattartikel på detta tema i tidningen Curie samt en intervju med mig om det här i Science Business.
Några tidigare blogginlägg om ämnet:
We must not let Russia’s aggression give rise to stigmatisation on campus (22 april 2022)
Rysslands aggression får inte leda till stigmatisering på campus (21 april 2022)
We must be prepared for a prolonged war and a massive health crisis (4 april 2022)
Vi måste vara förberedda på ett långvarigt krig och en omfattande hälsokris (1 april 2022)
“A call for an immediate ceasefire and peaceful end to the Russian aggression against Ukraine” (28 mars 2022)
The war calls for our competence and puts us to the test (15 mars 2022)
0 comments