Pressfrihetens dag berör också oss inom akademin
I dag, den 3 maj, är av FN proklamerat som “Världsdagen för pressfrihet” och det är en fråga som – tyvärr – blir alltmer aktuell i takt med att det fria ordet blivit mindre fritt runt om i världen. Också i vår närhet, i Europa, finns det tydliga indikationer på att pressfriheten kringskärs och att journalister utsätts för hot, hat och våld på grund av sitt arbete med att granska och avslöja korruption och maktfullkomlighet.
Reportrar utan gränser sammanställer årligen ett pressfrihetsindex och den senaste rapporten visar på en bekymmersam utveckling i flera delar av världen. Det finns tecken på att fler journalister i högre utsträckning känner sig rädda och upplever konkreta hot mot sig och sina familjer – något som i förlängningen riskerar att leda till att man medvetet eller omedvetet lägger band på sig själv och censurerar det man skriver eller rapporterar om.
Sverige på tredje plats
Även om vi i Norden får höga värden i pressfrihetsindex-listan (Norge är på första plats, Finland på andra och Sverige på tredje), så är det viktigt att vi även i våra länder har en kontinuerlig diskussion om pressfrihet och vikten om ett öppet och demokratiskt samhälle. Det finns mörka krafter som arbetar mot frihet, demokrati och öppenhet också här.
För oss som är aktiva inom högre utbildning och forskning är det lätt att se paralleller mellan de relevanta och högst motiverade diskussionerna om pressfrihet och den akademiska frihetens ställning i världen. Jag har under många år varit aktiv i frågor som rört just detta och har skrivit om det ett flertal gånger här på bloggen. Tyvärr har vi under senare år sett hur den akademiska friheten har begränsats och hotats båda av autoritära regimer och på grund av att forskare utsatts för hot från olika aktivistgrupper.
Aktuellt exempel
Ett lika aktuellt som skrämmande exempel på hur forskare förföljs och tystas är Ahmadreza Djalali, som nu alltså tillbringat tre år i fängelse med en dödsdom hängande över sig efter en rättegång som inte ens är nära något som kan kallas rättvisa eller rättssäkerhet.
Precis som för journalister finns det alldeles uppenbara risker att forskare förföljs, fängslas, mördas – eller skräms till tystnad – och att kritisk forskning tvingas bort genom påtryckningar, ekonomiska nedskärningar eller lagförändringar.
Den här utvecklingen är något som vi ständigt måste tydliggöra och bekämpa och det är viktigt att denna kamp inte bara förs av oss som är aktiva inom akademin. Den måste också upp på den internationella och politiska agendan.
Kanske är det dags för FN att också proklamera en särskild dag för den akademiska friheten?
0 comments