Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Hur ska vi hantera att tiden förändrar våra värderingar och att sådant som skedde för 25, 75 eller 150 år sedan kan te sig som direkt förkastligt i dag? Sådant som vi i dag tar avstånd ifrån och som för många känns obehagligt och obekvämt? Det finns några alternativ.

• Vi kan försöka radera, dölja och städa undan mindre önskvärda minnesmärken, kulturarv, historiska namn och händelser.
• Vi kan ta bort vissa minnesmärken, låta andra vara kvar men kontextualisera dem – det vill säga sätta in dem i ett sammanhang där de kommenteras utifrån de värderingar vi har i dag.
• Vi kan låta alla minnesmärken, inklusive namngivningar, vara kvar och samtidigt uppmana till och initiera en debatt om förändrade värderingar och hur t ex vår människosyn förändrats.

Hur vi än väljer att förhålla oss kommer det förhållningssättet att kritiseras.

Angelägna frågor

För Karolinska Institutet är det här angelägna och aktuella frågor. Alltsedan universitetet bildades för 211 år sedan, har ambitionen varit att utveckla kunskap om och utbilda i medicin. Även om den ambitionen förenar oss med vår historia, kan vi utan svårigheter konstatera att verksamheten har drivits utifrån en föränderlig etisk kompass under dessa drygt två århundraden.

KI har genom åren gjort fantastiska utbildningsinsatser, viktiga upptäckter och medicinska genombrott. Mycket av detta kan vi med rätta vara stolta arvtagare till i dag. Men det innebär inte att vi ska vara stolta över KI:s historia i alla avseenden. Mycket av det som gjordes, skrevs och sades vid KI förr, skulle vi inte skulle ens överväga att acceptera i dag.  

Anders och Gustaf Retzius

Några namn, företeelser och händelser kommer ständigt fram i den här diskussionen. Till dem hör Anders och Gustaf Retzius.

Det är inte särskilt konstigt. Sett med dagens ögon ter sig det mycket av det arbete som far och son Retzius utförde som orimligt och felaktigt. De försökte bestämma nationaliteten på kranier med anatomiska metoder och bakom deras antaganden fanns också föreställningen om separata ”raser”. Många av metoderna som använts för insamlande av de omkring 800 mänskliga kvarlevor som finns i KI:s samlingar anses idag som direkt oetiska.

Behöver hanteras

De här frågorna behöver hanteras, det är vi nog alla överens om. Men det är samtidigt viktigt att vi tar hand om det här på ett balanserat och genomtänkt sätt. Vi har det historiska arv vi har och oavsett vad det betyder eller hur det tolkas så ger det oss en plattform för att väcka en angelägen diskussion här och nu. Den möjligheten måste vi ta tillvara och det här måste relateras både till vår utbildning och till vår forskning. Det kommer an på oss att skapa en levande, öppen och nyanserad debatt om det här, att använda KI:s historia på ett sådant sätt så att det ger oss insikt och medvetenhet också i den tid och kontext vi befinner oss i i dag.

Processen fram mot ett beslut om vad vi ska göra med namn och minnesmärken ska ta tid. Tiden det tar ger oss ett värdefullt utrymme för debatt och reflektion om vilka värderingar som ska genomsyra vår verksamhet. Mycket av det som hände på Retziuz tid är förkastligt men ger oss samtidigt en möjlighet att följa upp KI:s Strategi 2030 med en bred diskussion om vår värdegrund.

Skett en hel del

Tittar vi tillbaka kan vi konstatera att det skett en hel del på senare tid. Min bedömning är att bland annat Strategi 2030 varit katalysatorn i detta arbete. I strategin, som vi antog 2019, betonas KI:s roll och ansvar när det gäller alla människors lika värde och frågor som rör etik och historia lyfts fram. Det här är även själva utgångspunkten i KI:s värdegrund och vision. I strategin betonar vi också att vår historia behöver belysas i högre grad – vi behöver förstå varifrån vi kommer för att kunna fatta beslut om vart vi ska i framtiden. 

På mitt initiativ tillsatte KI:s etikråd hösten 2020 en särskild arbetsgrupp för att studera KI:s historiska arv ur ett etiskt perspektiv – under ledning av Gert Helgesson, professor i medicinsk etik och med deltagare från både KI och från andra samhällssektorer och med olika kompetenser. Ett seminarium om KI:s historia i ljuset av dagens värderingar genomfördes i vintras. Ytterligare ett planeras senare i år, då med fokus på de mänskliga kvarlevor som finns kvar i KI:s historiska anatomiska samling. Arbetsgruppen har vidare gett en extern utredare i uppdrag att se över hur personnamn på gator, lärosalar och andra lokaler hanteras på KI:s campus.

Därutöver har ett flertal beslut och händelser skett den senaste tiden med relation till KI:s historia. Här ett axplock:

• KI har lämnat Retzius-laboratoriet och använder varken byggnaden eller namnet i dag.
• De två Retzius-byster som funnits på campus Solna har båda tagits bort och magasinerats (bägge togs bort i samband med att KI lämnade Retzius-laboratoriet).
• Den föreläsningssal som är uppkallade efter Gustaf Retzius har försetts med en text som sätter in namnet i ett historiskt sammanhang. Denna finns även publicerad på KI:s webbplats.
• Sedan 2016 har fem repatrieringar av delar av den anatomiska samlingen genomförts – det har handlat om återlämnande av mänskliga kvarlevor till urfolk (Franska Polynesien, 2016; Nordamerika: 2017 & 2018; Nya Zeeland 2017; Australien 2018).
• Ytterligare en repatriering till USA är beslutad, men har fått skjutas upp på grund av pandemin.
• Vi har en dialog sedan mer än två år tillbaka kontakt med en svensk-finsk grupp som vill att KI ska återlämna ett 50-tal kranier, främst från medeltiden, som bland annat hämtades från ödekyrkogårdar i Finland i slutet av 1800-talet. Frågan är inte enkel, det måste formellt gå rätt tillväga och det pågår diskussioner med svenska och finska myndigheter om det här.
• Vid KI:s enhet för Medicinens historia och kulturarv utreds kraniesamlingens tillkomsthistoria av historiker. En osteolog har anställts för att dokumentera samlingen och tillse att hanteringen av kvarlevorna sker på ett säkert och värdigt sätt.
• År 2015 tog vi initiativ till att inrätta ett nordiskt närverk för institutioner som förvaltar historiska kvarlevor. Syftet är att vi ska kunna lära oss av varandra och förbättra vårt sätt att hantera komplexa frågor kring dessa samlingar.
• Dialog förs kontinuerligt med Riksantikvarieämbetet och andra institutioner i Sverige och internationellt om frågor av den här karaktären.

Arvet står inte still

Sammanfattningsvis så står inte KI:s historiska arv still. Vi diskuterar, vi omvärderar och vi fattar konkreta beslut.

Jag skulle tro att vi landar i flera beslut framöver. Men jag varken vill eller kan föregå de diskussioner, inventeringar och utredningar som nu är i gång. Som nämnts: Tiden fram mot beslut ger oss ett värdefullt utrymme för debatt och reflektion om vilka värderingar som ska genomsyra vår verksamhet. Här är det viktigt att vi har studenterna med.

En sak är säker: att dölja, radera eller gömma undan problematiska aspekter av vår historia är inte ett bra alternativ.

Samtidigt är det en annan sak vi inte ska släppa när vi pratar om historia: Vad gör vi i dag som kommer att fördömas om 25, 75 eller 150 år?

Läs gärna tidigare inlägg på detta tema i bloggen: “KI:s historia i nutidens ljus” och “Medicinhistoriska och etiska aspekter på historiska minnesmärken och samlingar på Karolinska Institutet“.

Det finns också ett utmärkt avsnitt av KI:s podd Medicinvetarna, där Olof Ljungström, idéhistoriker vid enheten för medicinens historia och kulturarv, berättar mer om “Historien om kranierna“.

På KI:s webbplats har vi sammanställt en särskild sida: “KI och arvet efter Anders och Gustaf Retzius: Detta har hänt“