Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

I februari 2020 presenterade näringsminister Ibrahim Baylan fyra strategiska samverkansprogram: näringslivets digitala strukturomvandling, hälsa och life science, näringslivets klimatomställning samt kompetensförsörjning och livslångt lärande. Tanken var att samla näringsliv, akademi, civilsamhälle och den offentliga sektor för att hitta lösningar på några av de samhällsutmaningar vi tillsammans står inför. Satsningen var en del av det så kallade januariavtalet, den politiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna.

Jag fick erbjudande om att delta i den samverkansgrupp som skulle arbete med hälsa och life science – och tackade ja utan att tveka. Ges chansen att få en möjlighet att påverka utformning, inriktning och prioriteringar inom ett för Karolinska Institutets så viktigt område så är valet lätt.

Tiden för dessa samverkansgrupper löper ut nu 2022 och inom vår grupp har vi levererat konkreta förslag för att föra utvecklingen framåt. För min del har det främst handlat om att jag tillsammans med Anders Blanck, VD för LIF (de forskande läkemedelsföretagen), och representanter från AstraZeneca, HealthCap, Läkarförbundet, Nätverket mot cancer, Riksförbundet sällsynta diagnoser, RISE, Sveriges kommuner och regioner, Sweden Bio, Swedish Medtech, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, , Vinnova och Västragötalandsregionen jobbat med en färdplan för att stärka förutsättningarna och möjligheterna för precisionsmedicin. Jag vill i sammanhanget passa på att rikta ett stort tack till alla medverkande!

Övergripande mål

Vårt övergripande mål har varit att ta fram förslag som syftar till att nå målsättningen i den svenska Life Science-strategin: ”Sverige ska vara ledande i implementering av precisionsmedicin i hälso- och sjukvården”. Inom ramen för detta arbete pekar vi särskilt ut tre utmaningar och behov (de tre styckena nedan är baserade på text från den ännu icke publicerade rapporten):

För det första. Staten och regionerna har tillsammans med företagen ett gemensamt ansvar för att skapa goda förutsättningar för införande av precisionsmedicin i svensk hälso- och sjukvård. Här har de utmaningar och svårigheter som följt med den pågående pandemin visat att det är möjligt att snabbt ställa om hälso- och sjukvården. Pandemin har också påvisat andra förbättringsmöjligheter. Samma utmaningar är giltiga för precisionsmedicin med en mångfald av aktörer, flera reglerande myndigheter etc. En av de mest angelägna frågorna avseende utveckling och implementering av precisionsmedicin är därför att klargöra ansvar och mandat mellan staten och regionerna i införandet av ett precisionsmedicinsbaserat arbetssätt i hälso- och sjukvården.

För det andra. Det behöver finnas en ökad robusthet och långsiktighet i de satsningar som sker inom området. I dagsläget saknar en majoritet av satsningarna inom precisionsmedicin och ATMP (läkemedel för avancerad terapi) långsiktig finansiering. Det minskar möjligheterna att optimera och samordna de samlade investeringarna, något som i slutänden minskar möjligheterna för ett jämlikt införande av precisionsmedicin och ATMP i hälso- och sjukvården.

För det tredje. Det kan konstateras att det sammanlagt har gjorts betydande och kritiska investeringar i infrastruktur inom området de senaste åren, t.ex. till Genomic Medicine Sweden, Biobank Sverige och ATMP 2030. Även SciLife Lab är en viktig sådan gemensam nationell resurs. Mycket av det som behövs av ”hård” infrastruktur är på plats. Däremot saknas en samordning mellan de satsningar som gjorts och frågor som rör kompetensförsörjning nu och i framtiden har heller inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. En högre prioritering av dessa ”mjuka” infrastrukturfrågor är därför nödvändig för ökad kvalitet och utväxling av genomförda satsningar.

Hälsodata

Av dessa tre utmaningar vill jag särskilt peka på den första – betydelsen av att det finns goda förutsättningar för att utveckla precisionsmedicin. En mycket viktig sådan förutsättning är tillgängligheten av hälsodata. Ska jag uttrycka det positivt så finns det här enorma förbättringspotential. I dag upplever både vi inom medicinsk forskning som de som arbetar kliniskt nära patienter att det är stora brister i samordning, kompabilitet och effektivitet när det gäller strukturer och lösningar för hälsodata. Dessutom behöver lagstiftningen inom området ses över, moderniseras och anpassas inte bara till dagens behov och möjligheter utan också till morgondagens.

Medvetenheten om dessa behov gällande hälsodata delas av många och det är också något som diskuterats intensivt under senare år inom politiken både nationellt och inom EU. Inte minst har pandemin och dess konsekvenser – bland annat när det gäller behovet av att snabbt bredda och fördjupa kunskapen kring ett nytt virus och sedan implementera den kunskapen till konkret patientnytta – lett till att strålkastarljuset riktats mot frågor som rör tillgängligheten av hälsodata.

I den här processen har Karolinska Institutet varit en aktiv part och även medverkat i ytterligare en arbetsgrupp inom ramen för samverkansgruppen för hälsa och life science. Grunden har vi lagt genom att under flera år ha arbetat på olika sätt för att uppmärksamma frågan – ofta tillsammans med andra aktörer. En debattartikel som Lars I Eriksson, Johan Mårtensson och jag publicerade i Svenska Dagbladet i februari 2021 ger en rätt belysande bild: “Pandemin visar att vi behöver bättre tillgång till hälsodata“. I artikeln framför vi bland annat:

“Behovet av en förbättrad tillgång till patient- och hälsodata och kommunicerande it-system har diskuterats länge. Ansvaret är delat mellan många aktörer. I denna angelägna fråga vill vi dra paralleller till en av coronakommissionens initiala slutsatser, nämligen att regeringen har ett övergripande ansvar att agera mot strukturella svagheter – oavsett om svagheterna finns på kommunal, regional eller nationell nivå.”

“Skolavslutning”

I förmiddags hade vi “skolavslutning” för denna termins arbete med samverkansgruppen. Efter sommaren ska vi avsluta det hela och därefter får vi förlita oss på att politiker och myndigheter driver denna angelägna utveckling vidare. Precis som vi skrev förra vintern så har regeringen ett särskilt ansvar för att vara en motor i detta.

Därför kändes det mycket tillfredsställande att samverkansgruppen, som en “sommarpresent” från regeringen, fick besked om att hantering och lagstiftning kring hälsodata nu ska utredas. I sitt pressmeddelande skriver regeringen:

“I dag finns det svårigheter för forskare, offentlig förvaltning och delar av hälso- och sjukvården att dela hälsodata. Hur hälsodata får delas är ofta beroende av bland annat geografisk hemvist för den patient som datan avser, och offentliga aktörer, till exempel vårdinrättningar eller institutioner, är begränsade till att använda insamlad hälsodata för deras respektive ansvarsområde. Här behöver dagens regelverk ses över för ökad användning av data, samtidigt som enskilda patienters integritet säkras.
I utredningens uppdrag ingår att bland annat analysera vilka möjligheter som idag finns för sekundäranvändning av hälsodata från flera individer för vård och behandling av andra. Utredaren ska också analysera möjligheterna till sekundäranvändning av hälsodata från hälso- och sjukvården för till exempel forskning, utveckling och innovation.“

Utredaren Katarina Nyström är utsedd till särskild utredare och ska redovisa uppdraget senast den 21 september 2023. Vi på KI kommer noga att följa utredningens arbete.