Om ett par veckor, den 19 augusti, öppnar Widerströmska gymnasiet sin verksamhet på KI:s Campus Syd i Flemingsberg. Det drivs av Huddinge kommun och har sina lokaler i en för KI välkänd byggnad: Neo.

Widerströmska kommer under sitt inledande år ha 180 elever och runt 500 när den är fullt utbyggd, 2021. Skolan ska ha en tydlig life science-profil och ett nära samarbete med de högre utbildningar som redan finns på KI:s södra campus – som KI, KTH och Södertörns högskola.

Välkommet tillskott

Det här ett mycket välkommet tillskott i det utbildnings- och forskningskluster som nu växer sig allt starkare i Flemingsberg och som rektor för KI är det med stor glädje jag hälsar vår nya granne varmt välkommen.

Frågan om att säkerställa att nya generationer hittar till utbildningar och forskning inom life science är av mycket stor betydelse. Tidigare i år skrev jag en debattartikel  just på det temat. Det finns nämligen en oroande tendens att yngre blir mindre intresserade av t ex forskning inom medicin och hälsa. Därför är det både viktigt och bra att i högre utsträckning etablera gymnasieskolor med uttalat fokus på grundforskning och life science.

Fysiska närheten

Den fysiska närheten till universitet och högskolor – och till dess lärarare, studenter och forskare – kan förhoppningsvis bidra till ett ökat intresse för våra sektorer. Det är viktigt om Sverige ska ha möjlighet att behålla och stärka sin position som en ledande forsknings- och life science-nation: Något som det finns en uttalad politisk ambition för.

I en artikel som just blev publicerad menar jag att fysisk närhet är nyckeln till ett framgångsrikt life science-kluster. När vi tittar på life science-kluster på andra håll i världen kännetecknas de av en tät samverkan och fysisk närhet mellan grundforskning och klinisk forskning, mellan universitet och hälso- och sjukvård,och också av tät koppling till näringsliv och kompetens inom innovation och implementering. Lägg också till vikten av tillgång till studenter med talang, motivation och entreprenörsanda. Alla dessa framgångsfaktorer måste vara på plats för att realisera visionen i vår Strategi 2030, om att Stockholmsregionen ska utveckla ett internationellt ledande life science-kluster.

Öppningen av Widerströmska gymnasiet passar perfekt med denna vision. Detsamma gäller de omfattande satsningarna på utveckling av life science-kluster i Hagastaden, området kring vårt norra campus i Solna.

Inspirerande föredöme

Widerströmska gymnasiet har tagit sitt namn efter Sveriges första kvinnliga legitimerade läkare: 1888 tog Karolina Widerström sin läkarexamen vid Karolinska Institutet. Hennes namn lever också vidare på campus Solna, där en av KI:s byggnader är namngivet efter henne: Widerströmska huset i korsningen Solnavägen/Tomtebodavägen. Ett utmärkt föredöme och exempel som visar att det går att flytta fram positionerna och öka och bredda rekryteringen till medicin och hälsa trots olika former av motstånd. Förhoppningsvis kan hennes framgångsrika kamp för att bli läkare också inspirera dagens ungdom att satsa på utbildning inom medicin och  life science.

 

Summary in Swedish below

On August 16 we will commemorate Hans Rosling by arranging a seminar and debate in the Jacob Berzelius auditorium at the Karolinska Institutet. You are invited to join in a discussion addressing one of the most salient questions of the day: Is the world’s health improving? You can find the program and registration on KI’s website.

As most readers of this blog will know, Hans Rosling responded to this question with a resounding yes. With his dynamic bubble diagrams, he took us all on a travel through the past to make a convincing case for upward trends and a bright tomorrow. In his book Factfulness, published posthumously, he writes that “Though the world faces huge challenges we have made tremendous progress”. In exposing such a positive world view he has been seen as sharing the stage with Steven Pinker who in his Enlightenment Now states that “none of us are as happy as we ought to be, given how amazing our world has become”.

Unsurprisingly, Rosling’s works and views have been met with criticism. Roland Paulsen, for one, argues that we should better not listen to “self-serving optimists like Hans Rosling and Steven Pinker”. According to Paulsen, “Rosling only acknowledges those truths that are convenient to his optimistic theory of progress.” Others have entered the debate and forcefully refuted this critique (in Swedish).

It would be to do Hans Rosling and his proud legacy a disservice if we should shy away from an open and critical debate on his works and views. As a university we should welcome such a debate and provide a forum for it, as we will be doing on August 16. I believe it would be in the spirit of Hans that we scrutinize his works with the same “factfulness” that he himself applied to his analysis of the world’s development – not least because the question at hand is of fundamental importance for policies, education and research alike. If health is on a steady upward course, why bother to change current policies? If there is an extant or impending health crisis, as others would say, we must think anew, invest more, and look for governance dysfunctions that are in need of repair.  Obviously, it’s not a matter of black or white. We will all benefit by a nuanced debate on the status of the world’s health and future scenarios.

My wish is that the upcoming seminar will bring to the fore the complexity of the question at hand – how the issue whether health improves or not depends on the metrics used, the data employed, and – not least – the time scale applied. Also, we need to discuss to what extent past trends can be projected into the future. One example: the increase in life expectancy – rightfully hailed as a prime indicator of progress – is now about to flatten out or reverse in countries like the UK and USA. This issue was very much in evidence at our conference on the Sustainable Development Goals, held at Karolinska Institutet in March this year. In other fields recent progress is impressive and unquestionable. According to the United Nations Inter-agency Group for Child Mortality Estimation global under-five mortality has been cut by more than half since 1990.

On a personal note: Hans was the one who brought me – a basic scientist – into the realm of global health and who directed my attention to the stark and unacceptable health inequities in present day society. His work and thoughts provided much of the foundation of The Lancet-UiO commission on Global Governance for Health. This commission – which I led – was tasked to identify the political determinants of health and to come up with suggestions for changes.

The subtitle of Hans Rosling’s memoirs (link to Swedish title and summary): How I got to understand the world (Hur jag lärde mig förstå världen). As I wrote in my piece on Hans Rosling in Socialmedicinsk Tidskrift: This subtitle could just as well have read: How I taught the world to understand itself. For this is the legacy of Hans Rosling: He provided us all with new and fundamental insights about the world and its development. He did so with facts, and he did so compellingly, passionately, and with an optimism that both encourages and inspires.

Is the world’s health improving?  A seminar and debate in memory of KI Professor Hans Rosling (program and registration)

Svensk sammanfattning

Den 16 augusti både minns och hedrar vi Hans Rosling med att arrangera ett seminarium med debatt i Jacob Berzelius-auditoriet på Karolinska Institutet. Du är inbjuden att delta i en diskussion om en av de viktigaste dagsaktuella frågor som finns: Förbättras världens hälsa? Du hittar program och registrering på KI:s hemsida

Hans Rosling var en forskare som verkligen berörde och en del av det han förde fram har diskuterats och också kritiserats. Så ska det vara – all forskning måste kunna debatteras öppet och det var något som Hans Rosling själv framhöll. För att hedra hans arv har vi som universitet skapat ett forum för att i hans anda hålla en öppen och kritisk debatt. Den 16 augusti ska vi diskutera en av de viktigaste dagsaktuella frågor som finns: Förbättras världens hälsa?.

Min önskan är att vårt kommande seminarium kommer att belysa komplexiteten i den aktuella frågan, d.v.s. hur frågan om världens hälsa förbättras eller ej, beror på de mått och uppgifter som används och inte minst vilken tidsskala som används. Dessutom så måste vi diskutera i vilken utsträckning tidigare trender kan projiceras på framtiden.

Svensk version nedan

Today – August 2 2019 – I received an ominous piece of information from Austria indicating that the execution of Ahmadreza Djalali is impending. According to TT/Aftonbladet the Swedish Ministry for Foreign Affairs has promised to get in touch with Iranian authorities without undue delay.  I trust they will deliver on their promise.

All nations and diplomatic channels should now be called upon to engage in a plea for justice. There is hardly any doubt that Ahmadreza Djalai was sentenced to death on fabricated claims and that he was denied proper access to legal counsel and due process.

The backdrop: About three years ago – on April 26, 2016 – KI alumnus and researcher Ahmadreza Djalali was arrested in Iran, accused of espionage and “enmity with God”.  About a year later, October 21, 2017, he was sentenced to death in a trial that will go into the history as a legal scandal. He was convicted for “spreading corruption on earth” and it was claimed that Djalali had had a deal with the Israeli regime.

As I wrote in an earlier blog we are witnesses to one of the most serious offences ever committed against a researcher in modern times. Ahmadreza Djalali has endured more than three years in utmost uncertainty in the Evin prison in Tehran, with limited contacts with the outside world. His health has deteriorated in his harsh prison environment.

The support for Ahmadreza Djalali has increased in strength over time. There has been engagement on the part of Nobel laureates, Amnesty International, individual politicians, academics, the European Parliament. This list could be made much longer.

Djalali was arrested while on a lecture tour in Iran on disaster medicine. Yet he is now imprisoned and threatened with the death penalty. We are confronted with a situation that is utterly absurd.  Once more we must join forces in our demand for justice and freedom for Ahmadreza Djalali.

 

Ahmadreza Djalali: En vädjan om rättvisa

Den 2 augusti 2019 fick jag oroande information om att KI-alumnen och forskaren Ahmedreza Djalalis avrättning kan vara nära förestående. Enligt TT/Aftonbladet ska svenska UD lovat att omedelbart ta kontakt med iranska myndigheter. Jag litar på att så sker.

Djalali sitter fängslad i Iran sedan mer än tre år och vi är många som engagerat oss i hans fall. Det råder knappast någon tvekan om att han sitter fängslad och blivit dömd på falska grunder och utan grundläggande rättssäkerhet.

Läs mer om Ahmadreza Djalali i tidigare inlägg här på bloggen, där det också finns beskrivningar om bakgrunden till hans fängslande och mer information om vad omvärlden gör för att kräva hans omedelbara frisläppande.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 17 juli, lyfter debattörerna upp att när vården inte har möjlighet att snabbt tillgodogöra sig nya forskningsrön, så kan konsekvenserna bli förödande eftersom patienter behandlas med föråldrade metoder. Detta är allvarligt. Det handlar ju i grunden om människors möjligheter till ett gott liv.

Debattörerna skriver att samarbetet mellan vård och forskning måste bli bättre. Just detta är ett viktigt mål i Karolinska Institutet:s nya Strategi 2030 och en övergripande vision för vårt samarbete med hälso- och sjukvården. Det handlar om att forskning måste integreras i det dagliga arbetet med patienterna och det handlar om att skapa goda förutsättningar för grundforskning och för den patientnära forskningen. Men det rör sig också om att säkerställa att forskningsrön kommer till användning i vården på ett så effektivt sätt som möjligt. Nya metoder måste kunna implementeras och metoder som inte längre håller måste utmönstras i den ordinarie verksamheten för att ge patienter bäst vård.

Implementering av ny kunskap i vården är en komplicerad process och ett eget forskningsområde som tyvärr inte har fått tillräcklig uppmärksamhet eller resurser här i Sverige.  Många länder satser mycket på implementeringsforskning för att på ett mer effektivt sätt kunna införa nya metoder i vården och i samhället i stort. Det är inte rimligt att det tar 10 – 20 år innan forskningsresultat omsätts i praktik.

Implementeringsforskning kräver kunskap från många olika discipliner. I Sverige vore det naturligt att etablera ett nationellt utbildningsprogram inom detta området, riktat mot implementering inom såväl näringsliv som vårdsektorn.  En forskarskola i implementeringsforskning – som ett samarbetsprojekt mellan olika lärosäten – borde etableras så snart som möjligt som en långsiktig satsning. Tillsammans med Göteborgs universitet/Sahlgrenska akademin, har Karolinska Institutet tagit ett initiativ i denna riktning.

Framgångsrik implementering handlar om båda teori och praktik. Införing av nya metoder och behandlingsprincip kräver tydligt ledarskap och resurser samt rekrytering och utbildning av personal. Det behövs expertis inom epidemiologi, biostatistik och klinisk prövning. God tillgång till kvalitetsregister och hälsodata är en förutsättning. Förslag om ett implementeringscentrum baserat på dessa principer ingår i den gemensamma färdplanen för Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset som antogs i mars 2019. Ambitionen är att centret ska utgöra en plattform för strukturerat införande av nya rön i hälso- och sjukvården och att implementering ska vara en naturlig del av dagligt arbete och ledarskap. Vi önskar att involvera alla våra regionala samarbetspartners i det vi ser som en del av universitetets tredje uppgift: att forskning ska komma befolkningen tillgodo. Och vi önskar att framgångsrik implementering ska ses som en akademisk merit.

Ett välfungerande partnerskap mellan universitet och vård är avgörande för att Sverige ska kunna utvecklas till en av världens mest framgångsrika hälsoregioner. Forskning, utbildning och vård måste integreras på ett kreativt och synergistiskt sätt. Viktigt för framgång är att tillsammans med forskningsfinansiärer och olika myndigheter arbeta med områden som ledarskap, tillgänglighet till patienter och data, informationshantering, kompetensförsörjning, och – inte minst – imple­mentering av ny kunskap.

Rektors replik i DN 2019-07-23.

Efter intensiva dagar under politikerveckan i Almedalen 2019 – och efter ha medverkat i sex olika seminarier – kan jag glädjande nog konstatera att våra ambitioner för Sverige som life science-nation, stod högt på agendan. Almedalsveckan gav också många möjligheter att diskutera de stora hälsoutmaningar vi står inför, globalt och här i Sverige i och med Agenda 2030.

KI:s seminarium samlade några av Sveriges främsta aktörer inom life science. På bilden: Ole Petter Ottersen, Maja Fjaestad, Ella Bohlin (KD) och Ylva Willams.

För mig är det självklart att ett universitet som KI ska finnas med där det förs politiska samtal om universitetssektorns framtid och utveckling. Samverkan och samarbete med vår omvärld är ett centralt och bärande fundament i vår nya Strategi 2030.

Därför är det glädjande att KI är ett av de lärosäten som har haft flest representanter på plats – totalt ett 50-tal personer från KI medverkade på olika sätt i Almedalen. De allra flesta i roller som efterfrågade experter och forskare.

Vi var många som var överens om att universiteten måste vara föredömen i samverkan för en hållbar värld med en bättre hälsa för alla. Som konstaterades under KI:s seminarium måste vi i högre grad få större i kraft i implementeringen av innovationer som påtagligt förbättrar hälso- och sjukvården – med nya läkemedel, nya behandlingar och nya arbetssätt.

I KI:s Strategi 2030 har vi fastställt att KI ska vara en motor i att realisera Sveriges potential inom life science och samla relevanta aktörer, det gjorde vi i Almedalen, och redan pågår planeringen för nästa konferens om life science på KI. Konferensen kommer att samla de viktigaste aktörerna och beslutsfattarna regionalt och nationellt. Förutom denna konferens ska KI fortsätta arbetet i regeringens samordningsgrupp för life science och agera för en regional life science-strategi tillsammans med Region Stockholm, industrin  och andra aktörer.

Forskningsinfrastruktur var också ett viktigt tema i Almedalen. Vi behöver en bättre nationell koordinering och ett tätare samarbete mellan lärosäten – inte bara när det gäller infrastruktursatsningarna men också när det gäller hantering och utnyttjande av data från dessa satsningar. Kanske kan vi koppla ihop SciLifeLab, Max IV och ESS genom en gemensam forskarskola? Ur ett medicinskt perspektiv är det viktigt att vi får tillgång till ett medicinskt strålrör vid MaxIV.

“Vi ställs inför mer komplexa hälsoutmaningar”. Det var rubriken på en debattartikel publicerad i Dagens Medicin den 9 april, underskriven av WHO:s generaldirektör Dr. Tedros Adhanom Ghebreyesus, socialminister Lena Hallengren och ministern för internationellt utvecklingsarbete Peter Eriksson. Hälsa blir alltmer sektorövergripande. Då måste vi också diskutera och debattera hälsofrågor med andra aktörer i samhället. Och vi måste skapa oväntade allianser. Just det gör vi i Almedalen.

English version below

KI bedriver sedan ett par år verksamhet i Hongkong genom Ming Wai Lau Centre for Reparative Medicine (MWLC). Ni kan läsa mer om denna verksamhet här ki.se/mwlc

Jag, övrig universitetsledning och våra ansvariga för MWLC är väl medvetna om den allvarliga situationen i Hongkong, och de ansvariga för MWLC är i kontakt med sina anställda för att försäkra sig om att allt är okej. De rapporter vi får från de anställda bekräftar att så är fallet.

Ledningen för MWLC är också i kontakt med Sveriges generalkonsulat i Hongkong. Vi följer händelseutvecklingen noga och kommer att uppdatera om något förändras.

 

Comment to the events in Hong Kong

KI has been operating in Hong Kong for several years through the Ming Wai Lau Centre for Reparative Medicine (MWLC). You can read more about this activity here: ki.se/mwlc

I, together with the rest of the university management and our team responsible for MWLC, are well aware of the serious situation in Hong Kong, and those responsible for MWLC are in contact with their employees to make sure that everything is okay. The reports we receive from the employees confirm that this is the case.

The management of MWLC is also in contact with the Swedish Consulate General in Hong Kong. We closely follow the development and will update if something changes.

 

I have previously discussed open access and Plan S in my blog, and in our Lancet commission on Global Governance for Health we argue that knowledge must be available to all. While I strongly support the idea and legitimacy of open access there is a need to be attentive to the demands and academic freedom of the individual researchers. Open access is well supported by the academic community, but this support may easily be undermined by a forced and uncritical implementation process such as that outlined in the original version of Plan S. This plan has now been revised and improved, and much of the critique has been taken into account.

The revised version of Plan S was published by cOAlition S last month. The fundamental principle of Plan S remains: it asks for full and immediate open access (OA) for all peer-reviewed scholarly publications. Immediate open access means that no embargoes are allowed. However, the timeline for funders to implement Plan S has been extended from 2020 to 2021. There is one more year for all parties – researchers, funders, publishers, higher education institutions – to adapt.

Revision has brought more clarity when it comes to the various routes to OA. The previous version placed emphasis on ‘pay-to-publish’ OA journals. It is now clearly stated that researchers can publish in a broad range of journals if they deposit the accepted version of the manuscript in a repository such as Europe PubMed Central, PubMed Central or KI Open Archive. This – the plan says – must be done immediately and with license for reuse.

What does this mean for our researchers?

For researchers with grants from Plan S funders this means that you have to make your publication immediately open access, by publishing in OA journals/platforms or in subscription journals that allow depositing the manuscript in a repository. As stated above, this must be done immediately on publication.

Researchers are also allowed to publish in so-called hybrid journals, i.e., subscription journals where single articles are made OA for a fee that is often quite substantial. The  precondition is that the journal is covered by an agreement that sets a path for transforming the journal to open access. This route is permitted until 2024.

Plan S funders or research institutions will cover publication fees in OA journals. This can be done by providing financial support through agreements with publishers of OA journals, as happened recently when several Swedish funders entered into an agreement with Springer Nature.

The KI library has signed several OA publishing agreements where publishing fees are either reduced or fully prepaid for KI researchers. The library will continue to assess and enter into cost-effective agreements that will make it as easy as possible for KI researchers to comply with Plan S.

According to Plan S, funders will monitor compliance and sanctions may be introduced for non-compliance by individual funders. Sanctions may include withholding of grant funds or excluding grant holders from future funding calls.

Open access in the ideal world

As I wrote in my blog on the first version of Plan S, it would be ironic if a plan intended to promote open access (a goal I warmly embrace) should end up doing the opposite. The freedom to choose publication channel is an integral and essential aspect of academic freedom. Terence Karran and Lucy Mallinson include among “The Four Pillars of Academic Freedom” the freedom to “determine the avenues and modes (conference presentations, journal articles) of disseminating research findings to one’s peers, and the wider world”.

In the ideal world, society should have free access to research while researchers should be free to publish in the journal of their choice. The art is to let these freedoms thrive side by side. The revised Plan S brings us closer towards this goal. Hurdles remain, and these must be tackled with due attention to the voices of the academic community. Without support of the academic community, any plan for OA implementation will fail.

Further information is available at the KI Library

Riksrevisionen har, som en del av ett nordiskt samarbete, granskat hur resurseffektiva och produktiva de svenska lärosätena är jämfört med universitet och högskolor i Danmark, Finland och Norge. Karolinska Institutet intar en topplacering tillsammans med KTH, Uppsala universitet och Chalmers.

Svenska lärosäten hävdar sig väl och glädjande nog har KI i jämförelse både en effektiv förvaltning och administration och stort fokus på forskning och utbildning. Förbättringspotential finns, men trenden är positiv när det gäller de variabler som mäter lärosätenas prestationer, exempelvis:

  • Antal doktorander på heltid
  • Avklarade ECTS-poäng inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå
  • Antal doktorsexamina inom forskarutbildningen
  • Antal publikationer i vetenskapliga tidskrifter och antal högciterade publikationer i vetenskapliga tidskrifter.

För oss på KI innebär denna rapport att vi kan kartlägga våra styrkor och svagheter och samtidigt veta hur effektivt de statliga resurserna används. Att KI placerar sig i topp visar att vi har ett effektivt resursutnyttjande, och det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna nå våra mål i Strategi 2030. Så ska vi naturligtvis inte vila på våra lagrar utan kontinuerligt sträva efter  tänka att bli ännu bättre.

Riksrevisionens granskningsrapport

Metodik:

  • Metoden som används är Data Envelopment Analysis (DEA), som ger ett jämförande mått på effektivitet genom att relatera lärosätenas prestationer (avklarade poäng, antal disputerade samt antal publicerade forskningsartiklar) till deras resursinsats (personal, studenter, doktorander och lokalyta).
  • Av drygt 160 lärosäten i Norden har 68 ingått i granskningen, 27 av dem i Sverige. Granskningen studerar perioden 2011–2016. Granskningens resultat visar att svenska lärosäten i snitt kan öka sin effektivitet med sju procent. Mycket grovt förenklat kan storleken på denna förbättringspotential likställas med 12 000 helårsprestationer (en helårsprestation motsvarar 60 högskolepoäng). I realiteten handlar det dock om en kombination av att fler studenter klarar av sina studier, fler doktorander disputerar och mer forskning produceras.

Ibland framställs Almedalsveckan som ett gigantiskt sommarparty för den politiska och mediala eliten. Jag påstår inte att den bilden är helt tagen ur luften, men Almedalen är så mycket mer än så. I år kommer FN:s globala mål för hållbar utveckling stå i centrum för många av diskussionerna, och de målen, som de formuleras i Agenda 2030, är helt avgörande för allas vår framtid. De globala målen är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

För ett ledande universitet som Karolinska Institutet är det självklart att engagera sig i de frågor som vi kan påverka, och de har verkan på flera av målen. Detta är uppenbart för den som forskar om exempelvis global hälsa, men jag kan inte nog understryka hur viktig grundforskningen är för att vi ska kunna nå målen. Jag har tidigare bloggat om detta ämne, bland annat här.

Från ord till handling

På tisdag 2 juli arrangerar KI ett eget seminarium på ämnet: ”Hur ska svensk life science leva upp till ambitionerna?”. Förra året presenterade regeringen ”Färdplan life science – vägen till en nationell strategi” – frågan nu är hur vi går från ord till handling. Efter seminariet kommer KI:s podcast Medicinvetarna att spela in en intervju med Richard Rosenquist Brandell inför publik om precisionsmedicin och vad de nya rönen innebär för patienter, vården och för samhället i stort.

Jag kommer också personligen att delta i två andra seminarier som har bäring på Agenda 2030.

På måndag 1 juli deltar jag i ”Universitetens roll för en hållbar värld” , ett seminarium som arrangeras av SUUN (Stockholm-Uppsala universitetsnätverk) på Uppsala universitets campus Gotland. Här är KI:s Carl Johan Sundberg moderator.

På onsdag 3 juli deltar jag i seminariet ”Vilket ansvar tar svenska universitet och högskolor för att nå målen för Agenda 2030?”  som arrangeras av SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund).

Många KI-företrädare

Men självklart är detta bara en liten del av det enorma, och högkvalitativa, utbudet under Almedalsveckan. Det är också bara en bråkdel av KI:s närvaro. Totalt är det ett femtiotal företrädare för KI som på olika sätt medverkar i olika debatter och seminarier. Här finns hela listan.

För att återvända till inledningen på det här blogginlägget: Den sociala samvaron spelar en stor roll för att Almedalsveckan är en sådan succé år efter år. Där finns alla möjligheter att umgås med nya och gamla bekantskaper, och att knyta kontakter med människor som på olika sätt kan bli goda vänner. Både i det privata och på ett professionellt plan. Förutom seminarierna ovan så deltar jag personligen i 15 andra mingel, paneler, debatter och seminarier. Vi kanske ses där?

Idag kom besked från ledningen vid Karolinska Universitetssjukhuset att omfattande delar av verksamheten ska organiseras om. Bakgrunden är främst det växande ekonomiska underskottet. Det handlar om att hitta ett mer effektivt sätt att arbeta på utan att kvaliteten försämras eller patientsäkerheten drabbas.

Förändringen sker efter en intensiv debatt om de förändringar som genomförts under senare år och vad dessa har lett till. Jag ska inte gå in i den debatten. Det är och förblir ett ansvar för sjukvårdshuvudmannen att välja sätt att organisera vårdverksamheten. Vad som däremot är mycket angeläget för KI och för mig är att samarbetet med vår viktigaste partner – Karolinska Universitetssjukhuset – får fortsätta att utvecklas och fördjupas.

Goda relationer

Det har knappast varit någon hemlighet att KI haft synpunkter på delar av den verksamhetsmodell som införts på sjukhuset. Vi har sett en fara i att möjligheten att bedriva klinisk forskning och verksamhetsförlagd utbildning skulle försvagas. Tack vare de mycket goda relationerna och den kontinuerliga dialog som vi haft under hela den här turbulenta tiden, så har dessa farhågor till mycket stor del kunnat hanteras på ett positivt och lösningsinriktat sätt.

Därför är det relevant att det nu återigen kommer frågor från våra ansvariga för klinisk forskning och utbildning om hur de nu presenterade förslagen på förändrad verksamhetsmodell kommer att påverka KI:s verksamhet.

Inte justerat organisationen

Det vore naivt att tro något annat än att det här kommer att leda till effekter också hos oss på KI. Samtidigt vill jag betona att KI medvetet valde att inte anpassa eller justera vår organisation till de förändringar av verksamhetsmodellen som Karolinska Universitetssjukhuset genomfört de senaste åren. Det är alltså min övertygelse att KI:s organisering när det gäller klinisk forskning och verksamhetsförlagd utbildning har en stabil och hållbar bas som håller för det förändringstryck som sjukhuset nu upplever.

KI har också haft stora möjligheter att hela tiden föra en diskussion på olika nivåer med representanter från sjukhuset; från högsta ledningen och neråt. Detta har gjorts möjligt tack vare en ömsesidig inställning om att båda aktörer tjänar på att samverka och samarbeta så öppet och effektivt som möjligt med stora hänsyn tagna till  och respekt för bådas olika uppdrag och mandat.

Nya utmaningar

De förändringar som nu står inför dörren på Karolinska Universitetssjukhuset kommer sannolikt leda till en del “bumps in the road” när det gäller såväl forskning som utbildning. Alla förändringar tenderar att ge upphov till nya utmaningar. Därför är det nu viktigt att vi från KI:s sida är tydliga och öppna med vilka behov, faror och risker vi ser för att vi framöver ska kunna säkerställa en hög nivå på både den kliniska forskningen och den verksamhetsförlagda utbildningen. Det är också angeläget att vi i universitetsledningen tidigt får signaler om särskilda svårigheter som uppstår som en följd av de kommande förändringarna. Ju tidigare vi kan ta upp sådana svårigheter med sjukhusledningen, desto större är chansen att vi gemensamt kan lösa dem.