Inför valet 11 september: Är pandemin – och forskningens betydelse – redan glömd?
Den 11 mars 2020 deklarerade WHO att utbrottet förorsakat av covid-19 var en pandemi. Effekterna av smittspridningen världen över blev snabbt kännbara och förändrade till stor del villkor och förutsättningar för människors liv och vardag. Först och främst blev många miljoner människor sjuka och framförallt äldre och personer i vissa riskgrupper behövde vård och behandling – ofta i intensivvård. Omkring 6,5 miljoner människor har avlidit som en direkt följd av smittspridningen – 20 000 av dem i Sverige.
Samtidigt är de indirekta effekterna synnerligen kännbara, särskilt i det fattigare delarna av världen. Undervisning som ställts in, arbetsplatser som stängts, viktiga försörjningskedjor som brutits, hälso- och sjukvårdsstrukturer som fallit samman – allt detta har lett till att situationen för utsatta människor och samhällen blivit allt mer försämrad.
För tidigt att summera
Det är ännu för tidigt att summera alla effekter av pandemin. Och framförallt: pandemin är ännu inte över. WHO har inte lyft bort sin deklaration och vi ser fortfarande större och mindre utbrott ske både här i Sverige och i vår omvärld. Risken att viruset ska förändras och uppstå i en ny och betydligt farligare variant finns i högsta grad kvar.
Trots detta kan jag konstatera att frågan om hälsokriser, hur de drabbar sköra grupper och samhällets möjligheter att bekämpa hälsohot i stort sett lyser helt med sin frånvaro i dagens politiska diskussion. Har vi redan glömt bort pandemin? Vi får leta länge och gräva djupt i valdebatten för att hitta sådant som diskuterades intensivt fram till något halvår sedan, togs upp i coronakommissionens rapporter och redovisades i forskningsstudier och av medier.
Ett undantag
Häromdagen hittade jag faktiskt ett undantag; en ledarartikel i Dagens Nyheter tog upp ämnet och framhåller just det perspektiv som jag reflekterar över. Rubriken sammanfattar bra: “Vi skämdes över hus Sverige behandlade de äldre – två år senare är det glömt“.
Att tränga bort ett trauma som upplevs som övergånget kan vara ett sätt att hantera jobbig upplevelse för den enskilda personen. Det är något djupt mänskligt i att försöka gå vidare och se framåt istället för bakåt. Men om samhälle gör likadant är det bekymmersamt. En artikel i tidningen Lancet för några dagar sedan kommentar en ny bok som tar upp just hur vår tendens att snabbt glömma bort pandemier och smittsamma utbrott kan leda till allvarliga konsekvenser för vår gemensamma hälsa och vår förmåga att bekämpa dessa utbrott. Artikeln och boken tar sin utgångspunkt i spanska sjukan, men mycket talar för att vi nu håller på att uppleva samma sak med utbrottet av covid-19.
Allvarligt
I så fall är det allvarligt, för det finns mycket som behöver göras för att det svenska samhället ska klara av att hantera nästa allvarliga hälsokris – och vi kan vara säkra på att en sådan kommer – på ett bättre sätt än den vi just upplevt och fortfarande till viss del befinner oss i.
Det finns mängder av lärdomar att ta med sig från det vi upplevt sedan mars 2020. Här är några exempel:
Betydelsen av forskning. Redan tidigt stod det klart att vi snabbt och tillsammans behövde veta och förstå mer om virusets egenskaper och hur det drabbade oss människor och hur arbetet mot smittspridningen kunde bedrivas mest effektivt. Vi behövde också ha bättre analyser av effekter av nedstängningar, isolering, olika skyddsåtgärder och andra insatser.
Bättre och mer anpassad beredskap för att kunna hantera och bekämpa allvarliga hälsohot. Vi måste också se över samhällsstruktur och regelverk när det gäller ansvarsfördelning och mandat. Det ska vara glasklart vilken aktör som ansvarar för vilka insatser.
Vikten av att kunna skydda utsatta och sköra grupper. Covid-19 visar att det är de svaga i samhället som drabbas hårdast: De äldre, de multisjuka och i förlängningen också de som drabbats hårdast av nedstängningar, ökad arbetslöshet och olika former av ökande sociala problem och utmaningar.
Vikten av att agera tillsammans och globalt. Allvarliga hälsohot stannar mycket sällan vid nationsgränser. Ett väl fungerande internationellt samarbete i ”fredstid” är en absolut förutsättning för att vi ska kunna arbeta effektivt tillsammans när krisen slår till. Isolationspolitik och nationella strategier är ingen framgångsväg.
Flera av dessa utmaningar var också centrala teman i Coronakommissionens rapporter.
Nyckelfaktorer
Från min utgångspunkt är medicinsk forskning, kunskapsutveckling och utbildning av medicinsk personal nyckelfaktorer för samhällets möjligheter att framgångsrikt hantera framtida allvarliga hälsokriser. De är viktiga element i vårt totalförsvar: varje krig och konflikt är också en hälsokris. Därför är det oroväckande att just dessa frågor är frånvarande i den pågående valdebatten. Inte heller hör jag knappt något alls om civil beredskap eller om de förändringar och reformer som behövs i samhällets organisering för att vi bättre ska kunna möta framtida hälsohot.
Det vi upplevt tillsammans sedan mars 2020 är för viktigt för att negligeras eller glömmas bort. När nästa hälsokris kommer måste vi vara bättre förberedda.
Om inte förutsättningarna för grundforskning och klinisk forskning kommer upp som en viktig valfråga så måste den bli en av de viktigaste frågorna for politiker när valet väl är över.
0 comments