Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

När detta skrivs skulle jag enligt min planering befunnit mig i Visby och deltagit i olika arrangemang i anslutning till politikerveckan i Almedalen. Tisdagseftermiddagen var inbokat för Karolinska Institutets eget seminarium på temat “Forskning och utbildning som drivkraft för framtidens hälso- och sjukvård”. Vi siktade på att bjuda in framträdande företrädare för politik och profession både nationellt och regionalt och jag såg verkligen fram mot en spänstig och spännande diskussion.

Dessutom räknade jag med att delta i flera andra seminarier, träffa rektorskollegor och överhuvudtaget få tillfälle att under några intensiva dagar diskutera utbildnings- och forskningsfrågor. Just detta år skulle det bli extra intressant att delta i dessa samtal, eftersom Almedalsveckan sannolikt innebar den sista praktiska möjligheten att påverka innehållet i den kommande forskningspropositionen, det dokument som styr inriktningen i forskningspolitiken de närmaste fyra åren.

Av allt detta blev det intet. I början av april meddelade arrangören att årets politikervecka ställdes in, som en följd av pandemin. Ett i dagens ljus lika korrekt som självklart beslut.

Så vad hände med den samhällsdiskussion som alltså bokstavligt talat ställdes in?

Lever och är vital

Min upplevelse är att samhällsdebatten, trots pågående pandemi, helt omkastade förutsättningar för många av oss och inställt Almedalen, faktiskt både lever och är vital. Nu är det webbseminarier som gäller. KI ordnade ett eget sådant för några veckor sedan och vi planerar att arrangera flera på olika samhällsteman med inriktning på akademi, forskning och utbildning. Jag har under senare tid deltagit i ett flertal sådana arrangerade av andra lärosäten eller aktörer.

Jag noterar också att antalet debattartiklar som cirkulerar runt och som har bäring på KI-relaterade frågor är större än vad jag tidigare upplevt under mina år som rektor här. KI-forskare och medarbetare är på olika sätt aktiva i samhällsdebatten och drivande i olika pågående diskussioner. Jag har själv under senare tid medverkat i flera debattartiklar om forskningens och utbildningens villkor och förutsättningar i vår föränderliga tid. Se till exempel inlägg om kommissionens direktiv och sammansättning och den debattartikel som publicerades i går (onsdag), om fem skäl till varför staten nu behöver satsa på forskning och innovation.

Sammantaget är det både glädjande och hoppingivande att vi inom högskole- och universitetssektorn tar vår tredje uppgift på allvar och tar ansvar för att sprida kunskap genom att vara synliga och tillgängliga i samhället.

Coronakommissionen

Jag hoppas att den nya coronakommissionen, som presenterades av regeringen i tisdags och som ska ledas av juristen Mats Melin, verkligen utnyttjar forskarnas kompetens och samhällsengagemang. Jag har i flera sammanhang poängterat vikten av att forskning och evidensbaserad kunskap får ordentligt med utrymme i kommissionens arbete. De direktiv som regeringen publicerade i går, ger en rätt övergripande information om inriktning och sammansättning. En omedelbar reflektion är att kommissionen till största delen kommer att fokusera på vad som varit och på de åtgärder som vidtagits (eller inte vidtagits) inom olika sektorer.  Vad som enligt min uppfattning är viktigast att fokusera på är de lärdomar vi kan ta med oss inför nästa pandemi eller liknande större samhällskris, inte minst vad gäller styrning, samordning och tillvaratagande av existerande och ny kunskap.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att bedöma eller betygsätta kommissionens direktiv, arbetssätt och utfall. Men det är en smula oroväckande att begrepp som forskning, universitet/högskolor och kunskap knappt förekommer i direktiven – och när de nämns är det i andra sammanhang än de som jag menar är det viktiga: att forskning och kunskap måste vara centrala inslag i kommissionens arbete för att vi ska kunna dra meningsfull lärdom av det vi nu upplever. Ordet evidens förekommer överhuvudtaget inte alls och ingenstans tar man i direktiven upp en av de mer centrala frågorna utifrån mitt perspektiv: Hur ska samverkan mellan forskning och samhälle förbättras så att ny kunskap snabbt kan nyttiggöras och implementeras i vård och omsorg,  och i det tvärsektoriella samarbetet för hälsa både inom och utanför en kris?

För svag dialog

Det har varit en exceptionell vårtermin och det är tragiskt att så många människor har avlidit i covid-19 – både globalt och här i Sverige. Det kommer att ta lång tid innan vi kan dra slutsatser om vad som kunde ha gjorts bättre. Kommissionen kommer förhoppningsvis ge oss svar på detta. Men jag tror att vi redan kan dra en viktig slutsats: att dialogen mellan forsknings- och expertmyndigheter och mellan forskning och politik har varit alltför svag. Jag säger inte att forskningen sitter med alla lösningar. Men forskningen – med sina många och olika röster – ska kunna inspirera och informera dem som utformar strategier i en krissituation. Inför en ny och okänd fiende får strategier inte vara huggna i sten eller rigida utan snarare snabbt anpassningsbara till nya forskningsresultat. Strategier måste etableras i en öppen dialog mellan beslutsfattare och forskningssamhällen. Här finns en stor förbättringspotential.

Vara en drivkraft

För att koppla tillbaka till utgångspunkten för detta blogginlägg – det inställda seminariet om “Forskning och utbildning som drivkraft för framtidens hälso- och sjukvård”; Nu måste vi säkerställa att forskning får möjligheten att bidra – och också vara en drivkraft – till att bygga en bättre beredskap inför nästa kris. Vi behöver utveckla en förvaltningsmodell med en nationell koordinerad krishantering där beslut grundas på forskning och bästa tillgängliga kunskap.

Med detta sagt… Det här blir – om inget oförutsett inträffar – det sista inlägget på ett tag. Bloggen tar sommarlov. Jag återkommer med nya in- och utspel i augusti.

Ha en härlig sommar!

Tillägg och uppdatering 3 juli: Dagen efter detta inlägg lades ut fick vi ytterligare ett exempel på hur forskare deltar aktivt i samhällsdebatten. Fem forskare vid Karolinska Institutet, som alla ingår i vår resursgrupp för äldres hälsa under covid-19, publicerade en debattartikel i Svenska Dagbladet: “Tryck tillbaka smittan mer – då skyddar vi äldre bäst“.

Vi har tillsatt sju olika resursgrupper som internt och externt stöd under pandemin. Dessa grupper är en tillgång under denna extraordinära tid, inte minst när det handlat om att samordna och bevaka kunskapsutvecklingen inom olika fält, men också som granskare och kvalitetssäkrare av material som vi av olika skäl snabbt måste gå ut med. De här resursgrupperna blir också viktiga i den processen för att bygga bättre beredskap i det svenska samhället och internationellt. 

Läs gärna mer om KI:s resursgrupper på vår webbplats.