Tillit, politik och vetenskap – viktiga relationer som måste vårdas
I ett tal i Nevada inför det amerikanska valet i höstas, sa den amerikanska presidenten Donald Trump: “If you vote for Biden, he’ll listen to the scientists. If I listened to scientists, we’d have a country in a massive depression instead of – we’re like a rocket ship.”
Dagen efter kom Joe Bidens reaktion, via Twitter: “For once, Donald Trump is correct: I will listen to scientists.”
Denna korta ordväxling illustrerar rätt väl två diametralt olika inställningar till vetenskap, kunskap, forskning och forskare. Många beskriver kanske situationen i USA som extraordinär, med den förra presidenten Trumps återkommande uttalanden som tydde på en djupt rotad skepticism till vetenskap och kunskap. Problemet är dock att vi ser en liknande tendens i många länder. Politiker och makthavare som uttrycker förakt för kunskap blir om inte fler så åtminstone betydligt mer synliga och högljudda. Och på vissa håll har de, i likhet med Trump, dessutom en dominerande och inflytelserik ställning. Turkiet, Ungern och Polen är tre länder i vår närvärld som ofta nämns i detta sammanhang, men listan kan göras längre. Generellt är det företrädare för olika former av populistiska partier som uttrycker tvivel på forskning och kunskap.
Stort och stabilt
Det här speglar sig i befolkningen. Såväl svenska som internationella undersökningar visar att förtroende för forskare, särskilt inom medicin och naturvetenskap, är stort och relativt stabilt över tid. Däremot är det en tydlig trend att graden av förtroende skiljer sig alltmer mellan olika grupper i samhället, blir alltmer polariserat. De viktigaste faktorerna är utbildningsnivå och politiska sympatier.
Vi går alltså på internationell nivå i större utsträckning mot en utveckling där vissa politiska företrädare och en del av befolkningen i allt större utsträckning tvivlar på – eller aktivt motarbetar – vad resten av samhället på goda grunder betraktar som evidensbaserad kunskap.
Bekymmersam
Den här ökade polariseringen är bekymmersam ur många aspekter. Det är också här vi hittar förklaringen till mycket av det uppskruvade, hat- och hånfulla debattklimatet som vi tyvärr blivit varse under senare tid.
Vad ska vi då dra för slutsatser av denna utveckling?
En sådan är att vi som sysslar med evidensbaserad kunskapsproduktion måste bli mer synliga i samhällsdebatten. Vi kan inte längre förlita oss på att kunskap i sig räcker för att bygga förtroende, vi måste också förklara varför och hur vetenskap och forskning har betydelse för vår utveckling och framtid. Samtidigt måste vi vara ödmjuka och erkänna att vi inte har svar på alla frågorna. Inte minst – när vi drabbas av en ny patogen måste vi identifiera och vara förberedda på att prata om kunskapsluckorna – de som måste fyllas innan vi drabbas av ett nytt virus eller en ny bakterie med pandemisk potential.
I sammanhang
Vi måste sätta in kunskapen i ett sammanhang, vi måste kommunicera den, och vi måste vara tydliga och öppna när kunskap inte finns.
Den pandemi vi nu genomlider tydliggör mycket av det här. Det står alltmer tydligt att just kommunikation, tillit och tolerans är oerhört viktiga redskap för att vi tillsammans ska kunna hantera smittspridningen. Det är högst sannolikt att den utvärdering, som coronakommissionen ska göra och som ska redovisas i höst, kommer att peka på två viktiga, för att inte säga avgörande, element i den svenska strategin: vikten av snabb, relevant och trovärdig kommunikation och vikten av effektiv och väl fungerande samordning mellan de olika ansvariga aktörerna. Jag tror det finns anledning att vara kritisk över hur delar inom båda dessa element har hanterats.
Kommunikation
Kommunikation och tillgängliggörande av kunskap är alltså ett sätt att möta skepticism mot vetenskap. Det är viktigt att lärosäten bidrar på bästa möjliga sätt. När det gäller KI visar interna rapporter att våra forskare deltar alltmer i den allmänna samhällsdebatten och att denna tendens förstärkts kraftigt under det här året – vilket rimligen är en direkt effekt av pandemin och att KI tagit ansvar för att sprida kunskap. Några exempel:
- Presstjänsten rapporterar om att medieexponeringen av KI i perioder tredubblats under det gångna året, både nationellt och internationellt
- Trafiken på KI:s webbplats har noterat en mer än 50-procentig ökning under året – alltfler går in på webbplatsen och söker och hittar information om både forskning och utbildning
- Interaktiviteten och antalet följare på KI:s sociala medier har överlag ökat – och i några avseendet dessutom ökat rejält
- De e-utbildningar som KI, på Socialstyrelsens uppdrag, tog fram om covid-19 och basal vårdhygien, har haft rekordmånga deltagare; drygt 174 000 är den senaste noteringen
- KI har sammanställt särskilda tema- och nyhetssidor på webbplatsen om pandemin som är mycket välbesökta, se till exempel Covid-19-portalen och temasidan om vaccinforskning
- Vi har beslutat för att i höst arrangera en särskild kurs, ”Medicin för journalister”, som redan väckt stort intresse
- Och även om det inte är så enkelt att kvantifiera så har vi upplevt att KI:s forskare syns och deltar i det offentliga samtalet i en omfattning som vi troligen aldrig tidigare varit i närheten av
Listan kan göras längre, betydligt längre.
I Sverige finns en tilltro på kunskap och evidens och det är något vi måste vårda och utveckla – i detta har lärosäten en viktig roll och ett stort ansvar.
0 comments