Vårändringsbudgeten: Anmärkningsvärd fördelning av extra anslag till utbildning och forskning

Karolinska Institutets insatser och aktiviteter under pandemin har varit synnerligen omfattande. Det gäller såväl undervisning som forskning och den så kallade tredje uppgiften, lärosätenas uppdrag att samverka med det omgivande samhället.

KI är ett renodlat medicinskt universitet och det är inte så konstigt att vi – och medicinska fakulteter vid andra lärosäten – berörs extra mycket när det handlar om ett av de största hälsohoten i modern tid.

Omställning och omprioritering av forskning och utbildning tar tid, resurser, pengar och energi. Det kostar också i form av alternativkostnader och undanträngningseffekter. Projekt som fått senareläggas, planer som lagts ner, forskningsprojekt som skjutits upp och delar av undervisningen som aldrig kunnat genomföras, lokaler som inte kunnat hyras ut, uppdragsutbildningar som inte kunnat genomföras och så vidare.

Förvånad och besviken

Med den bakgrunden blev jag både förvånad och besviken när jag i slutet av förra veckan tog del av en snabb analys av regeringens vårändringsbudget och fördelningen av de totalt omkring 840 miljoner kronor som sätts in som extra stöd för utbildning på grund- och avancerad nivå samt för forskning och utbildning på forskarnivå.

KI får överhuvudtaget inte någon del av de extra medel som läggs på utbildning på grund- och avancerad nivå. Och när det gäller tillagda anslag för forskning och utbildning på forskarnivå får KI (och de flesta andra medicinska fakulteter) en mycket liten andel jämfört med de flesta andra lärosätena. Se sammanställning här:

Utbildningen, med nödvändiga och omfattande inslag av så kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU), har ställts inför stora utmaningar inte minst för att vården varit hård belastad på grund av pandemin och därmed inte kunnat ta emot studenter på samma sätt som normalt. Vi har också sett hur många av våra lärare behövt gå in och jobba extra inom vården under perioder då vårdtrycket varit extra stort – vilket inneburit att vi fått lösa undervisningsbehovet på andra, kreativa sätt.

Detsamma kan sägas gälla forskningen, som på kort tid tvingats ställa om och ändra inriktning. Stora delar av den kliniska forskningen har inte kunnat genomföras, andra projekt har fått skjutas upp eller ställas in helt. Samtidigt har behovet av och intresset för kunskapsutveckling och forskning relaterad till pandemin och covid-19 vuxit exponentiellt.

Stora uppoffringar

Trots dessa utmaningar på historiska nivåer, har verksamheten på KI kunnat bedrivas och genomföras på ett ofta helt remarkabelt sätt. Men detta har inte skett utan kostnader och stora uppoffringar. Alla lärosäten har drabbats på liknande sätt, men universitet med medicinska fakulteter har varit extra hårt pressade av situationen som uppstått på grund av pandemin.

Därför är det inte bara förvånande utan också anmärkningsvärt att regeringen i stort sett konsekvent avsatt proportionerligt sett betydligt mindre andel av de extra medel till forskning och utbildning på forskarnivå till lärosäten med medicinsk fakultet. Ser vi på sammanställningen av fördelningen, går det inte att undvika känslan av att regeringen utgått ifrån andra kriterier än de rent behovsmässiga i denna fördelning. Vår förväntan på vårändringsbudgeten var att den skulle bidra till att förstärka och kompensera forskningsområden och undervisning som drabbats extra hårt av pandemin och där det också finns stor efterfrågan på kunskapsutveckling, inte bara för den här krisen utan också för att bygga beredskap inför nästa kris.

Nu ser det snarare ut att bli tvärtom.

Jag är medveten om att regeringen tidigare anslagit särskilda medel för covid-forskning och för att stärka beredskapen, men det är öronmärkta pengar för särskilda ändamål – inte extra allmänna anslag för att stärka medicinsk forskning generellt.

Ifrågasätter fördelningen

Ingen missunnar kollegor att få extra medel för sin forskning och utbildning på forskarnivå. Tvärtom. Det jag ifrågasätter är regeringens fördelning av dessa medel och vilken signal det ger till medicinsk forskning och utbildning. 

Det är min förhoppning att regeringen inser det här och tar hänsyn till det i det framtida strategiska budgetarbetet. Det gäller såväl det kortsiktiga behovet av resursförstärkningar för de lärosäten som drabbats särskilt hårt under pandemin, som den mer långsiktiga forskningspolitiska planeringen för att skapa bättre förutsättningar att kunna möta kommande allvarliga hälsokriser och pandemier.

Nästa gång måste vi reagera snabbare når krisen kommer – vid en ny pandemi kan vi inte låta viruset få samma försprång. Vi behöver långsiktig grundforskning och forskningsbaserad utbildning av högsta kvalitet för att stärka samhällets kompetens inom medicin och hälsa. Mot denna bakgrund är vårändringsbudgeten anmärkningsvärd i sin inriktning och prioritering.

  

0 comments

Related posts