Vikten av dialog mellan akademi och politik – och vikten av långsiktighet

Relationen mellan politiken och akademin är komplex och omdiskuterad. Frågan kan vridas och vändas på utifrån flera perspektiv, det handlar om allt från akademisk frihet och institutionell autonomi – eller bristen på dem i förekommande fall – till i vilken utsträckning dialogen fungerar – eller inte fungerar – mellan de två aktörerna. Relationen mellan politiken och akademin handlar också om tidsperspektiven: forskningen, och grundforskningen inte minst, kräver en långsiktighet som ofta saknas i den politiska debatten. Läs gärna mer om vad jag skrev om valdebatten här på bloggen tidigare.

Mer aktiv hållning

Just nu deltar jag på Nordic University Days 2022 i Bryssel, där vi bland annat diskuterar science-based policy making, det vill säga vilken roll vetenskap och forskning bör ha i beslutsprocesser som rör samhällsfrågor. I detta sammanhang menar vi att akademin bör inta en mer aktiv hållning visavi EU:s olika organ för att adressera samtidens stora utmaningar, som klimatförändringarna och globala hälsohot.

Ett av de största problemen när det gäller genomslag för vetenskapsbaserat policyskapande handlar om bristen på tid, stöd, resurser och incitament för forskare att engagera sig i det som lite slarvigt brukar benämnas den tredje uppgiften; samverkan med samhället. Till detta ska läggas att beslutsfattarnas möjligheter att ta till sig eller förstå vetenskap och forskning påfallande ofta inte är tillräckligt utvecklade och att förståelsen för framförallt grundforskningens tidshorisonter inte är framträdande i en politisk värld som i allt större utsträckning handlar om kortsiktiga strategier baserade på en mandatperiod eller inför nästa val.

En tredje aspekt är den ökande mängd trakasserier och hot som forskare möts av när de ändå försöker kommunicera sin forskning med det omgivande samhället. Denna allvarliga trend gynnar inte det växande behovet av fungerande samverkan mellan vetenskap och beslutsfattare.

Debattartikel

I en debattartikel i lördagens Dagens Nyheter lyfter vi en aspekt på den här frågan. Artikeln tar sitt avstamp i två studier som genomförts av Swedish Development Research Network (Swedev) och som tittat närmare på relationen mellan beslutsfattare och vetenskap när det gäller utvecklingsforskning. I studierna konstateras bland annat såväl forskare som beslutsfattare ser en fungerande samverkan som en helt avgörande nödvändighet. I artikeln konstaterar vi att denna samverkan tyvärr sällan fungerar i praktiken:

“Forskarna vet för lite om beslutsfattandets villkor och hur de ska kommunicera sina forskningsresultat på ett sätt som bidrar till bättre beslut och till fattigdomsminskning. Samtidigt säger 72 procent av beslutsfattarna och de som arbetar med utvecklingssamarbete att de inte har tid att läsa och använda forskning. Ett flertal uppger att de inte ens vet hur de ska använda forskningsbaserad kunskap i sitt dagliga arbete.”

Undertecknarna (Anders Hagfeldt, rektor, Uppsala universitet, Jesper Sundewall, vice ordförande Swedev, Fredrik Söderbaum, ordförande Swedev, Janet Vähämäki, programchef, Swedev samt jag själv) för fram fyra konkreta förslag för att öka användningen av forskning i utvecklingspolitiken inom Sveriges arbete med Agenda 2030 (nedanstående citat från artikeln):

  1. Ge forskningsbaserad kunskap större vikt i beslutsfattandet. Det är ett misslyckande att beslutsfattare uppger att de inte har tid att använda forskning i sitt arbete. Att utvecklingspolitiken ska vara grundad i forskning och evidens måste vara en självklarhet, vilket den nya regeringen behöver betona i såväl policydokument som regleringsbrev till Sida och andra relevanta myndigheter.
    Regeringskansliet och andra myndigheter måste också prioritera forskningsbaserat beslutsfattande i sitt arbete. Myndigheterna behöver ta fram processer för integrering av forskningsbaserad kunskap i beslutsfattandet samt ge medarbetarna tid och resurser för detta. Särskilda program behövs för att koppla forskare och forskning till genomförande av biståndsprojekt och för att forskare ska kunna tjänstgöra i internationella organisationer.
  2. Stoppa nedmonteringen av den svenska akademiska resursbasen. Biståndsmyndigheten Sida har nyligen aviserat avveckling av program för kompetensutveckling inom akademin såsom Minor field studies, Linnaeus-Palme-programmet och globala skolan. Programmen har under decennier bidragit till att bygga upp bred kompetens inom hållbar utveckling hos studenter och yngre forskare, och varit en rekryteringsbas för både akademin och andra aktörer inom utvecklingspolitiken.
    Program för kunskapsutveckling och partnerskap med svenska forskare (till exempel genom Swedev) har också blivit nekade finansiering. Besluten går stick i stäv med behoven av ökad kompetens inom hållbar utveckling.
    Utan en bred svensk kompetens om utvecklingsfrågor undermineras utvecklingssamarbetets kvalitet. Regeringen måste därför stoppa nedmonteringen av svensk resursbas och i stället, i sina beslut till Sida och andra myndigheter, tydliggöra att fortsatta satsningar på svensk forskningskompetens med relevans för Agenda 2030 behövs.
  3. Institutionalisera långsiktiga samverkansplattformar för utvecklings- och hållbarhetsfrågor. Kunskapsdelning, gemensam utveckling av kunskap och att utforska nya forskningsområden är grundläggande för att öka innovationen inom utvecklingsfrågor och för Agenda 2030.
    Program som Swedish Institute for Global Health Transformation (SIGHT) och Swedev har båda bidragit till att bygga upp breda systematiska plattformar där beslutsfattare kan samverka med forskare såväl som aktörer inom näringslivet och civilsamhället. Regeringen behöver se till att denna typ av arenor ges förutsättningar för att institutionaliseras och utvecklas.
  4. Forskare och forskarsamhället måste lägga större vikt vid hur forskningsresultat ska kunna användas inom beslutsfattande. Forskarnas samverkan med det omgivande samhället är en av universitetens huvuduppgifter men behöver ges högre prioritet och status inom akademin. Forskarna behöver ges möjligheter att öka sin kunskap om beslutsfattandets villkor och hur forskningsresultat ska kunna användas av beslutsfattare.

Drivande aktör

Båda parter har ett ansvar för att en samverkan ska fungera. Jag har ofta återkommit till vikten av att akademin måste vara en drivande aktör när det gäller kunskapsutveckling, kunskapsdelning och möjligheterna att skapa bästa tänkbara faktaunderlag för viktiga samhällspolitiska beslut. Det gäller särskilt inom områden där villkoren för mänsklighetens framtida existens bokstavligt talat står på spel.

Samtidigt är samverkan mellan politik och akademi utmanande och komplext. En grundfråga handlar om var gränsen går mellan kunskap, fakta och data – och ideologi, värderingar, åsikter och politiska bedömningar. Det finns sällan en absolut sanning och det är nog få av oss som vill ha en utveckling mot mer teknokrati. Men vi ser gärna ett samhälle där politiska beslutsfattare använder forskningen som en karta att navigera efter för att nå sina mål – och där forskarna gör sitt bästa för att utveckla och synliggöra den här kartan.   

0 comments

Related posts