Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Det är mycket intressant att läsa igenom de drygt 800 sidor som Coronakommissionens andra delbetänkande består av. För min del är det kapitel 7 som står i centrum: “Provtagning och smittspårning”. Det är också detta avsnitt i rapporten som rönt mest uppmärksamhet i den allmänna debatten efter att kommissionen redovisade sitt betänkande den 29 oktober. Främst har diskussionen handlat om att masstestningen kom igång så sent i Sverige, jämfört med omgivande länder.

Kommissionens ordföranden Mats Melin har varit kort, koncis och mycket tydlig när han beskrivit den bristande testningen: “Ett haveri”. Han har fått medhåll från många håll, bland annat av Region Stockholms finansregionsråd Irene Svenonius som i förra söndagens Agenda i SvT höll med om Melins beskrivning.

Vems ansvar?

Vems ansvar är det då? Kommissionen pekar ut regionerna som i första hand ansvariga enlig smittskyddslagen – men är tydlig med att såväl statliga myndigheter som regeringen också har ett ansvar.

Irene Svenonius pekar på otydliga statliga myndigheter som inte gav regionerna klara besked. Mandat och gränser mellan olika statliga myndigheter och mellan staten och regionerna måste bli mycket tydligare, menar hon bland annat.

Förvaltningsfrågor och strukturen för svensk hälso- och sjukvård, omsorg och krisberedskap är naturligtvis väldigt viktiga och lär väl bli fokus i kommissionens slutbetänkande som beräknas komma 25 februari. Låt mig bara konstatera att jag ser ett stort behov av att samlat se över den svenska förvaltningsmodellen. Jag är medveten om att det i så fall inte är första gången en sådan översyn skulle ske. Framförallt genomförde Ansvarskommittén ett omfattande arbete inom detta hägn under åren 2003-2007. Här finns det många trådar och gedigna grundarbeten att ta tag i. Det kan alltså vara värt att påminna om Ansvarskommitténs slutbetänkande i dessa tider.

Central fråga

Men för mig är en lika central fråga; hur kan lärosätenas kompetenser och resurser i relation till samhällets behov bättre utnyttjas i samband med en kommande hälsokris? Erfarenheter av pandemin visar tydligt att lärosätenas roll – och då särskilt de behov som dyker upp akut i tider av kris – måste vara en viktig del i diskussionen. Coronakommissionen konstaterar alltså att testverksamheten inledningsvis inte på långa vägar räckte till. Kapaciteten var inte tillräcklig, organiseringen var bristfällig, prioriteringarna felaktiga och mandat och ansvar var oklart.

Mitt i detta stod Karolinska Institutet med en analyskapacitet som vi byggde upp redan i mars förra året och som sedan förstärktes alltmer under våren. Genom denna omställning – tack vare finansiellt stöd från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och en fantastisk insats av KI:s medarbetare och forskare – var KI berett att analysera omkring 150 000 tester i månaden redan i april. Några månader senare var denna siffra uppe i 250 000 per månad.

Utnyttjades denna resurs? Inledningsvis är svaret tveklöst nej. Faktum är att det tog nästan ett halvt år innan hela kapaciteten användes. Sett så här i efterhand ter sig denna senfärdighet både orimlig och obegriplig.

En fråga som inställer sig är förstås om vi på KI kunnat göra mer eller borde varit tydligare i vår information till berörda aktörer; regeringen, statliga myndigheter och regioner. Kände de ens till att vi ställt om och stod redo med en betydande analyskapacitet redan tidigt våren 2020?

Väl känt

Svaret här måste vara ja, det var väl känt. Vi hade ett flertal möten, samtal och avstämningar med relevanta aktörer från mars månad och framåt. Vår kapacitet var mycket väl beskriven både vid dessa tillfällen, men också i allmän kommunikation via externa medier, KI:s webbsida och här på min blogg. Ett blogginlägg som särskilt tog upp den här frågan är från början av juni: KI kan analysera 50 000 tester i veckan – låt oss köra igång. Här ett klipp från den texten:

Vi har fått lära oss att ha tålamod i detta. Jag ska inte sticka under stol med att det stundom känts frustrerande när allmänhet, politiker och vårdpersonal ropat högt efter mer testning – och vi under många veckor haft en analyskapacitet som långt ifrån använts maximalt. Det är dags att köra igång i full skala.”

Jag inser såklart att den här frågan om en fungerande testverksamhet är komplex, inte minst i en akut situation. Hela kedjan måste fungera, från att det finns tillgängliga och säkra testkit, via distribution till och provtagning av potentiellt smittade och vidare till återrapportering till läkare och den smittade själv. Dessutom ska rutiner och restriktioner vara på plats, kommunicerade och väl kända av alla aktörer, smittspårningsprocesser och andra åtgärder måste vara etablerade osv. Jag skrev om detta redan i mars 2020: “KI är berett att omprioritera, ställa om och ställa upp“.

En miljon analyser

KI:s analyskapacitet togs i allt större utsträckning i anspråk under sommaren och under hösten. När vi avvecklade den här delen av stödverksamheten i slutet av året, efter att andra laboratorier hade byggts upp och kunde ta över, hade mer än en miljon analyser genomförts vid KI. Den här insatsen betydde mycket för den svenska bekämpningen av smittspridningen under åtminstone ett halvår under 2020. Men den kunde alltså ha kommit igång tidigare och använts i betydligt större omfattning. Vid nästa hälsokris måste vi få till en bättre dialog mellan lärosäten och relevanta expertmyndigheter och ett bättre utnyttjande av våra samlade resurser och kompetens.

På andra håll har KI:s forskare och experter varit extremt efterfrågade under pandemin. De har varit föredömligt tillgängliga på olika sätt, i svenska och utländska medier, i nationell och internationell diskussion bland profession, i de olika resursgrupper som KI snabbt satte samman, som stöd och rådgivare till vård- och omsorgspersonal och så vidare. Vid nästa pandemi hoppas jag vi bjuds in och tillåts att bidra ännu effektivare till krishanteringen – genom vår forskning och utbildning men också genom särskilda uppdrag som testning och sekvensering om så behövs. Etableringen av vårt Health Emergency and Pandemic Science Center ska bidra till att vi ska kunna ge ett ännu starkare stöd till expertmyndigheter och samhället i stort nästa gång vi utsätts för en hälsokris.  

Alla goda krafter

I den bästa av världar samlas alla goda krafter för att gemensamt bekämpa gemensamma hot. Alla relevanta kunskaper, kompetenser och resurser behövs och måste både samverka och samordnas. Det här betyder att universitet och högskolor måste få en tydlig plats i framtida krishantering. Jag räknar med att Coronakommissionen tar upp den här frågan i sitt slutbetänkande.

Covid-19 har visat hur lärosäten snabbt kan ställa om för att respondera på en akut hälsokris. Den tiden är förbi då akademin till stor sågs som en isolerad och världsfrånvänd institution utan större betydelse eller bäring på det nutida, det aktuella eller det akuta. Men för att vi ska kunna bidra optimalt måste det finnas en medvetenhet om vilken nytta vi kan bidra med, strukturer för att det ska kunna fungera samt legala förutsättningar för att göra det möjligt.

Aldrig på bekostnad

Det är också viktigt att poängtera att en större och mer strukturerad samverkan mellan akademi och samhälle aldrig får ske på bekostnad av den akademiska friheten eller lärosätenas autonomi. Den gränsdragningen måste vara glasklar.

I söndagens Dagens Nyheter finns en debattartikel skriven av Göran K Hansson (KI) och Mathias Uhlén (KTH), som bland annat tar upp en del av de frågor som jag berör i det här inlägget. Välskriven, intressant och tankeväckande – väl värd att läsa med andra ord.