Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, replikerade för några dagar sedan på den debattartikel som Anna Mia Ekström, Stefan Swartlig Peterson och jag publicerade i lördagens Svenska Dagbladet. Vi pläderade där för att patentreglerna tillfälligt och avgränsat ska upphöra just gällande covid-vaccin. Detta för att maximera möjligheterna att så snabbt som möjligt tillgängliggöra vaccin för hela världens befolkning. Läs även om vårt debattinlägg i ett tidigare blogginlägg.

Hassler argumenterar, under rubriken “Att skrota vaccinpatent kan slå tillbaka“, mot förslaget att tillfälligt och avgränsat häva patenträttigheterna för covid-vaccin. Han skriver bland annat:

För den forskning som bedrivs av privata företag är patentsystemet det som ger drivkraften att under många år spendera stora pengar på riskabla forsknings­projekt som kanske i slutänden inte ger någon avkastning alls. KI-forskarna föreslår att dessa drivkrafter ska försvagas men diskuterar inte vilka långsiktiga konsekvenser detta skulle kunna få. Visserligen sägs att upphävandet av patenträttigheterna ska vara tillfälligt. Men det sätter ett farligt exempel för framtiden.”

Här är vårt svar på John Hasslers replik (texten är också publicerad på Svenska Dagbladets debattsida)

Ingen är säker förrän alla är säkra

John Hassler väcker viktiga frågor i sin replik på vår debattartikel om att tillfälligt häva patenträttigheterna när det gäller vaccin mot covid-19. Låt oss först slå fast att vi i grunden är helt eniga. Patenträttigheter är nödvändiga för att företag ska kunna och våga satsa på utveckling av läkemedel och vaccin. Det vi argumenterar för, är att både privata och statliga aktörer, politiker, företagare och forskare nu med alla buds stående medel måste hjälpas åt för att så snabbt som möjligt göra vaccin mot just covid-19 tillgängligt över hela världen för att minska både de direkta och indirekta effekterna av pandemin. Ett tillfälligt och strikt avgränsat undantag i patenträttigheter för covid-produkter är ett sätt – bland flera – för att öka den möjligheten på samma sätt som när det gällde läkemedel mot hiv/aids när hiv-pandemin härjade som värst. Den gången räddades många miljoner människoliv utan att läkemedelsindustrin vilja till innovation tog skada. Att inte göra detta nu, är med WHO:s generaldirektör Tedros Ghebreyesus ord både moraliskt, epidemiologiskt och ekonomiskt förkastligt.

”Extraordinära omständigheter kräver extraordinära åtgärder”. Så motiverade USA:s president Joe Biden förra veckan sitt ställningstagande för att tillfälligt häva regelverket om patent. Det sammanfattar situationen på ett bra sätt, men innebär inte att detta är den enda insats som krävs. Vi behöver också gemensamt och snabbt ta itu med andra omständigheter som försvårar produktion, distribution och fördelning av vaccin över hela världen. Det inkluderar undanröjande av handelshinder, mer ekonomiskt, logistiskt och humanitärt stöd till mindre resursstarka länder i kris, att företagen även delar med sig av den specifika kunskap som krävs för att producera vaccin av högsta kvalitet samt en mer aktiv långsiktig strategi som bygger på global solidaritet och rättvisa vilket på både kort och lång sikt gynnar inte uteslutande, men även den egna befolkningen.

Vi är därför mycket glada över att flera EU-ledare nu uttalar sitt stöd för att omedelbart öka vaccintillgången genom att undanröja handelshinder för insatsvaror och färdigt vaccin. Till detta vill vi foga uppmaningen att omedelbart dela ytterligare färdiga vaccindoser och leveranskontrakt. Det vill säga vi kan inte bara dela med oss av överblivna doser som vi själva inte vill ha eller behöver. Ett sådant förfarande sänker Sveriges anseende som ansvarstagande global aktör.

Vi är medvetna om att beslut i Världshandelsorganisationen av ett undantag från patenträttigheterna inte kommer att lösa alla problem, vilket även den afrikanska smittskyddsmyndighetens (Africa CDC) chef John Nkenasong villigt medger efter vaccinmöten med Afrikanska Unionens ledare. Det kommer att ta tid att få genomslag och behöver kombineras med kapacitetsbyggande och tekniköverförsel. Att utveckla vaccinproduktionskapacitet i fler världsdelar är dock uppenbart i allas intresse, liksom att öka möjligheterna för fler licenseringssamarbeten, som det mellan AstraZeneca och Seruminstitutet i Indien.

Men i likhet med Världshälsoorganisationen, multipla andra internationella organisationer, EU-parlamentariker, parlamentsledamöter, nobelpristagare och statschefer, är vi övertygade om att detta tillfälliga undantag kommer att spela roll, dels som en viktig signal, men också för att det kommer att leda till en större produktion av såväl detta som andra vaccin och essentiella läkemedel genom att kapacitet byggs på fler ställen. På medel-lång och lång sikt är detta av extremt stor betydelse för behovet av de sannolikt årligen återkommande covidvaccinationerna samt inför kommande pandemier.

Vi förstår att de företag som satsat mycket på att utveckla dessa vaccin också behöver få en inkomsttäckning och ersättning för de resurser de lagt ner. Vi är övertygade om att detta kan förhandlas fram mellan bolagen och det internationella samfundet om bara viljan finns. Det skulle visa på ansvarstagande och goodwill och gynna även läkemedelsindustrin på längre sikt.

Tilläggas kan att det inte bara är läkemedelsföretagen som satsat stora resurser på forskning och kunskapsutveckling kring detta. En mycket stor del av utvecklingskostnaderna för vaccin mot just covid-19 har bekostats av olika länders regeringar som stått för riskgaranti och investeringar. Lägg till detta den extremt intensiva grundforskning som pågått på världens alla medicinska universitet och forskningsinstitutioner utan vinstintressen, där väsentligen offentliga forskningsmedel under två årtionden lagt grunden för det snabba utvecklandet av mRNA-vaccinerna (t ex Pfizers eller Modernas vaccin). Fortsatta samarbeten kommer att behövas för att vidareutveckla vaccintekniken, bl a för att öka mRNA vaccinernas temperaturstabilitet.

Vi är alla i detta tillsammans och vi måste alla hjälpas åt för att komma ut. Ingen är säker förrän alla är säkra.

Anna Mia Ekström, professor
Stefan Swartling Peterson, professor
Ole Petter Ottersen, rektor
Samtliga vid Karolinska Institutet