KI-studenten Kiki

(Läs del 1 här)

Nu har jag berättat min resa under de senaste 4 åren i stora drag:

Jag bar på stress, höga ambitioner och dålig självkänsla.

Jobbade under dåliga arbetsförhållanden.

Saknade rutiner och genomgick stora livsförändringar med egen lägenhet, nytt arbete m.m.

Jag drabbades av sorg.

Föll in i depression.

Tempot, arbetsbelastningen vreds upp och min självkontroll brast.

Jag fick sjukvård men ingen större hjälp till rehabilitering. Efter en andra inläggning inom ett år testades de bipoläras mirakelmedicin på mig – litium. Litium funkade för att hålla mig stabil och därmed tilldelades jag den diagnosen.

Så vad funkade för mig? Hur utformade jag min egen rehabilitering?

1. Kreativitet. Jag hittade tillbaka till att börja måla & färglägga när jag behövde samla tankarna.
2. Naturen. Jag tog utflykter eller strosade in i parker och kände ny uppskattning för det lilla och enkelt vackra.
3. Musik. Jag hittade låtar som både hjälpte mig att gråta och att känna styrka. Rita och skriva hjälpte mina tankar, musiken hjälpte mig hantera känslor.
4. Vänner. Jag har turen att ha vänner och familj som har stått vid min sida när jag kände mig otrygg eller osäker. Med deras stöd vågade jag ge mig ut på sjön och återvinna kontrollen.
5. Träning. En vän fick med mig att testa Nordic Military Training efter att jag hade känt mig för feg och svag för att gå tillbaka till capoeiran och annan träning. Jag la mig på basnivå och klarade mer än de andra i gruppen, bra för självförtroendet men det var också socialt utmanande ,vilket var precis det jag behövde. Börja smått.
6. Nystart. Sista men viktigaste punkten. Jag hade stängt dörren till mina tidigare drömmar och jag famlade efter mening. Jag gjorde en mindmap som innehöll: Körkort, Komvux -> Fysioterapeut.  

I min mindmap fanns det fler livsval än fysioterapeut men det var det alternativ som till slut fick flest ”pros”; jag ville jobba med människor och hjälpa andra, utan att sitta på rumpan.

Jag hade alltid tänkt att jag ville plugga på universitetet men aldrig kunnat bestämma mig för något jag skulle ha tålamod att hänge mig åt i 3-5 år. Nu hade jag redan ”slösat” bort 2 år på att må dåligt så till en början låg mitt fokus på att lära mig någonting nytt!

Om det är någonting vi har lärt oss under utbildningen så är det att hjärnan är plastisk. Efter en hjärnskada (som psykisk ohälsa/sömnlöshet kan orsaka) så kan det vara väldigt påfrestande att lära sig nya saker men samtidigt kan det vara det som läker en – genom att skapa nya banor i hjärnan.

Jag sökte till Karolinska institutet under hösten 2017. Då hade jag varit sjukskriven på heltid i sex månader och sedan börjat jobba deltid som ansvarig för en fritidsklubb. Att ha ett deltidsjobb hjälpte mig väldigt mycket med att klara av kursen i NA 2 som jag behövde komplettera min ansökan. Kursen i sig var inte svår men att hitta en pluggrutin när man är sjukskriven kan vara det.

Det kändes otroligt tufft att lämna ungarna på fritids, de var verkligen en del i min rehabilitering, men det kändes helt rätt att läsa till fysioterapeut när jag fick antagningsbeskedet. Då kändes det som att jag hade vunnit. Vunnit över mig själv.

Det har fortsatt att kännas helt rätt sedan första dagen i januari 2018 när jag satte min fot på campus Flemingsberg.

Nya livsval

Denna vecka är det SACO-mässa i Älvsjö  27-29/11 och många ställs inför livsförändrande val… till alla er vill jag bara säga, lyssna på magkänslan! Ingenting är så viktigt som att lyssna på sin egen kropp, tro mig ;).

Förra veckan var pendeln smockad med niondeklassare som hade varit på gymnasiemässan. När jag hörde dem kackla om alla valmöjligheter som de jämförde med varandra så påmindes jag om den där känslan av ”nu eller aldrig”, när man trodde att hela livet hängde på ett val.

Jag minns årskurs 9 som ett av de mest stressfyllda i mitt liv när det kom till prestation. Klasskompisarna jämförde betyg och vilka skolor de ville komma in på och det gick väldigt bra för mig i skolan också men jag hatade betygshetsen.

Jag minns 2005 som ett år jag bara höll ut men med den där gnagande känslan av att bara vilja ge upp, lägga sig på golvet och skrika som ett barn eller bara gråta en stor pöl.

Första året i gymnasiet fortsatte på en prestigefylld skola med höga betygsmeridianer. Sen fick jag en paus under mitt utbytesår i Uruguay. Där fick jag utrymme att bara utforska kulturen och min egen nyfikenhet. Framförallt fick jag utrymme att utforska MIG utan alla attribut och vänner.

Definition av psykisk ohälsa

Statistiken visar att den psykiska ohälsan har ökat kraftigt bland unga de senaste 30 åren. Enligt en studie av SCB visade jämförelsen mellan flickor 1985 och 2014 att de som upplevt symtom (värk, yrsel, nedstämdhet) hade ökat från 29% till 57% i Sverige.

Ännu har man inte kunnat kartlägga orsakerna bakom den ökande ohälsan. Dessa siffror har alltså ingen direkt koppling till psykiska diagnoser (som jag har berättat om i tidigare inlägg) och även om min diagnos som bipolär grundar sig i en genetisk känslighet så tror jag att många kan relatera till de känslor av hopplöshet och dålig självkänsla som jag pratar om. MUCF beskriver definitionen av psykisk ohälsa enligt WHO såhär:

”Psykisk hälsa som begrepp omfattar därmed betydligt mer än endast frånvaron av psykiska störningar eller diagnoser. Enligt definitionen ovan innebär god psykisk hälsa att en ung tjej eller en ung kille mår bra i grunden och upplever att tillvaron är meningsfull. God psykisk hälsa betyder också att en ung person kan hantera livets normala påfrestningar och har fungerande sociala relationer. Individen ska också ha en realistisk självbild och kunna göra framsteg i sina studier och arbeta produktivt med målet att som vuxen kunna försörja sig själv och bidra till samhällsutvecklingen.”

Läs mer i publikationen ”När livet känns fel”

Jag har min egen teori om vad som spär på den psykiska ohälsan i vårt samhälle. Förutom att allt går för fort så tror jag att vi jämför oss alldeles för mycket med varandra. Vi har också ett oändligt utbud på personer och livsstilar att jämför oss med via sociala medier.

Jag ska inte hata på sociala medier för jag vet att de samtidigt fyller en viktig funktion för de socialt isolerade eller missförstådda. Däremot tycker jag att det skulle vara en självklarhet för skolor och fritids att jobba med analys av sociala medier, reglering av användandet och självbilden/självkänslan.

Jag tror att detta är ett fenomen som gäller även för oss vuxna – vi uppslukas av skärmen på olika sätt, oavsett om det är instagram eller tv-spel så förlorar vi kontakten med vår egen kropp och att kunna skilja på verkligheten i det digitala jämfört med det fysiska.

Jag slår vad om att vi i framtiden kommer ha en GFSM för digitalt användande och symtom; mobilnacke, synfält, uppmärksamhet, verklighetsuppfattning osv.

Summan av kardemumman

Det finns mycket man vill säga när vi är inne på ämnet psykisk ohälsa och nu har jag berättat en del om min. I fortsättningen kommer jag fokusera på psykisk HÄLSA och hur vi uppnår/upprätthåller den.

Jag har under dessa 4 dagar mottagit väldigt många peppande och intresserade kommentarer angående bloggen. Aldrig tidigare har mina bekanta visat så mycket intresse för det jag har skrivit och andra som har delat med sig av sina erfarenheter. Fortsätt gärna att göra det, bara för att jag skriver om ”glada” saker betyder det inte att jag stänger dörren för det ”mörka”, allting är ett jin och jang, ljus kan inte vara just ljus utan mörker…

Mina listade tips för att hitta tillbaka till sig själv kan låta väldigt förenklade. Utöver dessa så är förutsättningen för rehabilitering såklart tid, tid och att vara vänlig mot dig själv. Med det sagt så menar jag inte att man inte behöver terapeutisk hjälp, om KBT eller någon annan terapiform fungerar för dig så är ju det jättebra, och vid värre trauman är det snarare ett måste, men jag blev tyvärr aldrig hjälp av något av dessa.

Om jag är mer tacksam eller lyckligare idag?

Lycka är det mest svårdefinierade i våra liv. Jag önskar jag hade fått fortsätta vara den passionerade 20-åringen som trodde jag skulle bli nästa Annie Leibovitz och som hade energi för allt. Den kanske jag hade vuxit ur ändå men det hade gärna fått vara mindre kaotiskt.

Det jag är lycklig över är att jag kan vara nöjd med varje dag för sig. Jag har svårt att planera för långt fram och jag mår väldigt bra med att bara vara 100% närvarande här och nu. Jag har slutat att jämföra mig med andra. Jag är tryggare i min kropp och lyssnar på dess behov. Jag är i en kärleksfull relation och njuter av den så länge det varar.

Jo, jag är lycklig, och även om jag länge kände att psykisk ohälsa stal några av mina bästa år så är jag glad över att den kom ”tidigt”. Jag hade levt ett ohållbart stressigt och överambitiöst mönster sedan högstadiet, efter mina episoder lärde jag mig att landa i mig själv.

Nu jobbar jag vidare med att uppskatta och älska mig själv.