En fri akademisk debatt utan personliga påhopp och trakasserier – en förutsättning för en levande demokrati

English version below

De senaste dagarna har det åter flammat upp en debatt om debatten; en diskussion om de personliga påhopp, hånfulla kommentarer, hot och trakasserier som tyvärr verkar bli allt vanligare på den publika arenan. Inte minst har KI-forskare fått erfara detta i allt högre grad under det senaste dryga året under pandemin.

Den gångna helgen fick jag ett antal nya exempel på det här. Svenska Dagbladet publicerade i söndags ett långt och mycket genomarbetat reportage om det som KI-professorn Jonas F Ludvigsson utsatts för sedan han i januari i år publicerade en studie i ansedda New England Journal of Medicine. Ludvigsson och hans medforskare har gått igenom i vilken utsträckning barn blev svårt sjuka, det vill säga sjukhusvård, på grund av covid-19 under den första fasen av smittspridningen, från mars till juni 2020. Det här kan ses som extra intressant då Sverige höll förskolor och grundskolor öppna, i motsats till många andra jämförbara länder. Resultatet visade bland annat att ett mycket litet antal barn behövde sjukhusvård med covid-19 som orsak.

Hat- och hånfulla kommentarer

Efter publiceringen fick Jonas F Ludvigsson ta emot mängder av hat- och hånfulla kommentarer, några fall av rena trakasserier och också ett antal meddelanden som kan tolkas som uttalade hot. Ni känner säkert till vad som sedan skedde. Han bestämde sig för att avveckla sin covid-relaterade forskning och slutade delta i den offentliga diskussionen om detta.

En synnerligen beklaglig konsekvens som ledde till många sympatiyttringar till och stöd för Jonas F Ludvigsson, men också till en välbehövlig och efterfrågad debatt om vad som faktiskt är rimligt att behöva utstå när man fullgör den “tredje uppgiften” och som forskare deltar aktivt i samhällsdebatten. Alla sunt tänkande människor inser naturligtvis att vi måste kunna diskutera, kritiskt granska och ifrågasätta forskningsresultat och slutsatser utan att förfalla till respektlösa och omdömeslösa personliga påhopp, sprida oseriösa konspirationer eller skriva hatfulla kommentarer under pseudonym på sociala medier.

Barnvaccination

Helgens publicering av reportaget i Svenska Dagbladet råkade sammanfalla med en hastigt uppblossande diskussion om covid-vaccination av barn, främst i åldrarna 12-17 år. Flera KI-forskare uttalade sig i massmedier i egenskap av experter och nästan omedelbart dök det åter upp ett antal hån- och hatfulla inlägg på sociala medier och via andra kanaler.

Det är alldeles tydligt att det finns människor som inte kan skilja på en kritisk och respektfull diskussion från rena påhopp. Alla som deltar i en akademisk, vetenskaplig diskussion måste förstå att hypoteser, slutsatser och resultat kan och bör ifrågasättas av andra forskare. Det är bland annat genom en aktiv och kritisk diskussion med kollegor som vi driver fram kvalitetsbaserad kunskap. Inlägg i debatten ska dock inte kränka andra – lika lite som att en forskare som blir kritiserad på faktabaserade grunder ska känna sig kränkt. En vetenskaplig dialog kännetecknas av ömsesidig respekt. Det är samtidigt viktigt att förstå att vetenskaplig kompetens inom ett område inte per automatik ger legitimitet att tillskriva sig kompetens eller auktoritet inom ett annat område

Glasklar inställning

Jag har tidigare skrivit och blivit intervjuad om detta ett flertal gånger, senast i söndagens SvD-reportage och tidigare i Dagens Nyheter och British Medical Journal. Min inställning är glasklar: Forskare ska uppmuntras att delta i samhällsdebatten. Deras kunskap, kompetens och engagemang behövs och är efterfrågade. Ett samhälle där forskare tystnar på grund av att de förföljs, trakasseras eller hotas är inte ett samhälle som kommer att utvecklas positivt. En öppen debatt där det är högt i tak är en förutsättning för en levande demokrati.

Så länge forskare uttalar sig faktabaserat, utifrån sina kunskaper och inte ägnar sig åt personliga påhopp, kommer jag som rektor för KI alltid att stödja och försvara dem. Det gäller oavsett vilken ställning man intar i en vetenskaplig diskussion – oavsett om man t ex står bakom eller är kritisk till “den svenska strategin”. I den här kontexten säger jag: Forskare har en skyldighet att göra forskningsresultat kända, även om det strider mot antagen politik.

Tolererar inte

Det är viktigt att alla vid KI förstår och ta till sig det här. Vi tolererar inte att våra medarbetare, forskare eller studenter utsätts för trakasserier, hot eller andra kränkningar mot en enskild person eller grupper av personer. Vi tolererar inte heller att medarbetare, forskare eller studenter vid KI utsätter andra för detta. Det exempel som vi sett den senaste tiden har lett till att vi alla uppenbarligen måste vara mer uppmärksamma och medvetna om det här och att vi tillsammans enas om att vi inte accepterar beteenden som går över gränsen.

KI:s säkerhetsenhet är beredd att bistå med stöd och rådgivning när det gäller frågor som rör hot eller trakasserier. Som arbetsgivare har vi också möjlighet att erbjuda annan form av stöd, t ex via företagshälsovården. För studenter finns Studenthälsan, men det går naturligtvis också bra att ta kontakt med lärare eller andra utbildningsansvariga.

Har ett ansvar

Som universitet, arbetsgivare och utbildningsanordnare har vi ett ansvar för den arbets- och studiemiljö våra medarbetare och studenter befinner sig i. Det här ansvaret tar vi på största allvar. Jag vill med skärpa uppmana alla på KI som utsätts för obehagliga, hotfulla, rasistiska händelser – eller annat som strider mot våra värderingar och mot allt sunt förnuft om en respektfull relation till medmänniskor – att omedelbart rapportera det. Tveka aldrig att ta kontakt med sin närmaste chef eller anmäla det via KI:s incidentrapporteringssystem.

Vi kan och ska aldrig acceptera aktiviteter som syftar till att tysta ner, skrämma eller hota forskare från att delta i samhällsdebatten. Ytterst är det här en fråga om att skapa förutsättningar för att utveckla vårt samhälle och vår demokrati.


Personal attacks have no place in an academic debate

In the past few days, a “debate on the debate” has flared up once again as personal attacks, snide comments, threats and harassment have become an all too common feature of the public discourse.  KI researchers, not least, have experienced this to an increasing extent over the past year or so, coupled to their views on the pandemic. I am deeply concerned about this development.

New instances were brought to my attention this past weekend. Last Sunday, Svenska Dagbladet published a long and thorough report on what KI professor Jonas F Ludvigsson was exposed to after publishing a study in the renowned New England Journal of Medicine in January. Ludvigsson and his team had analyzed the extent to which children became seriously ill, requiring hospital attention, with COVID-19 during the pandemic’s first wave (March to June 2020). This analysis is of particular interest as Sweden, unlike many other countries, kept its primary and secondary schools open. The analysis showed that few children required hospital care due to COVID-19.

Hateful and derisive comments

After the paper was published, Jonas F Ludvigsson had to put up with a barrage of hateful and derisive comments, some instances of sheer harassment and a number of messages that can be interpreted as explicit threats. I’m sure you know what happened next. He decided to discontinue his Covid-related research and withdrew from the public debate.

This led to an outpouring of sympathy and support for Professor Ludvigsson as well as to a much-needed debate on what scientists should have to endure when engaging in the public debate. I take it as a given that people realise that we must be able to discuss, critically review and challenge research findings and conclusions without resorting to personal attacks, half-witted conspiracy theories, or  hateful comments under pseudonyms on social media.

Child vaccination

The publication of the report in Svenska Dagbladet coincided with a discussion that had suddenly flared up on the vaccination of children and young people, primarily between the ages of 12 and 17. Some researchers at KI expressed their views, as experts, in the media, and were almost immediately met with derisive and hateful posts on social media or in other channels.

It is all too clear that there are people among us that cannot or will not distinguish between critical, respectful discussion and blatant attacks. Anyone who participates in academic, scientific debate must understand that hypotheses, conclusions and results can and should be questioned and criticized by other researchers. It is through active and critical discussion with colleagues that we help gain new knowledge for the benefit of society.  Scientific dialogue is  about mutual respect. It is also about responsibility and transparency. To state the obvious: scientific competence in one field does not automatically entitle a scholar to claim competence or authority in another.

No place for harassment or threats

I have written and been interviewed about debate culture on many occasions, e.g., in the British Medical Journal, Dagens Nyheter and most recently in Svenska Dagbladet’s Sunday feature. My opinion is clear: researchers must be encouraged to engage in the public debate, where their knowledge, competence and engagement are in demand. Silencing scientists through persecution, harassment or threats is equivalent of pulling the rug from under societal development.  An open and tolerant debate is the essence of a vibrant democracy.

As long as scientists argue from facts and knowledge and refrain from engaging in personal attacks, I as the president of KI will always support and defend them, no matter what line they take in a scientific debate on, say, the “Swedish strategy”.  I will take this one step further: the competence of our researchers should be seen as a public good, implying that they should see it as a duty to publicise their results and expose their views, even if they run counter to current policies.

No tolerance

We will not tolerate our colleagues, researchers or students being personally or collectively harassed or threatened, and we will not tolerate our colleagues, researchers or students behaving in such ways to others.

KI’s security unit is ready to provide support and advice on issues relating to threats or harassment. As an employer, we are also able to provide other forms of support, such as via the occupational and student health services; students are also welcome to contact a teacher or other member of the educational staff.

Our responsibility

As a university we have responsibility for the work and study environments in which our staff and students operate. We take this responsibility very seriously and I strongly urge everyone at KI who has been subjected to unpleasant, intimidating, racist behaviour – or anything else that runs counter to our core values– to report it immediately. Do not hesitate to contact your principal or manager or report it on our incident reporting system.

We must never turn a blind eye to activities intended to silence, intimidate or threaten researchers that participate in the public debate. Ultimately, this is a question of buttressing the foundations upon which we develop our society and our democracy.

0 comments

Leave a Comment

Related posts