För en levande och aktiv debatt om svensk forskningspolitik

2019-11-07

Nu har arbetet med forskningspropositionen 2020 inletts på allvar och det går inte att överdriva vikten av detta. Resultatet kommer att prägla forskningspolitiska prioriteringar och inriktningar under flera år framåt. Av tradition brukar forskningspropositionen ha ett tidsspann på fyra år – detta för att skapa en långsiktighet och förutsägbarhet som är synnerligen betydelsefullt för en så komplicerad sektor som forskning. Det gäller kanske i särskilt hög grad just den medicinska forskningen.

Vi på KI har själva satt våra strategiska mål – Strategi 2030 – på tio års sikt just av den anledningen. Högre utbildning och högkvalitativ forskningen kan aldrig ske med kortsiktiga perspektiv. KI Strategi 2030 kommer dessutom att utvärderas och revideras ungefär vart fjärde år, vilket kommer att fungera mycket bra utifrån de fyraårscykler som den nationella forskningspolitiken arbetar utifrån.

Avgörande betydelse

För ett ledande forskningsuniversitet som Karolinska Institutet är den kommande forskningspropositionen av avgörande betydelse. Därför kommer vi att på olika sätt följa och delta i den debatt som redan initierats – och också att aktivt komma med inspel och förslag. För mig är det självklart att KI ska och måste finnas med som en drivande aktör nu när framtidens forskningspolitiska inriktning ska avgöras.

För omkring en vecka sedan skickade KI in våra grundläggande perspektiv och synpunkter till utbildningsdepartementet. Jag kommer att diskutera forskningens framtida villkor och möjligheter i flera inlägg här på bloggen framöver, men vill redan nu ge en sammanfattning av det som vi pekade på i vårt första inspel.

Ny kunskap och nya grepp

För att möta framtidens sjukdomspanorama, ökad antibiotikaresistens och stegvis hitta nya botemedel mot dagens obotliga sjukdomar, behövs ny kunskap och nya grepp kring hur sjukdomar kan förebyggas, diagnosticeras och behandlas.

Sverige – inte minst KI – är framstående inom medicinsk forskning, i vissa fall ledande, men den internationella konkurrensen ökar, liksom kostnaderna. Det gäller inte minst för experimentell forskning. För att behålla positionen behövs mer resurser. I dagsläget satsar svenska staten 0,75 procent av bruttonationalprodukten på forskning. På sikt behövs en ökning till 1 procent för att Sverige ska behålla sin konkurrenskraft. I Norge passerades denna gräns redan 2017.

Särskilda satsningar

Dessutom behöver Sverige göra särskilda satsningar inom vissa områden:

Ökade resurser till den fria forskningen för att öka chansen till avgörande forskningsgenombrott.
Ökade resurser till forskningsinfrastruktur för att Sverige ska kunna stå sig i en allt hårdare internationell konkurrens.
Ökade resurser för att bygga upp en e-infrastruktur för hälsodata.
Riktade satsningar mot precisionsmedicin.
Riktade satsningar mot implementeringsforskning, för att minska tiden från forskningsresultat till förbättringar i vården – en bättre och mer effektiv implementeringsprocess stimulerar och stärker forskningen

Lagstiftning och regelverk

Men det räcker inte med större satsningar. Också lagstiftning och regelverk måste gå i takt med kunskapsutveckling och samhällsförändringar. I vårt inspel tar vi framförallt upp följande:

Modernisera lagstiftningen kring datadelning och biobanker
Revidera reglerna för yngre forskares karriärvägar
Förenkla reglerna för antagning av doktorander
Gör det möjligt att ta ut avgifter för användande av forskningsinfrastruktur

Jag kommer i senare inlägg att fortsätta diskutera vad vi menar är nödvändigt för att skapa optimala förutsättningar för att även i framtiden kunna ta fram och dela kunskap på en hög nivå. För KI är de villkor och förutsättningar som ges av de politiska beslutsfattarna av mycket stor betydelse. Ni som läser bloggen är också välkomna att höra av er med tankar, idéer och synpunkter. Sverige behöver en levande och aktiv debatt om forskningspolitik!

Ps.

Från och med nu finns jag även på Twitter. Följ mig gärna: @ottersenolep