Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

English version below

För tio månader sedan, den 17 mars, uppmanade ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, att Sveriges högskolor och universitet skulle följa Folkhälsomyndighetens rekommendation och övergå till undervisning på distans.

Det innebar i praktiken att det mesta av den campusförlagda undervisningen ersattes av olika digitala utbildningsformer. Det gäller även här på KI. I princip är det bara sådana inslag i utbildningen som inte kan ersättas av distansformer, som nu sker på campus. Det är vår bedömning att detta kommer att fortsätta en stor del av den vårtermin vi nu går in i.

Stora krav

Vi i universitetsledningen förstår att det här är påfrestande och ställer stora och annorlunda krav på både studenter och lärare. Vi ser också att det finns utmaningar och svårigheter som vi måste hantera och lösa. Det gäller inte minst hälsorelaterade perspektiv och effekter av de förändrade undervisningsformerna. När nästan all undervisning sker på distans, leder det till en mängd konsekvenser såväl på individnivå som för hela universitetet.

När det gäller individnivån har det på senare tid kommit flera undersökningar och studier om hur främst studenter upplevt de gångna tio månaderna.

Belyser situationen

SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, publicerade strax före jul flera rapporter som utifrån olika utgångspunkter belyser hur situationen för studenter påverkats av pandemin, men också hur lärosätena hanterat situationen.

SFS:s rapport om studenternas upplevelser bygger på totalt tolv undersökningar som gjorts vid tio lärosäten (KI ingår inte i detta material). Enligt sammanställningen indikerar många av rapporterna en sjunkande studiemotivation, en ökad oro och försämrat psykiskt välbefinnande och sjunkande utbildningskvalitet. Trots det anger en majoritet av studenterna att lärosätena har hanterat situationen relativt bra givet förutsättningarna.

Enligt SFS går det att se en växande kvalitetsklyfta “mellan och inom lärosäten, en ökad ensamhet och psykisk ohälsa bland studenter och doktorander samt att högskolesektorn sannolikt står inför bestående förändringar framöver.”

Långsiktiga effekter

I en annan rapport från SFS, publicerad samtidigt som ovanstående, tar man upp det mer långsiktiga effekterna av pandemin och då särskilt när det gäller distansundervisningen. Titeln sammanfattar innehållet bra: Högskolan kommer inte vara sig lik.

Båda rapporterna manar till eftertanke som vi som leder universitet kan ta till oss och reflektera över.

Majoritet mår bra

I mellandagarna kom också Centrala studiestödsnämnden (CSN) med en rapport om Studerandes hälsa 2020. Den visar i korthet att en majoritet (58 procent) av de studerande som har studiemedel mår bra eller mycket bra. Detta är dock en minskning med 9 procentenheter jämfört med en motsvarande undersökning från 2017. Parallellt har andelen studerande som säger sig må dåligt eller mycket dåligt ökat från 5 till 14 procent under motsvararande tid.

Enligt rapporten är stress, trötthet och ängslan, oro eller ångest vanliga hälsobesvär bland studerande. De upplever att det är studiesituationen, mer än den ekonomiska situationen, som påverkar de upplevda hälsobesvären.

Isolering och ensamhet

En slutsats som CSN gör är att pandemin är en av flera orsaker till att hälsan upplevs sämre. Man pekar bland annat på att distansstudier lett till minskade sociala kontakter mellan de studerande och att det skapat en känsla av isolering och ensamhet för många.

I ett blogginlägg strax efter terminsstarten i höstas tog jag upp just detta; vikten av att fysisk distansering inte får leda till social isolering:

I den rådande situationen blir det viktigare än vanligt att vi faktiskt ser, söker upp och bryr oss om varandra – hör av oss, kollar läget. I vanliga fall när vi träffas dagligen, umgås och upprätthåller kontakter på ett naturligt sätt via jobb eller utbildning, får vi närmast utan att reflektera över det vår dagliga dos av nödvändig social samvaro. Plötsligt har detta förändrats för många och denna ofrivilliga och påtvingade isolering kan innebära negativa konsekvenser på flera sätt för den enskilda människan.

Den är dock viktigt att ha i minnet att upplevelsen av smittspridning, distansundervisning och ändrade levnadsvanor i övrigt som en följd av pandemin, upplevs olika av olika människor. Det gäller studenter såväl som andra i samhället.

SUN-studien

I en ännu opublicerad större studie (SUN, Sustainable University Life) av studenter från främst KI och Sophiahemmet utgick man ifrån att tidigare publicerade resultat rörande studenter inte varit helt entydiga. SUN-studien undersökte hälsa, livsstil och liknande före och under pandemin. Totalt deltog 1 700 studenter och resultaten visar att studenterna inte har rapporterat sämre psykisk hälsa (stress, depression och ångest) under pandemins första månader.

Dessutom har forskarna bakom studien tittat närmare på de grupper av studenter som innan pandemin rapporterat att de känner sig ensamma, sover dåligt och har symptom på psykisk ohälsa. Det skulle vara lätt att tro att just dessa grupper upplevt en försämring av sitt välbefinnande som en effekt av mer fysisk distansering. Men så verkar inte vara fallet. Tvärtom visar studien på en viss förbättring i dessa grupper, jämfört med andra studenter. Läs gärna ett blogginlägg från 23 januari 2020, när jag skrev om bland annat SUN-studien.

Tänkbara förklaringar

Det finns skäl att fråga sig varför de tre studierna kommit fram till åtminstone delvis olika resultat. Det finns flera tänkbara förklaringar och sannolikt behöver vi titta mer på bakomliggande faktorer, som t ex tidsperiod och metodologi, för att kunna hitta bra svar. Även om den omfattande SUN-studien ännu ej är publicerad ger den en välbehövlig nyansering av den allmänna bilden av att många studenter upplever försämringar i hälsa och välbefinnande på grund av pandemi och ökad distansundervisning. En slutsats är att det inte finns några generella eller enkla “sanningar” när det gäller effekterna av drastiskt minskad campusförlagd utbildning. En del studenter upplever en försämring som påverkar måendet negativt. Andra upplever snarare förbättringar, t ex när det gäller minskat behov av resor, mindre stress, större möjligheter att planera sina studier själv etc.

Bästa tillgängliga kunskap

Som alltid är det viktigt att bygga beslut om insatser, t ex stöd för att stärka studenters hälsa, på bästa tillgängliga kunskap. Risken är annars att detta stöd hamnar snett och blir felriktat. Det gäller särskilt i tider med snabb händelseutveckling och stora mått av osäkerhet. Därför är det bra om vi nu gemensamt arbetar för att få en större evidens om hur pandemin och de förändrade villkoren för högre utbildning påverkar studenterna. När kunskapsläget blir tydligare, skapar vi också bättre underlag för beslut om åtgärder.

Men oavsett hur vi kan eller bör tolka dessa undersökningar, rapporter och studier, så är det viktigt att vi tar de signaler som finns om ökad ohälsa på allvar. Vi måste arbeta aktivt och tillsammans med studenterna för att hantera och mildra de negativa konsekvenser som vi ser kan bli följden av pandemin.

Fått genomslag

Samtidigt har 2020 inneburit att undervisning på distans fått sitt definitiva genomslag också på kurser som normalt är campusförlagda. Ett större inslag av moment på olika kurser och program kommer från och med nu ske på distans, pandemi eller ej. Det är en välkommen utveckling som bland annat innebär att vi ska fortsätta att utveckla och förbättra formerna och de tekniska förutsättningarna för digitalt baserad undervisning.

Här kan studenterna själva spela en stor roll inte bara som mottagare av undervisning, utan också som deltagare i utveckling av teknik och pedagogik som kan leda till en bättre utbildning. Detta är en “silver lining” av den här pandemin.

Avslutningsvis: Läs gärna KI-professorn Christian Rücks intressanta artikel i Dagens Nyheter den 7 januari, som bland annat tar upp en del av de ovanstående frågeställningarna. Ett citat:

Problemet med vår kärlek till den katastrofala berättelsen är att en felaktigt negativ bild av läget påverkar oss i denna nya situation full av ovisshet där domedagsprofetian riskerar att bli självuppfyllande. Det riskerar att göra att samhället satsar fel och därmed har mindre resurser att hjälpa där det behövs mest. Vi behöver vara vaksamma och följa händelseutvecklingen, och satsa på att motverka kända faror för den psykiska hälsan och livsgnistan.  Men vi behöver också kunna göra slut med katastroftänkandet när det leder oss bort från sanningen.

—-

Surveys of student health during the pandemic

Ten months ago, on 17 March, the Minister for Higher Education and Research, Matilda Ernkrans, urged Sweden’s higher education institutions to follow the Public Health Agency’s instructions and transit to remote teaching.

This had the effect that most campus-based teaching was replaced by teaching on digital platforms. This was also the case here at KI. In principle the only educational activities done on campus are those that can’t be achieved virtually. We believe that this will be the norm also  in the spring term.

A taxing task

We in the university management understand that this is a taxing task that places considerable, and unprecedented, demands on students and teachers alike. There are challenges and difficulties that we will have to manage and overcome, not least in terms of health and educational quality. When almost all teaching is done remotely, consequences are felt throughout the university –  and among our students, not least.

It is of paramount importance that we closely monitor how COVID-19 impacts the health of our students so that we can react wisely and effectively should problems arise.

Highlighting the situation

Just before Christmas, SFS (the National Association of Student Unions) published several reports highlighting from different perspectives how students have been affected by the pandemic and how HEIs have handled the situation.

The SFS’s report on student experiences is based on twelve surveys conducted at ten HEIs (not including KI). According to the compiled results, many students report declining academic motivation, higher levels of anxiety, lower mental wellbeing and decreasing educational quality. This notwithstanding, a majority of the students say that their organisation has handled the situation relatively well giventhe circumstances.

According to SFS, a widening quality gap is observable “between and within universities, with increasing loneliness and mental ill-health amongst students at all three levels”. The higher education sector “is probably facing permanent change.”

Long-term effects

Another SFS report, published alongside the first, addresses the more lasting effects of the pandemic, particularly regarding remote teaching. Its title sums up the content well: Högskolan kommer inte vara sig lik (Universities will not be the same again).

Both reports should be food for thought for teachers and university leaders.

The majority are doing OK

During the holiday season, the Swedish Board of Student Finance (CSN) published a report on student health (Studerandes hälsa 2020). While it showed that a majority (58 per cent) of students in receipt of CSN financing are happy or very happy, the figure has dropped 9 percentage points from a similar survey in 2017. At the same time, the proportion of students who claim to be unhappy or very unhappy has risen from five to 14 per cent over the same period.

The report identifies stress, fatigue and apprehension or anxiety as common health issues amongst students who feel that their study situation is to blame, rather than their  financial situation. Isolation and loneliness

One conclusion that CSN draws is that the pandemic is one of several causes of declining self-rated health, pointing at how remote tuition has reduced social interaction and engendered in many students a sense of isolation and loneliness.

A blog that I posted just before the start of last autumn term addressed this very issue: how important it is that physical distancing does not translate into  social isolation:

In the current situation it is more important than ever that we genuinely notice, connect with and care about each other – to get in touch, to ask how others are doing. Normally, when we meet, socialise and maintain contact naturally through our work or studies we get, almost without thinking about it, our daily dose of vital social intercourse. Now, suddenly, this has changed for many people, giving rise to an involuntary, imposed isolation that can have many negative consequences for personal wellbeing.

 We should muster all our creativity to interact socially on the digital platforms that are available to us.

The SUN study

A large and as yet unpublished survey of students from mainly KI and Sophiahemmet (the Sustainable University Life study, or SUN) examined health and lifestyle before and during the pandemic amongst a total of 1,700 students. The participants reported no decline in mental health (stress, depression and anxiety) during the early months of the pandemic. The researchers behind the study looked more closely at the groups of students who reported, prior to the pandemic, that they felt lonely, slept poorly and had symptoms of mental ill-health. One might think that these groups would be particularly sensitive to the impact of physical distancing.  This did not seem to be the case. On the contrary, the study actually shows a slight improvement in these groups compared to other students. Read more about this survey in my blog from 23 January 2020.

Possible explanations

One is left  to wonder why different surveys  give different results. We need to look more closely at underlying factors, such as time span and methodology, to find reasonable answers.   It is likely that there are significant individual differences when it comes to the response to current restrictions. While some students suffer, others may benefit from not having to travel so much, from being less stressed and more able to plan their studies.

Best available knowledge

Decisions on interventions to bolster student health must be based on the best available knowledge.  This is particularly the case in times of turbulence when things can change quickly. We therefore must work together to amass more evidence of how current restrictions and changes affect the students and their health. The more we know and the clearer the picture, the better informed our decisions will be.

But regardless of how we can or should interpret these surveys, reports and studies, we need to take any signal of deteriorating mental and physical health seriously. Together with the students we must work actively to handle and mitigate the direct as well as the indirect health effects of the current   pandemic.

A definitive impact

The year that is now behind us has had a profound impact on our teaching activities.  It is likely that we will never return to the situation we had before the pandemic and that more course and programme activities will take place online even on a permanent basis. . This is a welcome development that will enable us to continue developing and improving the methods and technological conditions of digital teaching.

In this development the students should play a central role, not only as recipients of teaching but also as active participants in the creation of new technological and pedagogical approaches.  This is one the pandemic’s silver linings.

In closing: I recommend KI professor Christian Rück’s interesting article in Dagens Nyheter from 7 January, which addresses some of the above issues. A quote:

The problem with our love for the calamitous narrative is that an erroneously negative outlook affects us in these new uncertain times, when prophecies of doom are in danger of self-fulfilment. Society is then at risk of misplaced intervention that diverts resources from where they are most needed. We need to be alert and monitor developments, and to focus on averting known dangers to mental health and spirit. But we also need to break with the catastrophic mindset when it lures us away from the truth.