Från efter-operations-hänget-i-soffan

6 november, 2017

Alltså chi fick jag med min tanke om att jag skulle vara tokpigg ungefär dagen efter min halsmandeloperation. Snart har sex dagar passerat och först idag börjar jag vakna till liv och är inte lika rädd att benen (som känts som gelé!!) inte ska orka gå 500 meter. Vi spolar tillbaka tiden och kör det hela från början.

Tisdag – dagen innan operation.
Körde på dagen som vanligt med jobb, plugg och jobb. Duschade en extra noga gång innan jag la mig (ni som känner mig vet att just att duscha inte är min favoritsysselsättning) och maxade på med mat och glass för att inte vara så hungrig när jag vaknade och skulle vara fastnade till operationen. Pluggade sent om ut ifall att jag skulle vara lite trött efter operationen och inte orka tentaplugga…

Onsdag – operationsdag.
Duschade (igen!!) och klädde på mig rena kläder. Gick sen ner till Cityakuten vid Hötorget, eftersom det inte är så långt tänkte jag att jag och mamma, som skulle möta mig efter operationen, nog kunde gå hem sen. Anmälde mig i receptionen, fick en gigantisk röd laminerad lapp som tydligen var ett tecken för operation och gick upp till öron, näsa, hals avdelningen.

Bra tydlig skylt 😉

Jag var tidig så satt och väntade ett slag, det kurrade i magen och jag längtade efter att bli klar så jag kunde äta. Fick träffa första sköterskan, fick min outfit bestående av blå tossor för fötterna, en grön mössa och en blå rock ”vi kan se det som en fin kimono” som sköterskan sa. Packade in mina saker i ett skåp med massor med djurbilder på och gick tillbaka till väntrummet. I min fina kimono.

Aspepp inför att bli sövd för första gången! Och kolla – hur fin kimono 😉

Blev inkallad av operationsläkaren som beskrev ingreppet och lät mig ställa frågor. Tyckte hon var väldigt hård med att jag skulle vila efter och blev paff över att de skickade med tio dagars (!!) sjukskrivning från plugg och jobb. Hade inte riktigt förstått det så. Jag skulle ju vara på benen i alla fall efter två dagar? Hur eller hur så fick jag bra information och ett väldigt fint bemötande.

Därefter fick jag komma till en fantastisk narkosläkare, en så fin tjej som kändes väldigt professionell och gav ett tryggt intryck. Jag fick ännu mer information och fick ställa ännu fler frågor. Tyckte fortfarande att de överdrev i alla fall lite över hur påverkad en kunde bli efter. Tänkte att jag nog skulle bli en av de som inte blir så påverkade – men tackade mig själv att jag fixat vick i alla fall i tio dagar på jobbet. Så långt hade jag ändå förstått av det hela.

Sen gick allt snabbt. Fick gå in i operationssalen, där fyra nya sköterskor stod och väntade. På mig. Helt sjukt. Är fortfarande paff över att så många var där och tog hand om mig! Vården alltså, wow! Småsnackade med allihop och fick veta vad deras uppgifter i salen var. Fick sedan lägga mig under ett värmetäcke och utbrast både en och två gånger att det var som en mysig behandling att komma dit på operation. Gick igenom processen med narkosläkaren och efter att jag frågvist velat veta vad de gav mig för olika medel i armen så gav de tillslut sömnmedlet. Minns att jag hör ”du kommer känna dig sömnig och så somnar du” hann ungefär tänka att ”oj nu blir jag lite sömnig men så fort kommer jag ju inte so…..” och så somnade jag. Troligen lite innan det. Det gick helt galet fort.

Nästa gång jag minns är att jag ligger på uppvaket. Minns att jag var lite arg att jag inte mindes att de väckt mig i operationssalen och lite undrandes över vart halsmandlarna faktiskt tagit vägen. Väsentliga saker att fundera på.. Utöver det var jag mest groggy och helt stört trött. Minns att en sköterska kommer och pratar med mig lite titt som tätt. Att jag får en spruta i benet för att höja blodtrycket lite (och att jag säger – kul jag har aldrig fått en spruta i mitt ben innan!). Att de ber mig spotta. Att jag filmar en Snapchattfilm och tror jag är sjukt reko men är tydligen ganska luddig. Att någon kollar i halsen och säger ”oj vad fint!” (Som troligen bara en läkare kan säga om en nyopererad hals, så fint vet jag inte om det i de flestas ögon set ut.)

Piggelindags! Trodde det skulle vara gott men njaaae.

Tyckte jag var väldigt med, det kan vi ju se att jag inte riktigt var 😉

Sover fram och tillbaka i fyra timmar, äter en piggelin och mår finfint tycker jag. Fortfarande helt chockad över hur fint bemött jag blivit hela dagen. Fortfarande relativt säker på att jag kommer vara tillbaka på nolltid. Tycker mig må strålande. Sköterskorna förbereder mig dock gång på gång att detta är prime-time för att må bra efter en operation och ber mig gång på gång att jag ska vila, vila, vila. När tiden på uppvaket går mot sitt slut ska jag upp och testa benen lite, då börjar jag förstå att jag är ganska påverkad. Benen är skakiga och kroppen svag. Mamma kommer sedan och hämtar mig samt hämtar ett helt lass med mediciner som jag ska äta var sjätte timme. Vi tar en taxi hem, bäddar ner mig i soffan och så ligger jag där resten av kvällen. Tvingar i mig några skedar fil men smärtan har helt blåst bort hungern jag kände samma morgon. Sofie kommer och byter av mamma och hon sover hos mig och pysslar om mig (<3) och jag känner mig mest bara trött.

Torsdag – dagen innan tentan
Innan operationen tyckte jag det var briljant att den blev just när den blev. Även om jag pluggade på lite extra innan operationen om ifall att jag inte skulle orka läsa efter så tänkte jag att jag skulle kunna tentaplugga och vila samtidigt och på så sätt kunna köra på precis som vanligt. Riktigt så blev det inte. Onsdagen försvann och torsdagen var begränsad. Hanna och Sofie pluggade hos mig så jag kunde lyssna och följa med en del och sova en del. Superfint! Hade ont och var trött men hade en så fin kväll med Sofie.

När isbitarna är det som lockar mest så är kanske något lite skevt 😉

Fredag – tenta och stora vilardagen
Hade sedan innan operationen beslutat att jag skulle skriva tentan och troligen var det på grund av att jag var så pass inställd på det som gjorde att jag faktiskt tog mig dit. Sandra mötte upp mig och gick med mig till skolan och så skrev jag faktiskt den där tentan. Mitt huvud var inte alls med och jag fick läsa frågorna gång på gång för att försöka förstå vad som menades. Är ändå nöjd att jag gav det chansen och hoppas att det gått vägen. Fick följe av fina, fina vänner och toksomnade i soffan. Rasmus kom upp och hängde med mig, kollade film (okej, jag sov) och bara var.

Lördag – stora sömndagen
I lördags var jag helt stört trött (återigen!). Efter att dagen innan varit uppe på benen och suttit i en tentasal i några timmar checkade kroppen ut på totalvila. Att kroppen inte ätit mer än någon Piggelin och fil sedan tisdagen tog också ut sin rätt. På kvällen kunde jag dock äta risgrynsgröt och kräm och godis (heaven!!) och jag kände verkligen hur mycket piggare jag blev både i kroppen och i huvudet. Så pass att både jag och Rasmus var vakna till ett avsnitt Big Little Lies.

Söndag – kroppen kommer tillbaka
Kändes okej att äta mer och mer saker och kroppen tokcravade bulle, glass, risgrynsgröt, mackor och godis. Mjuka och lena smaker med mycket energi. Stört ont i magen men så värt det! Äntligen energi i kroppen. Så häftigt att kroppen kan känna att det är okej att göra saker igen, tänka igen och bara orka sitta upp. Trots att jag kände mig mycket piggare i kroppen så var jag fortfarande trött och definitivt påverkad av medicinerna. Mamma kom på besök på kvällen och hängde med mig när jag låg i soffan och vilade.

Måndag – snart en vecka sen operationen
Idag är jag så mycket piggare! Har varit vaken mer timmar än tidigare. Har ätit både mat, mjuka kakor och den magiska kombon vaniljsås, glass och bär. Har gått ner till Odenplan själv, långsamt och med paus men ändå. Supernöjd! Och sjukaste – har träningsvärk i kroppen. Troligen av att jag gick till Torsplan i lördags. Haha, hallå kroppen! <3

Ska vila och ta det piano i en vecka till och avvakta med träning i två veckor till. Läkningen är i full gång så medicinerna ska jag fortsätta med och ska tänka på i vilka omgivningar jag vistas i. Imorgon ska jag dock vara i skolan i några timmar och det känns så kul! Både att vara där och att (förhoppningsvis) ha energin till att vara där. Ska fortfarande inte ropa hej. Utan ta det toklugnt. Dock känns det så underbart att orka göra annat än att sova, att sitta upp i soffan och att själv gå till köket och hämta ett glas vatten. Tar det så för givet i vanliga fall men nu känns det som dunderlyx att orka. Kul med de där kontrasterna tycker jag. Att ena dagen köra ett svintufft träningspass, plugga och jobba och tycka att det är en vanlig dag – för att nu vara mer nöjd än någonsin över en promenad på 400 meter och att ha varit vaken istället för sovandes under dagen. Kände samma när jag stukade min fot. Det där när en stannar upp och ser livet på ett annat sätt. Så viktigt.