Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Det svenska valet närmar sig hastigt och temperaturen stiger för varje dag. Partiföreträdare frågas ut och partiledare möts i debatter. Värderingar, åsikter, data och fakta framförs och bemöts. Journalister försöker hitta tidigare oupptäckta vinklar och luckor i resonemang. Stämmer den siffran? Kan man verkligen tolka statistiken så? Vad baserar du den uppgiften på?

Inte sällan ställs uppgifter mot varandra och ibland kan vi förvånas över att vad som synes vara fakta och data, kan uttryckas på så olika sätt.

Mitt i allt detta finns vetenskap och forskning. Det är där svaren antas finnas, det är därifrån som fakta hämtas i debatten.

Finns absolut sanning?

Men finns det en absolut sanning, ett absolut facit? Hur ställer sig fakta mot politiska värderingar? Går det att se olika på data som vid en första anblick ter sig solida och definitiva?

Det här är inte enkla frågor att svara på. Historien visar med all önskvärd tydlighet att mänsklighetens kunskapsbank ständigt utvecklas. Det vi trodde var en grundmurad sanning i går, visar sig vara mindre sant i dag – och kanske en veritabel lögn i morgon. Som forskare kan vi aldrig låsa in oss i en förutbestämd föreställningsvärld. Vi måste ständigt vara beredda att granska kritiskt, ifrågasätta och ställa nya frågor.

Bästa tillgängliga kunskap

Samtidigt är det ju rimligt att alltid utgå från den bästa tillgängliga kunskapen. Det gäller inte minst inom politiken. På den demokratiska arenan bör debatten alltid i så stor utsträckning som möjligt utgå ifrån vad vi faktiskt vet – vad som är bästa tillgängliga kunskap. Det är bland annat därför det är så viktigt för forskning och vetenskap att vara aktiv i samhällsdiskussionen. Fakta och data måsta vara tillgängliga, kommunikationen om dem måste vara begriplig och forskarna själva måste vara beredda att förklara när det kommer frågor från allmänhet, journalister och politiker.

Men hur agera när forskarna inte är överens? Om det finns studier som pekar åt olika håll? Vem ska vi då tro på? Vem står för sanningen – och vem bedömer vad som är rätt och fel?

Låta båda komma till tals

Journalistiken löser ofta det här genom att – likt en politisk diskussion om åsikter – bjuda in en forskare från varje läger och låta båda komma till tals. Det låter ju opartiskt, rättvist, rimligt och vettigt. Men hur göra när tusen forskare tycker en sak och tio en annan? Ska det fortfarande – i opartiskhetens namn – bjudas in en från respektive ståndpunkt?

Inom några områden är det här, enligt min mening, tämligen enkelt. Två av de mest tydliga är mänsklig påverkan av klimatet och vaccinfrågan. Även om det finns ett och annat undantag, så är jag rätt säker på att det inte längre finns några sunt tänkande och seriösa redaktioner som resonerar som att det råder någon slags jämvikt mellan forskare från motsatta läger; När en så tydligt dominerande majoritet av forskare på olika sätt och via evidensbaserade studier kan visa på att mänsklig aktivitet påverkar klimatet och att våra vaccinprogram bokstavligt talat räddar liv.

Det är mer komplicerat när två (eller flera) relativt jämnstora grupper av forskare inte är överens om resultat eller vilka slutsatser som ska dras av resultatet. Detta ställer stora krav på att kunna kommunicera nyanserat, ödmjukt och med respekt. Generellt tycker jag att forskarsamhället lyckas bra med det. Det ges och tas i debatterna, takhöjden är hög och respekten mellan kombattanterna stor. Det finns en utbredd förståelse för att resultat och tolkningar kan se olika ut och att det sällan finns en absolut sanning eller data som aldrig kan ifrågasättas.

Medielogikens dramaturgi

För journalister är det ofta mer svart eller vitt. Det ingår i medielogikens dramaturgi att renodla och förenkla komplexa förhållanden. Vi som har forskarbakgrund må tycka vad vi vill om detta, men personligen har jag stor respekt för de villkor journalister arbetar under och det behov av tydlighet och simplifiering som det innebär att försöka förklara ofta komplicerade förhållanden för en allmänhet. Vi tjänar alla på att denna allmänhet tar till sig av den bäst tillgängliga kunskapen och journalister är troligen de viktigaste förmedlarna av denna kunskap.

I allmänheten finns också politiken och politikerna. Så låt mig därför knyta ihop detta resonemang med att ägna några rader åt den politiska debattens utmaningar och dess förhållande till forskning, fakta och kunskap.

Vila på fakta

Politik bygger på värderingar, åsikter och ideologier – men bör vila på ett fundament av kunskap och fakta i så stor utsträckning som detta är möjligt. Det som skiljer politik från forskning är just inslaget av värderingar. I den bästa av världar bör forskningen stå fri från värderingar och åsikter. Den ska vara konsekvensneutral, om jag får låna ett begrepp som ofta används inom journalistiken. Inom politiken bör istället just värderingar få en stor plats.

Det finns en diskussion om att vi bör ha en mer kunskaps- eller evidensbaserad politik och visst vill vi ha politiker som utgår ifrån den bästa tillgängliga kunskapen. Samtidigt måste värderingar, åsikter och ideologier få plats i debatten. Det innebär att vi till exempel får lov att ibland acceptera olika tolkningar av forskningsresultat.

Det finns sällan absoluta sanningar, inte inom forskning och absolut inte inom politik. En kritisk grundinställning mot svepande tvärsäkerhet är alltid sund. En kritisk grundinställning är också det bästa vaccinet mot faktaresistens, spridning av konspirationsteorier och de rena falsarier som allt oftare tenderar att dyka upp i samhällsdebatten.

Kritisk granskning, bästa tillgängliga kunskap och en öppen diskussion där både fakta och åsikter tillåts ifrågasättas – det är nödvändiga ingredienser för en fortsatt utveckling av demokratin.