Beslut om namngivning och minnesmärken vid Karolinska Institutet

Efter en omfattande utredning, intern och extern uppmärksamhet samt bred remissrunda, har jag nu fattat det formella beslutet om namngivning och minnesmärken vid Karolinska Institutet. Beslutet grundar sig bland annat på en gedigen historisk översikt av Petter Hellström, vetenskapshistoriker vid Uppsala universitet, den tillsatta arbetsgruppens rapport och förslag och många inkommande remissvar, inspel och kommentarer.

Beslutet i korthet: Grundläggande är att KI behåller de namn och minnesmärken som finns vid våra campus i dag. Men några undantag görs. Det handlar om personer som givit uttryck för rasism och nedlåtande och förminskande beteende eller värderingar gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige.

Det innebär i praktiken att namnet på sal Retzius vid campus Solna tas bort så snart det är praktiskt möjligt. Vidare kommer KI att rekommendera fastighetsägaren Akademiska Hus att byta namn på byggnaden Retziuslaboratoriet vid samma campus samt föreslå Solna stad att namnet på Retzius väg byts ut.

När det gäller von Eulers väg kommer KI att föreslå Solna stad att namnet ändras till Ulf von Eulers väg. Detta för att tydliggöra att KI (och Solna stad) tar avstånd från de nazistsympatier som uttrycktes av fadern Hans von Euler, som aldrig var verksam vid KI. Sonen Ulf var mångårig professor vid KI och mottog Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1970. Det finns inga tecken på att Ulf von Euler någonsin uttryckt politiska åsikter offentligt (källa: Petter Hellströms översikt)

Anders och Gustaf Retzius

Jag ska inte upprepa bakgrunden till kritiken mot delar av Anders och Gustaf Retzius verksamhet och värderingar, de sammanfattas bra i t ex den översikt som Petter Hellström gjort på KI:s uppdrag (Namngivning av fysiska miljöer vid Karolinska Institutet: en historisk översikt och inventering, Petter Hellström Uppsala universitet 2021) och där han bland annat skriver att båda försökte ”att empiriskt bevisa tesen att nordbor och särskilt svenskar var biologiskt annorlunda – och mer högtstående – än andra folkslag.”

Samtidigt är det uppenbart att Anders och Gustaf Retzius gjorde stora insatser för KI. Båda var internationellt kända och båda har lämnat efter sig varaktiga resultat utanför den fysiska antropologin. Även detta kommer tydligt fram i Hellströms rapport och i flera biografier, böcker och forskningsartiklar om far och son Retzius. Läs gärna också den utmärkta sammanställning som finns på KI:s webbplats.

Svårt få in nyanser

Beslut i en sådan här fråga blir av nödvändighet trubbigt och att det är svårt att få in alla nyanser och perspektiv i en kort beslutsformulering. Samtidigt vill jag poängtera att debatten om KI:s namngivning, minnesmärken och historiska arv varit intensiv och engagerad under lång tid. Just detta har varit ett av mina grundsyften med hela den här processen.

Historia är något som vi ständigt lever med och som ständigt skapas, utvärderas och omvärderas. Universitetsledningen, den särskilda arbetsgrupp som jag tillsatte för ett år sedan för de här frågorna och jag själv har varit måna om att få en så bred och djup medverkan och förankring som möjligt i det här.

Nyckeln har hela tiden varit att hålla historien levande, att skapa möjligheter för en öppen, kritisk och pågående diskussion om vad och vilka som skapat KI. Det handlar om att hitta balansen mellan att synliggöra också det mörka delarna av historien utan att denna synlighet riskerar att tolkas som hyllningar. Namn och minnesmärken är inte alltid lika med hyllning eller förhöjande – de är också viktiga historiska spår.

Att hitta balansen

Jag har varit inne på det flera gånger förut; den balansen är inte lätt att definiera eller hitta. Jag är fullt på det klara med att det alltid kommer att finnas personer inom och utom KI som vill gå längre åt ett visst håll – eller åt det motsatta hållet. Det beslut som jag nu fattat kommer sannolikt att kritiseras för att vara uddlöst, samtidigt som det kommer att kritiseras för att det riskerar att utradera viktiga delar av KI:s historia.

Sådan kritik är inte bara acceptabel; den är bra och nödvändig just för att vi hela tiden ska ha den här levande diskussionen om historiens betydelse och om hur förändrade värderingar påverkar vår sam- och framtid. Det här är också något vi tar upp tydligt i KI:s Strategi 2030, där vi dels slår fast vikten av att grundläggande gemensamma värderingar för universitetet i syfte att skapa ett KI, men också resonerar explicit om KI:s historia:

KI:s historia ska synliggöras. De som besöker något av KI:s campus ska därför ges möjlighet att på ett intresseväckande sätt ta del av KI:s historia och kulturarv.”

KI:s Strategi 2030, s 15

Vi kan göra mera. Jag har tidigare föreslagit att alla studenter vid KI ska erbjudas en föreläsning om KI:s historia. Jag vill också att vi gör allvar av de planer som finns på en permanent utställning om KI, vår historia och vad som skapat det universitet vi möter i dag. En plats där vi alla kan ta del av kunskap, reflektera, föra samtal och kritiskt granska KI:s mer än 200 år långa historia – men också fundera på vad vi gör i dag som framtida generationer kan komma att ifrågasätta eller ta avstånd ifrån. Det är en helt naturlig och självklar process att varje generation behöver tolka historien utifrån sin samtida kontext och sedvänjor, kultur och värderingar som råder just då. Det finns ett rektorsbeslut sedan tidigare (dnr 1-391/2019, 23 april 2019) om att inrätta en sådan medicinsk-historisk utställning eller ett centrum för vetenskap, historia och kultur på KI campus. Vi arbetar nu på att lösa finansieringen för en sådan satsning.

Hela samhället

En annan viktig aspekt på det här är att detta är en fråga som har relevans också utanför KI; det här berör andra universitet, andra aktörer – ja hela samhället. Jag är både nöjd och stolt över att KI tar den här debatten, att vi inte duckar eller sopar problemfyllda frågeställningar under mattan. Det tar tid, kräver engagemang och är förknippat med uppenbara risker att driva en diskussion om det förflutna och om sitt historiska arv, men jag är övertygad om att det är både viktigt och nödvändigt att göra det.

Jag vill gärna citera Petter Hellström, som på arbetsgruppens uppdrag gjorde en utredning av KI namngivning av våra fysiska miljöer tidigare i år:

Att namnge fysiska miljöer efter person innebär både ett ställningstagande och ett chanstagande. Namngivningar är en form av minnesmärken, och minnesmärken har i alla tider stått i centrum för politiska dragkamper. Det finns inga garantier för att den som idag framstår i positiv dager kommer att göra det om 100, 50 eller ens 10 år. Om KI fortsätter på inslagen bana bör man därför förbereda sig på mer kritik i framtiden.”

“Namngivning av fysiska miljöer vid Karolinska Institutet: en historisk översikt och inventering”, Petter Hellström Uppsala universitet 2021

I linje med detta har jag också beslutat att KI tillsätter en kommitté med uppdrag att vidareutveckla förslag om principer för framtida namngivning av byggnader, föreläsningssalar och andra rum på KI. Det är mycket viktigt med en bred representation och kompetens i denna kommitté, därför ska etisk, kulturell och historisk expertis ingå tillsammans med företrädare för KI:s egna kärnområden. Förslaget ska efter beredning läggas fram för universitets styrelse (konsistoriet), som får fatta beslut om policy och riktlinjer.

Beslut av rektor

Beslut om namngivning av byggnader och salar på KI:s campus ska i framtiden fattas av rektor, efter beredning i en särskild beredningsgrupp. Även här ska det ingå en bred kompetens med historisk, kulturell och etisk expertis. En av de första uppdragen för denna grupp blir att ta fram ett förslag på nytt namn för den sal som i dag är uppkallad efter Retzius. Tills vidare kommer vi att använda det tidigare namnet på salen: Cesar.

Avslutningsvis ingår det i beslutet att KI behåller personporträtt och andra minnesmärken som nu finns på KI:s campus, förutom de som avbildar personer som nämns ovan. Porträtt som ingår i serier, till exempel rektorsporträtt, undantas från denna princip. Jag utgår också ifrån att de byster som i dag finns magasinerade, t ex av Retzius, i framtiden kommer att kunna visas i en rekontextualiserad form – och då förslagsvis i det medicinsk-historiska center som vi vill skapa på campus.

Jag vill passa på att tacka alla som på olika sätt bidragit i den här processen, med åsikter, tankar, engagemang och inlägg. Ett särskilt tack till den arbetsgrupp som arbetat med frågan under det gångna året, under ledning av Gert Helgesson.

Not: Läs gärna nyhetsartikeln om beslutet på KI:s webbplats. Texten finns också på engelska. Via samma länk (längst ner på sidan) finns dessutom en video, där jag berättar om beslutet, bakgrunden och syfte.


0 comments

Related posts