KI-studenten Kiki

Som alla studenter på KI’s fysioterapeutprogram känner till eller kommer känna till så ska vi sista veckorna innan examen skriva en sista uppgift om våra lärdomar. En uppgift som kallas vår ”Portfolio” där vi sammanfattar allt som vi har lärt oss under de gångna tre åren.

Läkarna har något som kallas för OSCE där de bevisar sina praktiska färdigheter lite liknande slutexaminationen av fysioterapi som vi hade i termin 5. Med den lilla skillnaden att vi pluggade i 5-6 veckor för en examination som tog 1 timme och testade en bråkdel av det vi hade lärt oss.

När jag sitter med portfolio-uppgiften så går det trögt. För att de erfarenheter som har betytt mest för mig under de här åren har jag inga direkta bevis för i form av bedömningar eller inlämnade uppgifter.

En av de stunder som står ut mest, för min personliga utveckling, var när jag stötte ihop med en f.d. skötare på SÖS ortopediavdelning. Han hade varit min skötare när jag var inlagd för andra gången på psykiatrin. Nu läste han till sjuksköterska och gjorde praktik precis som jag. Att han blev så glad att se mig och att han hörde av sig efter att jag hade lämnat mitt nummer bekräftade för mig att jag inte hade något att skämmas över. Jag hade också saknat honom efter att jag lämnade psykiatriavdelningen och hans sällskap hade varit läkande för mig. Vänskapen med honom gjorde mig trygg i att berätta om min kamp med min psykiska hälsa, enligt honom hade ju halva Stockholm varit förbi hans avdelning, från alla samhällsskikt!

Välja eller inte välja? Vad kan hända?

För någon dag sedan hörde en blivande student av sig för att få råd kring om hon skulle tacka ja till utbildningen eller inte. Jag kan inte tänka på någon anledning till att jag skulle avråda någon från att läsa till fysioterapeut. Möjligen om personen ifråga inte tycker om människor eller är statisk i sin syn på hälsa och träning. Självklart kan det vara bra att skapa sig en uppfattning om vad yrket innebär (läs inlägget ”Varför Fysioterapeut?”)

De frågor man kan ställa sig är kanske; kommer jag klara av flytten till Stockholm? Jag har aldrig läst på universitet, kommer jag klara studietakten? Eller kanske den största frågan som alla någon gång ställer sig; är det här rätt yrke för mig?

På den här bloggen har jag delat med mig delar av den mentala resa som jag har gjort de senaste åren (kategori Psykisk hälsa). När jag skriver det här får jag tårar i ögonen när jag tänker på varför jag påbörjade min resa till att bli fysioterapeut.

Våren 2016 hamnade jag i en psykos p.g.a. sorg, stress, sömnsvårigheter och obekväma arbetsförhållanden. Efter en vecka tvångsintagen på psykiatrin och ytterligare traumatiska erfarenheter så började jag jobba vecka-vecka på sjön. Jag försökte låtsas som att allt var bra. Jag trodde byte av jobb skulle lösa min situation. Istället blev det ännu ett halvår av att låtsas innan jag fick sparken, första gången i mitt liv, och föll ner i ett djupt mörker igen.

Under hela 2016 hade jag fått testa olika mediciner mot depression, den sista skulle man visst inte ta om man var bipolär för den kunde utlösa hypomani. Då visade det sig visst att jag var bipolär och den hypomaniska period jag gick igenom 2017 innebar en månad LPT-vård i psykiatrin.

Den månaden 2017, när jag blev kompis med Nor och lekte konst-kurator på avdelningen, hittade jag tillbaka till en nyfikenhet djupt inom mig själv. Samtidigt hade jag under båda dessa episoder förlorat mig själv. När man tappar förmågan att göra allt det där som man identifierar sig med; jobb, segling, sport, lek, studier… då visar det sig snabbt om man har en kass självkänsla.

Det är en hemsk insikt, när man inser att man inte tycker om sig själv…

När allt det där som definierar en är avskalat, då är det bara barnet kvar. Men vad händer när man är ett vuxet barn som har fått sina drömmar krossade och har tappat gnistan? Vilka mål ska man sträva mot?

Jag fick 6 månader av sjukskrivning för att finna min mening åter. Det kan låta som lång tid att vara sjukskriven för psykisk ohälsa men hur finner någon av oss mening? Jag fick en liten andningspaus innan det var dags att ta sig i kragen.

Vad gjorde jag?

Jag började med en mindmap, uteslöt och inkluderade alternativ. Det lekfulla i mig vill bli fritidspedagog men den nyfikna såg möjligheterna som fysioterapeut öppnade för.

Efter ett halvår med komvux, för att läsa upp Naturkunskap B, och deltidsjobb på fritidsklubb så kom jag in, våren 2018. Knappt ett år efter att jag hade varit ett mentalt vrak.

Det kanske låter lite krasst att säga ”kan jag så kan du” men det jag menar är att oavsett utbildning så kan universitetsstudier hjälpa en att hitta ett syfte. Kunskapen i sig har känt som ett tillräckligt syfte för mig, vetgirig som jag är. Att hitta ett område som utmanar mig och har öppnat vägen fram för allt som finns att lära sig, det gav mig gnistan tillbaka. 

Framförallt så känns det viktigt att dela med mig av min historia för att många tror att jag som är så ambitiös och glad hela tiden – att jag inte skulle må dåligt, vad har jag att må dåligt över?

Jag har också fått höra att man inte kan tro att något sånt här (mental kollaps) skulle hända ”såna som mig”, som har saker under kontroll och är driven. Ni vet. Men jo, de händer oss alla, framförallt såna som mig som bekräftar sin självbild med ansvar och bedrifter.

Det är bara hälsosamt att omfamna det. Mörkret. Och att våga prata om det.

Slutligen, vad har jag lärt mig?

Utöver allt det där vanliga med undersökningsmetoder, anatomi, fysiologi, psykologi, medicinska ämnen och behandlingsmetoder med mycket mera… så har jag lärt mig att jag kan påverka mitt beteende, jag kan träna på disciplin och om jag bara vill så kan jag lägga upp rutiner för att ändra på saker i mitt liv som jag inte trivs med. 

Jag har också skaffat mig kunskaper som har hjälpt mig att förstå vad jag gick igenom och hur min hjärna fungerar. Jag har fått verktyg att stärka mig själv och likaså andra. 

Jag tror att mina egna erfarenheter av mental ohälsa gör mig till en bättre fysioterapeut. I och med att jag har utvecklat verktyg för att hantera mitt eget mörker så är jag inte rädd för andras. Jag vet av egen erfarenhet att det kan kännas lättare att berätta jobbiga saker för någon som är beredd att lyssna utan att direkt komma med förslag på lösningar.

Jag vill också tro att jag skulle klara av att bära sorg bättre idag, både min egen och andras. 

Har min självkänsla blivit bättre?

Det är svårt att svara på men jag tror att jag har odlat nya, mer accepterande, tankar om mig själv. Jag övar på att bli min egna bästa vän och att vara snäll mot mig själv. I termin 1 och 2 var jag nog t.o.m. lite för snäll mot mig själv när jag inte ville stressa upp mig inför anatomitentan, så jag gjorde om den 3 gånger istället 😉 (läs Att fastna i spärren)

Jag har ju också träffat en hel drös med fantastiska människor som har gett mig så mycket värme och skratt att bekräftelsebehovet har fyllts upp till bredden! De har verkligen lagt grädden på mitt mos. <3

Oroa dig inte så mycket – det kommer att gå bra!

Kanske får du gå några trappor extra för att komma till examen, men utsikten häruppe är väldigt fin!