Studentbloggen

Alla har kämpat för att komma in på KI. Vissa har kämpat med komvuxkurser, andra med högskoleprovet eller med det alternativa urvalet, och vissa… med språket!

Vad händer när man drömmer om en utbildning, och har den behörighet som krävs, men kan knappt ett enda ord svenska?

Jo, det var fallet för mig och min kompis Anna. Efter att vi har spenderat det mesta av vårt liv utomlands, kom vi till Sverige med noll koll på svenska. Vi hade båda en gemensam dröm; att få studera just på KI. Och vi var redo att göra vad som än krävdes för att nå dit, även om det innebar att gå igenom intensiva, krävande kurser i svenska för att nå en akademisk språknivå på bara några månader.

Det var mitt i allt det här kämpandet som vi lärde känna varandra, och vår gemensamma dröm blev som grund till vår vänskap. Så jag känner mig verkligen tacksam och glad över att få skriva den här bloggen som KI student idag och över att dessutom få ha med Anna, som nu pluggar till arbetsterapeut här på KI!

Intervju med Anna – om att plugga på svenska på KI

Anna kommer från Dnipro, Ukraina och flyttade till Sverige när hon var 17 år. Hon visste att hon ville plugga något medicinskt inriktat, så Karolinska Institutet blev snabbt ett lockande val. Där väcktes också hennes intresse för arbetsterapeutprogrammet, och eftersom utbildningen krävde svenska började hon sin två år långa resa med intensiva svenskkurser.

1. Hur hittade du motivationen när du lärde du dig svenska?

Anna: “Jag tänkte på KI! Jag ville bli antagen så snart som möjligt, och utan svenska gick det inte. Det var bättre att kämpa nu och bli antagen snart efter, än att vänta på att göra min dröm till verklighet flera år till.”

Jag: “Så fint sagt! För mig var det också att komma in på KI, tandläkarprogrammet är ju också en lång utbildning så jag ville inte vänta alltför länge för att komma in!”

2. Har du någon rutin eller “trick” som gjorde språkinlärningen lättare eller roligare?

Anna: “Mitt första tips låter kanske lite tråkigt, men jag tittade på filmer som jag gillade och redan hade sett många gånger, så jag visste vad som hände. Jag läste också tidningar som kom veckovis i brevlådan. Men mitt bästa tips är: jobba någonstans där alla pratar svenska och försök prata med dem, det hjälpte mer än något annat!”

Jag: “Jag älskar ditt tips om att jobba där folk pratar svenska! Jag fick inte den möjligheten själv, men jag gjorde allt det andra du nämner. Mitt bästa tips var att välja svenska låtar, skriva ut texterna på både svenska och engelska och följa med i texten varje gång jag lyssnade. Nu blir jag rörd när jag hör samma låtar!” 

3. Vad är den största utmaningen med att plugga på svenska på KI?

Anna: “Att prata inför publik! Jag har tillräckligt bra nivå för att folk ska förstå mig, men jag kan inte improvisera. Det är inte för att jag är blyg, för att på mitt modersmål kan jag prata hur enkelt som helst.”

Jag: “För mig är det tentorna! Om jag blir nervös glömmer jag bort svenskan helt. Det är så frustrerande när man vet svaret på en tentafråga men inte hittar de svenska orden för att uttrycka sig.” 

4. Var det något som var enklare än du trodde?

Anna: “Ja! Att läsa akademisk litteratur. Svenskan var inte så svår som jag trodde. Och om något ordförråd var nytt så var det terminologier relaterade till min utbildning, så de kändes viktiga att veta ändå.”

Jag: “Jag känner samma men min utbildningsterminologi. Det är också mycket skönare att lära orden på svenska direkt. Och på tandläkarprogrammet har vi mycket på latin, vilket faktiskt hjälper.”

5. Har du några tips till andra som drömmer om att plugga på svenska?

Anna: “Det kommer gå bra, du kan klara det! Även om du känner ‘aaah, jag kommer aldrig förstå språket’ i början, börjar du förstå över tiden och mer övning! Ju mer man övar, desto mer faller på plats.”

Jag: “Precis! Ju mer man pluggar på universitet på svenska, desto djupare lär man sig språket under sin utbildning. Och det är helt okej att göra fel ibland, vi gör fel i alla språk vi pratar, vi bara märker det inte. “

Avslutning

Det är många som vänder ryggen åt sin drömutbildning för att svenskan känns för jobbig. Men Anna och jag – och många andra vi mött på vägen – kan lova att det inte behöver vara så. Allt är möjligt om man bestämmer sig!

Tack för att du läste! Om du funderar på att göra samma resa men inte vet var du ska börja (t.ex. vilka svenskkurser du behöver), tveka inte att höra av dig. Samma gäller om du har fler frågor, kanske blir det fler bloggar om det här ämnet framöver!

Vi ses i nästa blogg! // Maria, tandläkarstudent