Bra med politiskt tillsatt utredning om akademins frihet – men glöm inte politikens egen roll

Det är befogat att regeringen nu gett Universitetskanslersämbetet (UKÄ) i uppdrag att undersöka förekomst och effekter av bland annat så kallad cancelkultur. Men frågan är inte oproblematisk och det finns många perspektiv här att ta hänsyn till. Jag har ännu inte sett direktiven för utredningen, men hoppas att den ska ta ett brett, nyanserat och övergripande grepp över det här viktiga fältet. Och att en närmare underökning av politikens egen roll inkluderas i uppdraget.

Bakgrunden är att medier, men också enskilda opinionsbildare och debattörer, tagit upp att så kallad cancelkultur blivit vanligare inom akademin. En exakt definition av vad cancelkultur inom akademin egentligen är saknas, men jag väljer att tolka den så att det handlar om forskare (eller i vissa fall forskningsfält) som på olika sätt tystas ner, stöts bort, mobbas eller på andra sätt tvingas upphöra med eller förändra sin verksamhet på grund av interna aktiviteter från kollegor, chefer, studenter eller liknande. Man pekar på både enskilda fall och på områden där det uppkommit någon form av framtvingad tystnadskultur – ofta som en följd av att vissa forskningsinriktningar eller ställningstaganden av olika skäl inte anses som acceptabla inom hela eller delar av lärosätet eller sektorn.

Konstfack och Vita havet

Ett fall det brukar refereras till är det som utspelade sig på Konstfack för ett par år sedan och som handlade om en utställningssal med namnet Vita havet. En grupp aktivister menade att namnet var rasistiskt och ville ändra på det. En professor vid Konstfack vände sig emot gruppens förslag i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter. Publiceringen följdes av en mycket omfattande och stundtals upphetsad diskussion, som bland annat ledde till att 44 av professorns kollegor tog avstånd från hens synpunkter genom att skriva under ett upprop. Professorn kände sig utsatt för mobbning och blev sjukskriven.

Det finns andra exempel där forskare och lärare inom lärosäten upplevt sig så utsatta och trakasserade på motsvarande sätt internt inom akademin att de tystnat. Det kan handla om kollegor som agerat mot kollegor för att de t ex inte “tyckt rätt” i vissa frågor.

På största allvar

Regeringen och framförallt utbildningsminister Mats Persson har uppmärksammat det här med ökande förekomst av cancelkultur vid flera tillfällen under senare tid. Och visst måste vi ta dessa frågor på största allvar. Allt som riskerar kringskära akademisk frihet måste slås tillbaka, med kraft och med tydlighet. Detsamma gäller trakasserier, mobbning och andra bemötanden som inte respekterar kollegors rimliga ställningstaganden, åsikter eller verksamhet. Det finns exempel på cancelkultur internt inom sektorn, men mycket talar för att det finns andra – och betydligt mer allvarliga – hot mot akademins frihet. Framförallt vill jag ta upp två perspektiv:

  • Att forskare utsätts för hot och trakasserier från det omgivande samhället, alltså från personer och grupper som inte befinner sig inom sektorn. Här ser vi en betydligt större omfattning av problemet. Vid KI har vi forskare som släckt ner sina sociala mediekanaler som en följd av trakasserier eller som sagt nej till att medverka i intervjuer eller i samband med konferenser eftersom de vet att de kommer att bli förföljda av hatfulla kommentarer via e-post, telefon eller brev hem till bostaden.
  • Att forskningen och den högre utbildningen i hög grad styrs av politiska beslut. Det kan handla om fördelning av resurser, gynnande av vissa utbildningar framför andra, uttalade forskningsprioriteringar och liknande. Den institutionella autonomin, som vi brukar prata om och hänvisa till, är – tvärtom vad många kanske tror – inte särskilt stark i Sverige. Jag har tidigare skrivit om detta och bland annat hänvisat till studier som Terence Karran har genomfört. Läs gärna tidigare blogginlägg på det här temat, till exempel det här.

Med det sagt tycker jag ändå att det är befogat att regeringen nu gett UKÄ i uppdrag att undersöka förekomst och effekter av bland annat så kallad cancelkultur. I ett pressmeddelande om uppdraget hänvisas just till cancelkulturens utbredning inom sektorn: “Frågan om akademisk frihet aktualiserades under hösten i debatten om förekomsten av så kallad cancelkultur på svenska lärosäten”. Men frågan är större än så och det är min förhoppning att den nu tillsatta utredningen tar ett större grepp på frågan och inkluderar även andra hot mot akademisk frihet. Jag utgår också ifrån att utredningen närmare undersöker omfattningen av problem med cancelkutur på svenska lärosäten.

– Akademins styrka ligger i att förutsättningslöst få söka ny kunskap. Därför måste det vara möjligt för forskare och lärare att ställa kontroversiella frågor och presentera oväntade resultat. Det är ytterst allvarligt om forskare och lärare stängs ute från det vetenskapliga samtalet på grund av ordval eller ämnesval. För att vi ska få en bättre förståelse av hur detta ser ut ute på lärosätena ger regeringen nu UKÄ i uppdrag att göra fördjupade fallstudier om akademisk frihet, säger utbildningsminister Mats Persson i pressmeddelandet från Utbildningsdepartementet.

Lätt att hålla med

Det är lätt att hålla med ministern – men vi får inte glömma att politiken själv har en roll att spela i det här sammanhanget. Och den rollen handlar till stor del om att hålla fingrarna borta från detaljerna och istället skapa ramar utifrån vilka sektorn själv kan agera utifrån principerna om akademisk frihet och institutionell autonomi. Det gäller att hitta en rimlig balansgång mellan politisk styrning och akademisk frihet. En konkret utmaning som jag själv upplevt under mina är som rektor vid KI är det faktum att jag å ena sidan är statlig myndighetschef utsedd av regeringen, å andra sidan ska fungera som en försvarare av och symbol för akademins frihet och oberoende och också kunna kritisera statsmakten när det är påkallat. Det är en position som i praktiken är svår att upprätthålla och som innehåller komplicerade motsatsförhållanden.

Det här är frågor som det säkert finns anledning att föra upp på agendan även framöver. Sannolikt redan om en vecka, när utbildningsministern kommer till KI för sitt första officiella besök.

Utredningen ska redovisa sitt arbete under första halvåret 2024. Det finns många anledning för akademin att följa utredningens arbete och närmare studera och diskutera resultatet.



0 comments

Related posts