Ja, vad är poängen med det? Himla störig sjukdom. Frej har spenderat en vecka med geggiga och kliande ögon, speciellt jobbigt är det på morgonen. Det är svårt att öppna dem när det kladdar ihop. Men idag var första dagen då han verkligen blev förbättrad, annars har det gått lite upp och ner. Vad gör man då, om ens barn får ögoninflammation? Det är bara att badda, badda, badda. Hålla rent är prio ett enligt min mor ögonsjuksköterskan. Känns som att man kan lita på hennes ordination.

Ett alternativ för en svårläkt och envis omgång av detta ögongrus är att behandla med antibiotika, men det ska gå väldigt långt för att jag skulle ta med Frej till en läkare för det. Antibiotika är inget man ska tugga i sig i onödan, en av mina stora (och faktiskt realistiska) skräcker är antibiotikaresistens. Inte att vi ska bli resistenta, utan att bakterierna ska bli det, och då kommer det inte längre gå att behandla med det. Det är otroligt lyxigt att ha tillgång till antibiotika som vi har, men jag önskar att folk kunde förstå konsekvenserna av att ta det för varenda liten krämpa. Med den ranten avklarad så vill jag bara nämna att jag självklart skulle ge Frej antibiotika om han behövde det. Det är det onödiga bruket jag ställer mig frågande till.

Så då var mitt alternativ alltså VAB. Vilket som ni som läste mitt förra inlägg förstår inte är optimalt när man har enormt mycket att göra. Tur för mig så bor jag granne med min kära mormor som också råkar vara en av Frejs bästa människor. Hon och min morfar har avlastat enormt och jag hade nog inte fixat denna kurs utan deras hjälp.

Men kul har vi faktiskt ändå haft, jag och avkomman.

Idag fick jag för första gången sedan Frej började på förskolan uppleva utmaningen med att ta hand om honom samtidigt som jag aktivt behövde delta i ett seminarium. VAB-dags, min lilla unge har dragit på sig en härlig ögoninflammation. Det gick väl lite sådär att arbeta med honom hemma.

Visserligen blev jag godkänd, men det var multitasking på en helt ny nivå. När Frej var yngre och jag var föräldraledig så kunde han ligga i sitt babygym och sprattla, så kunde jag vifta med något som hade starka färger vid hans huvud och fortsätta prata i headsetet. Idag så hoppade han i sängen, snurrade runt på min kontorsstol, körde sin traktor runt lägenheten och ville läsa böcker. Han var stilla i kanske tio minuter under de två timmarna som jag behövde diskutera med mina klasskamrater och lyssna på läraren. Men det gick. Jag sprang runt med laptopen och mina hörlurar och försökte vara en skojig och aktiv mamma. Det såg helt vansinnigt ut, men vi har ganska begränsad insyn från grannarna, så jag oroar mig inte för mycket över det.

Idag tackar jag alla högre makter för förskolan.

I fredags hade jag den avslutande tentan på psykiatri-kursen. Jag hade läst igenom gamla tentor, men annars så tog jag mest med mig kunskap från VFUn. Förhoppningsvis gick det vägen, men det är svårt att veta. I vanliga fall brukar det stå på varje fråga hur många poäng den är värd, och på så sätt kan man ha en aning om hur det gått, men det fanns inte här. Sedan så är det också knepigt att gissa hur man betygsätter frågor som inte har ett självklart svar. Tentan var utformad så att man fick ett patientfall och sedan skulle svara på frågor om den personen i fallets omvårdnad. Jag gillar verkligen denna typen av tentor, då det känns som att det är den bästa sortens övning för det faktiska arbetslivet.

Nu går vi vidare mot något som är en ganska stor del av sjuksköterskeprogrammet på KI, men inte alls något jag tycker är kul. Tyvärr. Vetenskapsteori. Man skulle kunna säga att det är en övning inför examensuppgiften/c-uppsatsen som ska göras under sista terminen. Visst, det är sjukt bra att få öva, men det är tidskrävande och knepigt. Nu ska vi arbeta i grupp också vilket är knepigt, man behöver få ihop något och anpassa sig. Jag har haft tur och hamnat tillsammans med två personer som gillar att arbeta på samma tider som jag, vilket kan bli ett problem annars, inte bara på distanskurser men jag tror att det är vanligare att få problem med det för oss än för campusstudenter. Distans är ju oftast något man väljer för att man har en annan sysselsättning eller gillar att jobba på tider som inte är 08-17 och i grupp så behöver man anpassa sig till de andra och då blir det ofta någon som är mindre glad.

Vi kommer att göra en liten studie på föräldrar till barn med diabetes typ 1, vilket är ett ämne som är viktigt och nära mitt hjärta. Det känns otroligt kul att återvända till det som delvis fick mig att välja sjuksköterskeprogrammet. För er som inte känner mig så hade jag innan jag blev gravid ett barnvaktsföretag som var nischat mot barn med diabetes typ 1. Och på dagarna arbetade jag som elevresurs på en skola till barn med diabetes typ 1. Tyvärr så fick jag lägga ner det då jag sjukskrevs på grund av diskbråck och ischias som drabbade mig i samband med att jag väntade Frej, och sen hoppade jag på mina studier. Och nu sitter jag här! Kanske återgår jag till att jobba med barn med diabetes, vem vet.

Efter en dag av dödsförkylning. Inte något annat. Jag är inte Jesus. I min säng där jag låg och var ynklig så komponerade jag ett inlägg som inte kom iväg på grund av bloggflytten. Så jag bjuder på det nu när jag kan både stå upp och andas genom näsan igen! Varsågoda, vänner:

”Långhelg!!! Yaaaas”
Så kan man tänka när man blir sjuk och inte kan jobba på en torsdag när fredagen inte är uppbokad. Fyra dagar fulla av vila.

Men det är en LÖGN! Den fantasin man har om hur gött det är att bli lite gulligt förkyld är en rosenskimrande lögn som man i sin trötta jobbavardag snickrar ihop i brist på vett i skallen. Man tänker att det är riktigt härligt att kunna vila ut, vara sådär lagom trött och snörvlig, dricka en kopp te i soffan i myskläder. Se på en serie kanske. Men hur ska man kolla på sin iPad vars skärm är begravd i äckligt gröt(??)-kladd (ja, min son äter och kollar på videos samtidigt, so sue me!) när ens ögon rinner och man inte ser ett jota? Det svider ju liksom i dem också parallellt med att det forsar ut vätska. Och på tal om att forsa ut vätska så kan vi prata om näsan. Kan man stoppa tamponger i näsborrarna? Det behöver jag göra. Men då det inte känns socialt acceptabelt så knölar jag bara ihop hushållspapper och kör in i flodportarna för att slippa att snorforsen åker in i min mun. Inte för att det ser särskilt bra ut heller men det känns ändå normalare. Tror jag. Jag har aldrig haft tamponger i näsan.
Sen har vi ledvärken. Jag rör mig som en dam som passerat sitt bäst före-datum med många år. Så jag rör mig inte alls. Ljuset från utomhus-världen gör ont i hela existensen och vem orkar brygga te? Kan man ansöka om hemtjänst under en kort period? Eller är det kanske ASIH jag behöver?

Hur kan jag vara såhär ynklig? Det är inte rimligt. Jag trodde att jag var av det starkare könet men som jag mår idag så verkar det som att jag är en man. En förkyld man. Den värsta sortens man. Jag hade ju tänkt städa. Det kommer inte att hända. Plugga skulle jag också göra. Haha! Jag kan nästan höra min laptop skratta åt mig från vardagsrummet. Jag tror att jag skjuter på allt. Förutom att tycka synd om mig själv, det tänker jag pyssla med i uppskattningsvis tre dagar till.

Och vi klarade oss utan kräksjuka under alla fem veckorna. Grattis till det liksom. Snyggt jobbat, Frej. Inte en enda spya. Det känns precis som förra gången riktigt tråkigt att lämna en avdelning jag lärt känna bakom mig. Här har jag verkligen känt mig hemma.

Det har varit otroligt lärorikt och annorlunda, jag sa innan denna praktik att jag aldrig skulle kunna tänka mig att jobba inom psykiatrin. Jag hade en bild av vad det skulle vara som var grundad i inget alls. Nu känner jag snarare att det är där jag hör hemma? Så tokigt att det kan växla så snabbt. Men i psykiatrin har jag funnit omvårdnad som ser ut precis som jag föreställde mig att det skulle vara. Där finns det tid för alla patienter, man har i regel alltid tid att göra allt man vill. Hur sjukt det än låter så finns det ju inte någon annanstans. Att sitta och prata med en patient, verkligen lyssna och ta hänsyn till alla omvårdnadsbehov, det finns det tid för. Det är så viktigt. Tänk om det var möjligt överallt inom vården? Det är tyvärr inte avlägsen dröm som det ser ut just nu.

Nu är det en tenta kvar på denna kurs och sen tar vi oss vidare. Men jag tar med mig mycket från dessa fem veckor. Och hur kul det än har varit så ser jag fram emot att hänga lite mer med mina killar igen, speciellt den lille. Under VFUn blir det snålt med Frej-häng.

IMG_0097.jpg

Imorgon är det dags för ytterligare en vecka av VFU. Men jag inleder inte på min vanliga avdelning, utan jag kommer att göra mitt andra studiebesök för denna placering. Ska du på praktik inom psykiatrin och liksom mig hannar i en större organisation, be om att få besöka olika avdelningar! Det är lärorikt att se hur de olika verksamheterna skiljer sig åt, speciellt om avdelningarna är diagnos-specifika. Jag fick hjälp av min handledare att kontakta de andra avdelningarna och boka in pass.

Förra veckan gick jag ett pass på avdelningen som specialiserar sig på EIPS, vilket betyder Emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Låter kanske inte bekant, men kanske har du hört talas om diagnosen Borderline, det är samma sak. Det var spännande, annorlunda än min vanliga avdelning. Imorgon ska jag till PIVA, vilket är psykiatrisk intensivvård. Dit har patienter skickats från min avdelning när de blir för svåra att hantera. På deras hemsida beskriver de att de tar emot patienter i en akut fas av allvarlig psykisk störning där hens förmåga att hantera det är så pass nedsatt att patientens säkerhet inte kan tillgodoses på en annan avdelning. Ska bli minst sagt spännande.

När jag kom till min avdelning så var det min första kontakt med psykiatrisk slutenvård, De flesta har nog någon gång vårdats inom den somatiska vården, råkat ut för en olycka eller kanske spenderat en natt på akuten, så man har i alla fall en uppfattning om hur det kan se ut och vad det kan innebära att vara där. Men det är nog inte många som har 100% koll på psykiatrisk slutenvård, så jag tänkte berätta lite om vad jag har lärt mig.

Jag tror först och främst att hela denna gren av vård har ett oförtjänt dåligt rykte. Många tror nog att det är ”galningar” som är avskilda från samhället som vårdas där, men här finns både långvarigt sjuka som aldrig haft ett jobb och högpresterande karriärpersoner. Det är inget som går att avgöra på utsidan. Psykisk ohälsa diskriminerar inte.

Men till rubriken, personerna som vårdas, är de där frivilligt?
Ja, vissa har valt att söka vård själva. Kanske folk som har en god sjukdomsinsikt och känner igen sina symptom, eller personer som blivit rekommenderade att läggas in och gått med på det. Då vårdas de på avdelningen enligt HSL, och det kostar som att vara inlagd på en vanlig avdelning.
Men, väljer de att trotsa rekommendation om vård så kan de bli inlagda med stöd av LPT.

Vad är då LPT?
LPT är lagen om psykiatrisk tvångsvård. För att kunna vårda en patient enligt LPT, så krävs det att patienten uppfyller tre kriterier samtidigt:

  • Patienten lider av en allvarlig psykisk störning.
  • Patienten har ett oundgängligt behov av dygnet runt-vård på psykiatrisk klinik.
  • Patienten vill inte ta emot vården som erbjuds.

Om en patient uppfyller dessa krav så kan en legitimerad läkare skriva ett vårdintyg, och detta ska granskas av en specialistläkare inom psykiatri inom 24 timmar. Medans man väntar på granskningen så får patienten hållas på avdelningen för observation. Godkänns vårdintyget och inläggningsbeslut fattas så kan patienten hållas på avdelningen i 4 veckor, verkar behovet av vård finnas under en längre tid så prövas det av förvaltningsrätten. Behandling får i sista hand ske med våld och innehållet i tvångsvård omfattas av samma kvalitetskrav som frivillig vård.

Se där! Nu fick ni allt lära er något nytt. Kanske. För att avrunda på ett mer lättsamt vis, en bild på de sista strålarna solsken jag hinner se efter jobbet.

 

 

IMG_0968.jpg

Mitt första och enda helgpass för denna VFU är avklarat! Förutsatt att jag eller avkomman inte drar på oss någon otäck bakterie, som förra gången då vi mös med calicivirus i en hel(vetes) vecka. För behöver jag jobba igen något pass lär det bli sådana där härliga och obekväma timmar. Nåja. Det visar sig.

Frej är en aning hes och har en härlig flod av snor som forsar ur hans lilla ansikte men eftersom att han varken är febrig eller påverkad av det så tänker jag att hoppet inte är ute. Det är ju dag 4 på vabruari, så en förkylning förväntar jag mig nästan. Jimmy är förste vabbare, men blir han sådär mansförkyld kanske jag behöver vara hemma och ta hand om två bebisar.

VFUn idag var verkligen lugn, helgpass på min avdelning är verkligen inte blodtryckshöjande. Min handledare var ensam sjuksköterska och hade lilla mig i släptåg, så fort gick det inte, men det är väldigt få patienter som behöver mediciner och nästan hälften hade permission! Skönt för mig som fick träna på att dokumentera. Jag skrev två epikriser, och jag tycker verkligen att det är roligt. Alltså verkligen, 100% allvarligt. Hade faktiskt innan jag fick testa på att göra det hängt på attityden ”det är så tråkigt att dokumentera, varför är vården så digital?!”. Men jag älskar att dokumentera, samla information och sätta de under rätt rubriker. Det är hemskt tillfredställande och nästan terapeutiskt (om man har gott om tid dvs). Det känns som att städa, fast roligt? Tänk om jag hade njutit av att dammsuga och diska så mycket som jag gillar detta? Då hade jag haft världens gladaste sambo. Nu är det mer så att han städar ofta pga pedantisk, och önskar han min hjälp så får han med våld släpa mig ur soffan. Han har det inte lätt, min gubbe.

IMG_1016.jpg

Tog en selfie med sjukhusets färgglada fasad i bakgrunden, varsågoda!

Nu är det helg! När man jobbar inom vården får man nämligen helg när det passar verksamheten. Just denna vecka blev det torsdag-lördag, och på söndag ska jag tillbaka till verksamheten.

Så, vart är jag? 

Den första VFUn för mig denna terminen är på temat psykisk ohälsa. Jag är på en avdelning som huvudsakligen behandlar personer med bipolär sjukdom som behöver slutenvård i maniska perioder eller vid depressioner. Nu har jag inte gått länge än, men jag har fått ett extremt bra intryck! Jag har inte haft en klar uppfattning om vad det innebär att arbeta inom slutenvården och psykisk ohälsa, men i jämförelse med en somatisk  avdelning (en avdelning med fysiskt sjuka personer) så verkar det vara mindre fokus på medicinska åtgärder och mycket mer tid till patienterna. Det är inte så mycket sättande av pvk och dropp eller andra medicintekniska moment. Det som förekommer är intramuskulära injektioner när en patient drabbas av psykoser eller andra mer akuta tillstånd.

Vilka jobbar här?

Här jobbar skötare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer och läkare.
Skötare motsvarar undersköterskor på andra avdelningar, men deras jobb skiljer sig åt en aning. Min avdelning som jag går VFU på har ett fantastiskt tätt teamarbete och jobbar tillsammans på ett sätt som jag inte sett förut. Alla kommer till tals på de olika mötena och det känns inkluderande. Utifrån mitt första intryck så måste jag säga att strukturen är fantastisk och arbetsmiljön känns verkligen bra. Det är bra bemannat, ingen personalbrist som jag kunnat märka av i alla fall.

Det ska bli spännande att fortsätta här och se om det känns lika bra genom hela praktiken. Visst, att vårda personer med psykisk ohälsa är tungt. Det är svårt att se någon må dåligt och tappa kontrollen, men jag är inte rädd. Det behöver man inte vara. Sjukhuset är en trygg miljö, personerna är här för att bli friska, och man är nästan aldrig ensam. Självklart har man larm på sig som personal och känner man sig hotad är det bara att trycka på knappen så får man assistans. Jag ser verkligen fram mot att fortsätta här, och mot att själv börja ansvara för så många patienter som personalen känner att jag kan hantera. Längtar redan till nästa pass!

Men nu är det dags för lite skolarbete. Alltså, inte för att jag vill. Jag vill helst dricka kaffe och titta på Dr. Phil i soffan. Det borde väl räknas som studier? Det är relaterat till psykisk ohälsa. Typ.

pluuuugga

Vi har denna vecka startat upp kursen omvårdnad vid psykisk ohälsa, på ett enligt mig mycket behagligt vis. Dagarna har bestått av diskussionsforum i pingpong som pågått under dagarna i smågrupper, skriftliga diskussioner hemifrån alltså. Det passar mig mycket bra, jag gör mig bättre i skrift än tal. Att ha haft en lugn vecka var bra för mina nerver också. Idag är min sista dag med lugna hemmasemin innan den alternativa verkligheten som är min VFU sätter igång.

Det är verkligen en stor kontrast, väldigt likt ett riktigt arbetsliv? Fast utan lönen. Nog för att studier är hårt arbete det med, men det är svårt att jämföra. Ni som har pluggat själva förstår hur jag menar. På många sätt så föredrar jag ett vanligt arbete då jag är otroligt rastlös. Fram tills mitt diskbråck i julas så såg jag till att vara rejält sysselsatt för att slippa känna mig understimulerad men de senaste veckorna har jag bara haft skolan på dagarna och Frej på kvällarna. Jag saknar verkligen att jobba och längtar till praktiken. Samtidigt är jag självklart livrädd.

På tal om att jobba, jag har en intervju på fredag nästa vecka! Redan nu så ansöker man om sommarjobb och jag har fått klartecken av min sjukgymnast att lyfta, men hon föreslog att jag skulle undvika äldrevården. Speciellt i egenskap av vårdbiträde då det enda man gör i stort sätt är att lyfta tungt och städa. Detta jobb som om jag får det, kommer att innebära ett undersköterskejobb på ett sjukhus! Mer än så berättar jag inte än. Det känns så roligt och spännande att jag faktiskt blir undersköterska till sommaren? Håll tummarna för mig! Och tips på hur man beter sig på intervjuer är välkomna. I kommentarer eller på mail if you will. Det kan behövas mvh prestationsångesten själv.