Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Möjligheten att kombinera jobb med forskarutbildning har diskuterats till och från, vilket bland annat lett till att såväl villkor som regelverk och inställning har förändrats under resans gång.

Särskilt tydligt märks det här i läkarkåren, där många har sin fasta tjänst inom vården, men samtidigt är inskrivna som doktorander på deltid vid en medicinsk fakultet. Bakgrunden till detta är komplicerad och svår att bena ut enkelt, men från universitetets utgångspunkt handlar det till stor del om vikten av att läkare ska ha en nära relation till forskningen – och att den medicinska forskningen ska ha en nära relation till vården.

Nära band

Det är, enkelt uttryckt, i mötet mellan vård och forskning som den potentiella kunskapsutvecklingen är som störst. Därför är det både logiskt och angeläget med nära band mellan sjukhuset och universitet, även efter det att grundutbildningen är klar.

Det här är en syn som också delas av läkarföreträdare. Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale skrev till exempel nyligen i Läkartidningen att hon är bekymrad över att andelen forskande läkare minskat kraftigt:

”Ett skäl är så klart att läkare är den enda yrkesgrupp inom Saco som minskar sin livslön genom att disputera. Ett annat är att arbetsgivarna i alltför liten utsträckning premierar dem som vill kombinera klinisk tjänstgöring och forskning. Särskilt oroad är jag över yngre läkares möjligheter att påbörja en forskarutbildning. (…) Det som karaktäriserar de starka forskningsnationerna är deras förmåga till mobilitet och flexibilitet; att som läkare kunna gå mellan hälso- och sjukvård, akademi och näringsliv.”

Sedan finns det en del andra perspektiv på det här, som är värda att syna och diskutera. Dagens Nyheters Hanne Kjöller skrev i helgen i en ledarartikel som – om jag förstår henne rätt – menar att “läkare lotsas igenom forskarutbildningen” och att “studier på svårt sjuka stuvas undan”. Hon pekar särskilt ut KI för att skapa en slags gräddfil för läkare som vill disputera. Hon citerar en statistiker som hon pratat med:

”Han berättar att vissa av statistikerna på KI fungerar som personliga assistenter, snarare än handledande experter, åt läkare på forskarprogrammet. Många av doktoranderna kan inte hantverket och använder heller inte utbildningen till att lära sig det. De flyter igenom utbildningen genom att statistikerna gör jobbet åt dem.”

Låt mig säga det med en gång. Jag känner inte igen den bild hon tecknar. Kvaliteten på doktorandutbildningen följs upp regelbundet och i slutet av utbildningen bedöms lärandemålen genom examination och av experter inom området.

Tuff utmaning

Det finns inget som talar för att läkare generellt fuskar sig igenom sin forskarutbildning eller att de får sådan extra hjälp eller tillåts ta sådana genvägar som innebär att de har luckor i sitt forskningskunnande. Självklart går det att hitta läkare som gått igenom sin forskarutbildning utan högsta resultat – men det går att hitta inom alla sektorer inom forskning och det är dessutom utan tvivel en tuff utmaning att kombinera kliniskt arbete med en forskarutbildning. Ett sätt att hantera detta är att skapa kliniska forskarskolor som syftar till att förbättra doktorandutbildningen för kliniska studenter. 

Det stora problemet ligger snarare i det som Rydgren Stale beskriver: Att det finns för få läkare som vill kombinera sin tjänst med forskning. Det är allvarligt för vår position som forskningsnation och det leder till sämre möjligheter att hitta nya, bättre och mer effektiva vård- och behandlingsformer för patienter.

Läs gärna Läkarförbundets kommentar till texten i DN: Ledarskribent raljerar och generaliserar på DN:s ledarsida.

Viktigt att rapportera

Hanne Kjöller tar i sin artikel också upp statistik från TranspariMed, som visar att resultaten från 277 svenska läkemedelsstudier inte redovisats offentligt:

”KI toppade listan över den oetiska och faktiskt olagliga bristen på redovisning (även om man ska tillägga att KI är en stor forskningsaktör).”

Bakgrunden i korthet: Genom åren har KI varit bra på att registrera kliniska prövningar, men dåligt på att rapportera resultaten. Detta har dock ändrats, sedan augusti 2020 tillhandahåller Compliance & Data Office (CDO) på avdelningen för forskarstöd stöd för registrering och resultatrapportering till så väl den amerikanska databasen Clinicaltrials.gov som den europeiska EudraCT.

CDO arbetar i rask takt av kliniska prövningar där KI är registrerad som sponsor, men där det saknas uppdatering eller slutrapport. Målet är att KI vid detta års slut kommer att vara i kapp, att den absoluta majoriteten av KI:s kliniska prövningar kommer att vara uppdaterade eller slutrapporterade. Det kommer naturligtvis komma in nya studier fortlöpande men dessa kommer att följas upp centralt varför de tidigare problemen inte kommer att uppstå.

Viktigt att framhålla

Med anledning av Kjöllers text är det viktigt att framhålla att orapporterade studier inte innebär att studien är nedlagd eller att forskningen är bortkastad. Tvärtom så är det stora flertalet av dessa studier antingen pågående eller avslutade och publicerade i en vetenskaplig tidskrift.

Vi är således medvetna om de brister som finns och arbetar intensivt för att komma tillrätta med dem, vilket också TranspariMed tydligt och klart skriver i sin sammanfattning:

“On the positive side, Karolinska Institutet, Uppsala University and the University of Gothenburg have already pledged to tackle the problem. Karolinska – by far Sweden’s largest medical research institution – has set a particularly strong positive example. It is already uploading all its missing results onto registries, including the results of trials that are currently not subject to mandatory disclosure requirements.”

Kvalitet i forskningen

Tillbaka till diskussionen om kvalitet i forskning och utbildning.  

Som alltid finns det skäl att vara ödmjuk och se att det finns förbättringar att göra. Den 29 januari deltog jag som panelist på ett seminarium om biostatistik och varför detta är så viktigt för att göra det möjligt för forskning att kunna replikeras. Det finns en intensiv diskussion om just detta på internationellt nivå. Den här frågeställningen lyftes också under Sveriges universitets och högskoleförbunds årsmöte som hölls på KI i oktober 2019. I samband med mötet skrev jag på min blogg:

“If KI is to remain a leading medical university and societal actor, it is paramount that we continue to make space for critical reflection and open discussions about the very nature of research quality – for it is quality that provides the foundation for groundbreaking discoveries, world-class education, and the translation of evidence-based knowledge into societal benefits.”

Kritisk reflektion och öppna diskussioner om forskningens kvalitet är alltid essentiellt.