KI-studenten Kiki

I mitt tidigare inlägg skrev jag att jag drabbades av en psykos våren 2016.

En läkare skulle inte finna de vanliga indikatorerna i min anamnes; missbruk, traumatisk händelse eller tidigare dokumenterad psykisk ohälsa.

Vad som förmodligen ledde fram till psykosen var istället en långvarig depression, obearbetad sorg och sömnlöshet orsakad av en kombination av stress och osunda rutiner.

I och med att jag jobbade på sjön vecka av/på och varannan vecka från 15-01 och nästa 05-15 så hade jag inga sunda rutiner med ett jämt sömnmönster.

På mina lediga veckor jobbade jag ideellt med två styrelser, varav den ena på nationell nivå. De styrelseuppdrag jag hade sköt jag upp, för att jag befann mig i en djup depression, och kände ständigt en stress över att jag svek min uppgift.

När så våren kom fick jag ett uppsving av ny energi men istället för att må bra så ville jag ta igen för mycket för snabbt. Samtidigt jobbade jag med en kapten som ville ”fiska” i mina problem och ville att jag skulle rycka upp mig vilket drog upp allt det jag hade försökt pressa undan.

Nu vill nog de flest av er veta vad det innebar att hamna i psykos?

För mig fanns det ingen klar början och slut, förutom då just den dagen jag gick hem från jobbet. Kaptenen hade sagt ”Gå hem, stäng in dig i ett mörkt rum och sov”. Efter 3 sömnlösa nätter hade all stress och obearbetad sorg blandats runt till en cocktail i huvudet.

Hjärtat rusade och traumatiska minnen skenade genom huvudet så efter att försökt sova i några timmar ringde jag min mamma och bad henne att hämta mig. Jag minns inte vad jag sa till henne men hon förstod att något var fel och att det var akut. Jag stod i hallen medan hon plockade ihop lite saker jag kunde behöva för övernattning. Jag klarade inte av att göra någonting förutom att sätta mig i bilen.

Jag vill inte gå in på detaljerna i hur min familj försökte lugna ned mig den veckan, den upplevelsen är lika traumatisk för dem som för mig.

Det enda jag kan säga är att det inte fungerade för spiralen i min hjärna hade redan börjad spinna och att få komma hem och vara med min familj hade dubbel innebörd. Jag kände mig trygg men samtidigt var jag så glad att få tid med dem, eftersom jag hade stängt dem ute i flera månader, så jag tror att det delvis bidrog till ett ”uppvarvning”.

När många hör ordet ”psykos” så tänker de nog aggressivitet, totalförvirring och rätt och slätt galet beteende. Jag var inte aggressiv, men totalförvirrad. Jag minns det som att jag trodde jag var med i ett experiment. När vårsolen tittade fram mellan molnen kändes den så stark att jag trodde jag hade strålkastare riktade mot mig.

Väldigt vanligt vid psykos är hörselhallucinationer så när jag hörde andra prata i telefon eller ha ett samtal i närheten så överhörde jag lösryckta ord som jag trodde hade med mig att göra.

Jag trodde att jag var med i ett experiment för att se hur mycket stress en ”vanlig” person skulle klara av innan de bröt ihop.

En slump som spelade in i den föreställningen var att när jag tillslut blev intagen på slutenvården, för att sova, så hamnade jag på en tillfällig avdelning som hette ”Ankaret”(!). Föreställningen späddes även på när jag första dagen tittade på tavlan över vilka som jobbade och trodde de hade kopierat namn från min facebook av vänner från Uruguay. Jag trodde de hade skapat en miljö för att jag skulle sörja min avlidne värdpappa.

Sörjde gjorde jag men det fanns ingen som lyssnade. Självklart hade jag besök från vänner och familj men vården på avdelningen var under all kritik. Personalen satt och diskuterade sina deklarationer i allrummet (som kändes mer som ett väntrum). Där satt de bara och vaktade över patienterna.

I och med att jag var intagen enligt LPT, så fick jag inte gå ut från avdelningen. Jag som hade jobbar utomhus i flera år och var beroende av naturen för att må bra. Jag övervägde alternativet att låtsas vara rökare för att bli utsläppt med röktåget. Min mamma fick tillslut ta med mig på en promenad och det var först då jag började landa i mig själv.

Efter några dagar fick jag träffa en läkare som skrev ut fel medicin till mig innan jag blev utskriven. Det var den vård jag fick efter ett sammanbrott.

Efter en vecka sjukskriven hemma började jobba på färjan igen.

Ni kan tänka er. För mig är det helt orimligt såhär i efterhand hur jag ens kunde förmå mig själv att försöka återgå till min tidigare rutin så snabbt.

Jag kan se på mina egna instagramposts från den tiden hur jag försökte hitta tillbaka till mig själv bit för bit genom att uppskatta naturen runtomkring mig.

Gnistan var borta och kommande månader blev bara överlevnad.

Jag insåg att jag behövde en ny rutin och en ny start så jag tackade nej till förlängning på färjan efter sommaren och började jobba som skolassistent i skola istället.

Rehabilitering?

Jag skulle gärna se de riktlinjer som finns för rehabilitering inom psykiatrin, efter slutenvård och efter t.ex. en psykos. För mig skulle det ta 2 månader innan jag fick en uppföljning i öppenvården, kanske hade det gått snabbare om jag var suicidal.

Efter mitt första möte med en s.k. ”case-manager” (att man ens kallar det så spär ju på ens vanföreställningar!) kommer jag ihåg att jag kom ut från mottagningen och satte mig och grät.

Jag trodde att jag skulle få handfasta råd och samtal om det jag hade varit med om. Istället fick jag flera olika formulär att fylla i för att utesluta om jag hade ADHD eller något missbruk m.m.

Jag ringde min vän när jag satt på parkbänken och grät hysteriskt, som sa åt mig att gå tillbaka och be om mer hjälp. När jag kom in på mottagningen igen, gråtandes med ångest, ringde de det ”mobila teamet!!”. Det mobila teamet var en stadig kvinna som gav mig en kram medan jag grät och som utredde om något hade gått fel vid samtalet. Hon konstaterade att jag skulle få träffa en kurator som kunde hjälpa mig med mina akuta stressmoment.

Den kuratorn jag fick träffa var den bästa stress-release jag kunde få i det tillfället. Hon hjälpte mig att gå igenom min e-mail inkorg för att svara på ärenden som jag inte klarade att ta itu med själv. Hon hjälpte mig med en struktur när det kändes som min hjärna var ett grönt slajm.

Kuratorn var i stort sett det enda positiva med min erfarenhet av psykiatrin. I nästa inlägg kommer jag till hur jag diagnostiserades med bipolaritet.

Jag uppskattar att ni orkar läsa min historia.

För de som precis har hoppat in på min blogg och undrar hur detta har med fysioterapi att göra så kan jag säga att lära känna min kropp och hjärna i och med fysioterapi-studierna har bidragit stort till min läkning.

Istället för att ha så stort fokus på att lära sig om sin diagnos så tycker jag att alla psykiatriska patienter borde få lära sig om de fysiska och psykiska förutsättningarna för att kunna hantera sin mentala hälsa!

(Fortsätt läsa del 3)