English version below

I dag är min sista arbetsdag som rektor för Karolinska Institutet. Åren har gått fort, det känns som det inte var länge sedan jag gjorde min första dag här, den 1 augusti 2017. Jag kan, utan att lägga in några värderingar i det, konstatera åtminstone tre saker:

1. Det har varit intensivt från början till slut och inte en dag har varit den andra lik
2. Det har varit inspirerande och en stor förmån att träffa all den kompetens som finns vid KI
3. Det har varit en glädje att knyta nya kontakter och utveckla samarbetet regionalt, nationellt, och internationellt: som jag har skrivit tidigare så har jag upplevt att KI ”trivs bäst i öppna landskap”

Under alla dessa år har jag försökt vara flitig i den här kanalen, på rektorsbloggen. Det har varit ett sätt för mig att snabbt kunna kommentera aktuella händelser på KI och i omvärlden, men också för att introducera och lansera nya idéer eller reflektera över utmaningar och problem på ett öppet och rakt sätt. Nyckelord är proaktivitet och transparens – två begrepp som hänger ihop. Vetenskapliga genombrott leder alltid till nya etiska frågeställningar. Det är viktigt att etiska utmaningar diskuteras på ett proaktivt och öppet sätt och jag vill ge beröm till KI:s etikråd som bidrar till just detta. Det är viktigt att diskussionen fortsätter, och intensiveras, om hur vi kan säkerställa och stärka vetenskaplig integritet.

Första inlägget

Mitt första inlägg lades ut på bloggen den 4 augusti 2017 – tre dagar efter att jag tillträtt och bara någon vecka efter att jag flyttat från Oslo till Stockholm. Texten handlade om Pridefestivalen och den parad som skulle arrangeras dagen efter. Jag skrev bland annat:

“Varje universitet ska sträva efter att tillhandahålla en attraktiv studie- och arbetsmiljö som är fri från diskriminering och som ger lika villkor och samma möjligheter för alla. Alla medarbetare och studenter har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön, transgenderidentitet eller -uttryck, etnicitet, religion eller annan tro, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Vårt lärosäte värdesätter olika erfarenheter och perspektiv och ser det som väsentliga bidrag för att bedriva forskning och utbildning av högsta kvalitet. Prideparaden sammanfattar alla dessa värden som är grunden för alla framåtblickande universitet.”

Grundsten för akademin

Alla människors lika värde är ett av flera återkommande teman på bloggen. Det är en grundsten för akademin och det är också något som återspeglas i KI:s Strategi 2030, som konsistoriet fattade beslut om i april 2019. I den slår vi fast vår vision om att KI ska driva utvecklingen av kunskap om livet och verka för en bättre hälsa för alla. Det lilla ordet “alla” är väsentligt. Det innebär att ingen ska lämnas bakom eller stå utanför, att vi måste tänka på jämlikhet och förhålla oss till alla som lever på jorden i dag. Men det är större än så. Det handlar också om alla dem som kommer efter oss. Att vara sant inkluderande för med sig ett ansvar även för kommande generationer. Det är ingen slump att KI:s strategi har samma tidshorisont som FN:s Agenda 2030 med de 17 hållbarhetsmålen.

Med det perspektivet öppnar sig plötsligt en uppgift för forskning och högre utbildning som är större än vad vi kanske tänker på dagligen och stundligen. Akademins centrala roll är just detta: att ständigt fördjupa redan känd kunskap, utveckla helt ny kunskap och dela denna kunskap med fokus på både samtid och framtid. Det är här universiteten – med sin långa tidshorisont – ska utmana och ifrågasätta politiken. Förutsättningen för det hela är akademisk frihet och institutionell autonomi. Vi såg det tydligt under början av pandemin: akademisk frihet och institutionell autonomi var avgörande för att vi snabbt kunde ställa om forskningen så att vi bättre kunde förstå det nya och okända viruset, stödja samhället när det gällde analyser av covidtester och ta fram anpassade utbildningar för vård och omsorg. Vi behöver alla vara vaksamma och agera om vi ser tecken på politisk inblandning eller överstyrning – internationellt eller nationellt.    

Medicinvetarna

Jag brukar lyssna på KI:s utmärkta podd Medicinvetarna och ibland ställer programledarna den här frågan till den KI-forskare de intervjuar: “Om det är något du vill att vi ska komma ihåg från det här samtalet – vad skulle det vara?”

Om det är något jag vill att KI tar med sig när jag nu lämnar posten som rektor, så är det följande:

Fortsätt att verka för en bättre hälsa för alla. Det är ett gigantiskt och svårt uppdrag. Men det är också oerhört angeläget och är det något universitet som klarar av det så är det Karolinska Institutet. Utbildning och forskning av hög kvalité är avgörande. Och om det skulle vara något tvivel om universitetens betydelse så behöver vi bara se tillbaka på hur vacciner, mediciner och nya behandlingar bidrog till att rädda liv under covid-19-pandemin. Decennier av forskning – av grundforskning, inte minst – var en förutsättning för de snabba medicinska framgångarna som har präglat de senaste tre åren.

Ahmadreza Djalali

En annan sak ser jag gärna att ni också kommer ihåg: vikten av att KI fortsätter agera när vi konfronteras med orättvisor, rättsövergrepp och förföljelse. Nu har vi tagit emot en Scholar at Risk från Afghanistan. Och under hela min tid som rektor vid KI har ärendet med KI-alumnen Ahmadreza Djalali legat som en ständig påminnelse i mitt huvud om vad forskare och studenter kan råka ut för på grund av sitt engagemang inom akademin. Inte en dag har gått utan att jag tänkt på hur Ahmadreza har det i fängelset i Iran, hur han mår, hur han klarar av att inte kunna träffa sin hustru eller se sina barn växa upp. Det har nu gått snart sju år sedan han greps och sex år sedan han dömdes till döden. Jag kan konstatera att detta är den 40:e gången jag nämner honom här på bloggen.

Jag kommer att fortsätta arbeta för att Ahmadreza ska släppas fri och jag vill uppmana alla att göra detsamma. Vi får inte ge upp förrän han släpps och kan återförenas med sin familj i Sverige.

Tacka alla

Jag vill avsluta med att tacka alla er som på olika sätt bidragit till att göra de här åren som rektor vid KI till något alldeles speciellt. Det vore orättvist att nämna några namn i det här sammanhanget, men ni ska veta att jag verkligen uppskattar allt stöd och allt det klokskap som jag fått från medarbetare, forskare, studenter, lärare, samarbetspartners, externa aktörer, patientföreträdare, kollegor från vården, handläggare och politiker på olika nivåer. Att vara rektor för en så stor och komplex organisation som KI är att lära något nytt varje dag.

Tillbaka till min första dag vid KI, i augusti 2017. Jag anlände till ett KI som hade varit genom en svår tid och där stämningen var präglad av det som hade gått fel under några år. Jag lämnar nu ett KI där jag varje dag ser stolthet och arbetsglädje och en öppenhet mot samhället. Det är ett universitet där tilltron, självförtroendet och tilliten är tillbaka, men där även ödmjukhet och reflektion får plats. Det är just detta – stolthet – som är så viktigt på en arbetsplats. Att vi alla, genom det dagliga kvalitetsarbetet, känner att vi bidrar till ett bättre samhälle.  

Kommer inte att tystna

Att jag slutar som rektor för KI kommer inte innebära att jag tystnar som debattör och aktiv samhällsaktör. Med Universitetet i Oslo som huvudbas kommer jag att engagera mig i grundforskningen men också i internationella frågor – för att också i min nya roll arbeta för en bättre hälsa för alla.

Jag stänger nu den här bloggen. Den kommer att ligga ute för läsning tills vidare, men kommer inte att uppdateras.

Varmt tack för den här tiden. Och alla goda lyckönskningar till ny den nya ledningen, Annika och Martin. Med era gedigna kunskaper, erfarenheter och kompetenser kommer ni till att befästa och viderutveckla KI som ett världsledande medicinskt universitet.  

---

A big thank you

Today is my last day as president of Karolinska Institutet. The years have shot by and it feels like only yesterday that I stepped into the office that first day of August 2017. I can safely conclude:

1. The work has been tough but exciting from start to finish, and no two days have been the same
2. It has been an inspiration and a privilege to work with all my talented colleagues at KI
3. It has been a pleasure to make new contacts and develop cooperation regionally, nationally and internationally: KI “thrives best in open landscapes”

For all these years I have tried to be a diligent user of this channel, the president’s blog. It has been a way for me not only to respond promptly to things going on at and around KI but also to introduce and launch new ideas and reflect upon challenges and problems in an open, frank manner. My keywords have been proactiveness and transparency – two closely related concepts. Scientific breakthroughs always give rise to new ethical issues, and such ethical issues need to be discussed proactively and openly – and I’d like to praise KI’s Ethics Council for their help in this respect. It’s imperative that we pursue and intensify the discussion on how to safeguard and strengthen scientific integrity.

First blog post

My first blog post was published on 4 August 2017, three days after I’d taken up office and just a week or so after I’d moved from Oslo to Stockholm. The blog was about the Pride festival and the parade that was due to be arranged the following day. I wrote:

“Every university should strive to provide an attractive study and working environment that is free from discrimination and that provides equal opportunities for all. All employees and students are entitled to the same rights, opportunities and obligations regardless of gender, transgender identity or expression, ethnicity, religion or other belief, disability, sexual orientation or age. Our university strongly regards utilizing people’s various experiences and perspectives as fundamental requirements for excellence in both research and teaching. The Pride Parade epitomizes all these values that are at the core of any forward-looking university.”

One of the cornerstones

Universal human equality is one of many recurrent themes in my blog. It is one of the cornerstones of the university and is embodied in KI’s Strategi 2030, which the University Board adopted back in April 2019. In it, we set out our vision that KI shall advance knowledge about life and strive towards better health for all. That little word “all” is crucial. It means that no one is to be left behind, that we must always have equity in mind and show regard for everyone on this planet. But it goes beyond this. It’s also about those who come after us. Being truly inclusive carries a responsibility for future generations as well as our own. It is no coincidence that KI’s strategy has the same time horizon as that of the UN´s Agenda 2030 with its 17 sustainable development goals.

From this perspective, research and higher education suddenly take on a greater role than we might think on a daily basis. This is the main point of academia: to keep pushing the frontiers of knowledge and to share this knowledge with a focus on both the present and the future. It is here that universities – with their long time horizons – are to challenge and inform politics, and this they cannot do without academic freedom and institutional autonomy. This much was evident at the start of the pandemic: academic freedom and institutional autonomy were absolutely fundamental to our ability to respond quickly by switching the focus of our research onto understanding this new, unknown virus, by providing society with vital COVID-testing services and by producing courses tailor-made for COVID-19 related health care. With this experience in mind let me reiterate: we all need to be vigilant and act if we see signs of undue political interference – internationally or nationally.

KI’s podcast

I like to listen to KI’s excellent podcast Medicinvetarna, and occasionally hear the presenters ask the KI researchers they interview: “If there’s one thing you’d like us to take home from this conversation, what would it be?”

If there’s one thing I’d like KI to take home now that I hand over the presidency, it would be the following:

Carry on striving towards better health for all. It is a mammoth task. But it’s also an absolutely urgent one, and if any university is up to it, it’s  Karolinska Institutet. Excellent education and research is paramount. And if there is any doubt as to the importance of universities, we just need to look back at how vaccines, medicines and new treatments helped to save lives during the COVID-19 pandemic. Decades of research – especially basic research – were essential to the rapid medical advancements that have marked the past three years.  

Ahmadreza Djalali

Another thing I would like you to remember: the importance that KI continue to act when students, scholars or researchers are confronted with injustice, infringement of human rights or outright persecution. We have now received a Scholar at Risk from Afghanistan. And throughout my time as KI president, the case of KI alumnus Ahmadreza Djalali has been a constant reminder of what researchers and students can be exposed to. Not a day has gone without reflecting on Ahmadreza´s dire situation in Iran and on how he copes with not being able to see his wife or see his children grow up. It has now been almost seven years since he was arrested and six years since he was sentenced to death. This is the 40th time I have mentioned him here on the blog and I will continue to work for Ahmadreza’s release after stepping down as KI´s president.

Thanking all of you

I’d like to close by thanking all of you who have, in one way or another, helped to make my time as president of KI an extraordinary one. It would be unfair of me to name names in this context, but I wish you to know that I truly appreciate all the support and wisdom that has come my way from colleagues, researchers, students, teachers, partners, external actors, healthcare colleagues, administrators and politicians, both local and national. Being president of such a large, complex organisation as KI is to learn something new every day.

Back to my first day at KI in August 2017. I arrived at a KI that had been through a trying time and where the mood was soured by the failings of the preceding few years. I now leave a KI characterised by a sense of pride and enthusiasm and by an openness towards society. It is a university that has recovered its credibility, self-confidence and trustworthiness, but that has also room for humility and reflection. It is this very quality – pride – that is so important at a workplace; this feeling that we all, through our daily quality work, help build a better society.  

Continue my engagement

The fact that I’m now leaving the presidency of KI doesn’t mean that I will withdraw from the public debate or retire as a societal actor. With the University of Oslo as my base, I will continue my engagement in basic research and in international issues – in our joint efforts for a better health for all.

I will now close this blog. It will still be accessible, but not any longer updated.

Let me conclude by wishing the new president and vice-president, Annika Östman Wernerson and Martin Bergö, the best of luck. With your knowledge, experience, and wisdom, I know that you will uphold and strengthen KI as a world-leading medical university.