Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Det är en självklarhet att vi tvingas prioritera under en kris, det inser vi alla. Resurser behöver omfördelas, det akuta tas omhand först och verksamheter som kan skjutas på får vänta. Men samtidigt måste vi vara medvetna om de effekter som därmed uppstår. Att undanträngning innebär negativa effekter och i vissa fall kan leda till lika stora hälsokonsekvenser som själva pandemin.

I går, torsdag, deltog jag i ett webbinarium, arrangerat av Karolinska Institutets etikråd, som handlade just om detta – om undanträngningseffekter i pandemins spår. Det blev en eftermiddag som tydligt belyste något som vi generellt pratar alldeles för lite om: De kostnader eller skulder som uppkommit som en indirekt följd av pandemin, nationellt och globalt.

Förlorarna

Det handlar om sektorer, utsatta grupper, delar av världen som hamnat efter, som tappat fart och som sannolikt blir de stora förlorarna efter pandemin om vi ser på lite längre sikt. Det handlar om vårdskuld, hälsoskuld , forskningsskuld, preventiv skuld, social skuld, utbildningsskuld – men också om en mer moralisk skuld i termer av ökade klyftor mellan fattiga och rika i världen, större orättvisor, mer ojämlik fördelning av hälsa, kvinnor och flickor som drabbas hårdare av nedstängningar än män och pojkar.

På seminariet deltog totalt åtta föreläsare, som var och en bidrog med olika perspektiv på det här – från hårda fakta och registerdata från uppskjutna operationer till statistik över ökande andel extremt fattiga i världen.

Utvecklingen bryts

En bild som verkligen grep tag i mig visade hur just andelen mycket fattiga minskat under en lång rad av år. Den utvecklingen bryts nu. Plötsligt riskerar vi att kastas inte bara några år tillbaka i tiden, utan kanske flera decennier, när det gäller alla människors möjligheter till en dräglig tillvaro, utan svält och med tillgång till grundläggande skolgång, rent vatten, mat och sjukvård.

Det här är effekter av pandemin som vi alla måste hjälpas åt att synliggöra och här har inte minst ett medicinskt universitet som Karolinska Institutet ett ansvar. Det handlar således inte bara att ställa om och anpassa stora delar av vår verksamhet till de nya förutsättningar som pandemin fört med sig och till de direkta behov som uppkommit när det gäller att snabbt få fram kunskap om coronaviruset och metoder för att bekämpa det i form av behandlingar, läkemedel och vacciner. Det handlar också om att se bortom det direkta och förstå att också de indirekta effekterna kan skapa minst lika stora – kanske till och med större – negativa följder för väldigt stora grupper av människor på vår jord.

Ett ansvar

I KI:s Strategi 2030 slår vi fast vår vision: “Vi driver utvecklingen av kunskap om livet och verkar för en bättre hälsa för alla.”

Det är en vision som innebär att vi tar på oss ett ansvar att uppmärksamma och inkludera alla, och inte minst utsatta grupper. Flickor och pojkar som missat skolgång, äldre som isolerats under lång tid, utsatta grupper som marginaliseras ytterligare, människor i de fattigaste länderna som inte längre har tillgång till basala förnödenheter, sjuka som inte får vård, människor som drabbas av att screening- och vaccinationsprogram dragits ner eller helt upphört.

Listan kan göras lång. Men jag vill särskilt lyfta barnen, både dagens barn och de barn som ännu inte är födda. Det är de som i hög utsträckning kommer att få leva med de effekter som följer i pandemins spår.

Det är till dem vi har den största skulden.

Sätter på prov

Pandemin sätter vår värdegrund på prov, liksom KI:s vision. Det är hur vi hanterar pandemins undanträngningseffekter här och nu och hur vi bygger beredskap inför nästa kris som avgör hur stor vår skuld till barnen kommer att bli. En av talarna, Charlotte Petri Gornitzka från Unicef, beskrev det träffande när hon konstaterade att vi fortfarande har möjlighet att välja. Gör vi rätt kan vi lära av det som sker, utveckla kunskaper och tillsammans se till att fördela dessa kunskaper och resurser på ett rättvis sätt. Gör vi fel kan effekterna bli dramatiska för många och för lång tid framåt.

Den här pandemin har lärt oss mycket om vårt samhälle och hur det fungerar under en kris och den här lärdomen måste vi ta med oss för att bygga motståndskraft inför nästa kris

Det är tydligt att nästa gång – under nästa kris – måste åtgärder och icke-medicinska interventioner i större utsträckning än nu baseras på forskning, evidens och på kunskap om undanträngningseffekter och indirekta effekter av pandemin.  Här kan KI och andra lärosäten bidra och myndigheterna behöver använda denna kunskap som bas för sina beslut.

Jag vill passa på att tacka KI:s etikråd, moderatorn Anders Ekbom samt alla föreläsare för ett synnerligen angeläget och värdefullt seminarium.