Vi måste agera kraftfullt och tillsammans för att stoppa hat och hot mot forskare

På senare tid tid har jag fått flera oroväckande signaler om att hat och hot riktade mot forskare verkar öka. Det gäller generellt i världen – ett uppseendeväckande fall är den avskyvärda behandling som KI-alumnen Ahmadreza Djalali utsätts för i Iran,

Men inte heller här i Sverige är vi förskonade. Det finns flera exempel på forskare verksamma i vårt land som hotats eller utsatts för olika former av kampanjer eller trakasserier i offentliga kanaler, sociala medier eller blivit kontaktade direkt via jobb eller i sina bostäder.

Det här är en skrämmande och fullständigt oacceptabel utveckling vars effekter kan bli synnerligen allvarliga. Det handlar om forskare som skräms till tystnad, som beslutar sig för att inte delta i samhällsdebatten eller helt upphöra med sin forskning. Det handlar om forskning som behövs men som inte genomförs på grund av att ingen orkar med att ständigt försvara sig och sin verksamhet. Det handlar om människor som ägnar sig åt systematisk förföljelse, åt smutskastning, hot och falska anklagelser.

Skräms till tystnad

Läkartidningen har förtjänstfullt belyst det här i en artikel som publicerades nyligen (“Risk att forskare skräms till tystnad“) och där två forskare från KI öppet berättar om sina upplevelser. Det är skrämmande läsning som tydligt visar vad det här kan handla om i vardagen: Att mötas av en flodvåg av negativa, upprörda, omdömeslösa inlägg på ens sociala konton; Att få varor hemlevererade som man aldrig beställt; Att smygfotograferas i affären och sedan hängas ut på webben.

Det här är så allvarligt att vi alla som värnar fri forskning, akademisk frihet och grundläggande demokratiska fri- och rättigheter bör reagera med ryggmärgen och med kraft fördöma sådant handlande.

Kollegor

Men vad som är särskilt bekymmersamt – och som jag som rektor för KI stött på de senaste veckorna och som artikeln i Läkartidningen också tar upp – är att det finns kollegor som ägnar sig åt smutskastning, trakasserier och mer eller mindre uttalade hot via främst sociala medier. Det är oerhört tragiskt.

Öppen debatt, kritik och diskussion tillhör kärnan i en sund akademisk tradition. Det gör däremot inte personliga påhopp.

Måste fördömas

“En seriös debatt måste bygga på en anständig debattkultur. Att säga detta är inte ett angrepp på akademisk frihet – utan ett försvar av den”. Så skrev jag i ett inlägg här på bloggen den 17 april förra året. De orden gäller fortfarande.

Det blir alltmer tydligt att vi måste agera kraftfullt och tillsammans för att stoppa hat och hot mot forskare och mot forskningen.

Det är helt enkelt dags att säga ifrån.

Läs gärna det jag sa i en intervju med Dagens Nyheter i augusti och där jag bland annat tog upp just tonen i samhällsdebatten i samband med pandemin.

2 comments

  1. PeterArner says:

    Jag håller helt med rektor när det gäller att fördöma hat och hot i forskningen. Men det räcker ej med dessa starka ord. Skall det bli en effekt måste man ha något avskräckande som kan appliceras inom KI och ej behöver prövas i lagens strikta mening. Jag föreslår att rektor skapar ett instrument för att identifiera hat/hot personerna och hindrar dem från eller avskedar dem
    från administrativa uppgifter inom universitet (t ex med i kommittéer, ledningsuppdrag, docentutnämningar). Dessa poster är förtroendeuppdrag. Annars blir det bara en typisk svensk grej (ursäkta att jag säger det till en norrman): 0-tolerans bara i ordets mening.

Leave a Comment

Related posts