Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

I våras diskuterade jag vid ett flertal tillfällen offentligt om de långsiktiga ekonomiska effekterna av pandemin när det gäller forskningsfinansiering. Det handlar bland annat om risken för minskade möjligheter att få stöd från stiftelser och näringsliv på grund av minskade marginaler och slopad aktieutdelning. Läs till exempel ett blogginlägg jag publicerade den 27 april.

Nu börjar vi se konkreta tecken på att de farhågor jag gav uttryck för då, håller på att realiseras. För någon vecka sedan kom besked från Wallenbergstiftelserna att man drar ner sina anslag till grundforskning med omkring 700 miljoner kronor under 2021. Orsaken är att utdelningarna från aktieinnehav är betydligt lägre, vilket i sin tur beror på beslutet att företag som tar emot stöd för korttidspermittering av personal inte får göra aktieutdelning.

Kommer tillbaka

Jag har stor förståelse för argumentet att företag som tar emot stöd från skattebetalarna inte samtidigt ska kunna dela ut vinstmedel till aktieägare. Ett problem är dock att en del av denna utdelning kommer tillbaka till samhället i form av anslag till angelägen forskning inom till exempel medicin och hälsa. Det är synnerligen olyckligt att detta viktiga tillskott till forskningsfinansiering nu urholkas. Och vad som är ännu mer bekymmersamt är att effekterna av detta sannolikt inte kommer att begränsas endast till detta år – det kommer att vara kännbart under flera år framöver. Dels när det gäller det direkta stödet i kronor och ören, men vad som är ännu mer avseende de indirekta konsekvenserna.

I en nyligen publicerad intervju tar jag upp en del av dessa konsekvenser och låt mig här ta upp två perspektiv som vi bör lyfta fram:

1. Forskningens omsättningstid. Avancerad forskning tar tid. Tiden det tar mellan att en studie initieras till att dess utfall implementerats i exempelvis nya behandlingar, läkemedel eller medicinteknik, rör sig ofta om tiotals år. Brist på forskningsfinansiering under en period förhindrar initiativ vars potentiella resultat riskerar att helt utebli eller åtminstone försenas. Förlorare: Patienter, vården, samhället.
2. Unga forskares möjligheter att etablera sig. Stiftelserna har, genom finansiering av olika projekt, en stor betydelse för möjligheterna för juniora och unga forskare att etablera sig. Försvåras denna möjlighet innebär det att färre kan ta ytterligare steg framåt i karriären. Det betyder också att påfyllningen av forskare riskeras, eftersom synen på forskning som en attraktiv framgångsväg rimligen påverkas av ökad knapphet av resurser. Det här är redan i dag ett problem, något jag tidigare diskuterat här på bloggen.

Det är ännu för tidigt för att vi med säkerhet kan slå fast hur effekterna kommer att bli och hur omfattande de negativa följderna kommer att drabba svensk forskning. Men vi måste vara vaksamma och förberedda på att intäkterna från stiftelser och organisationer kommer att minskas under de närmaste åren.    

Finns medvetenhet

Medvetenheten om de här möjliga indirekta konsekvenserna (det finns flera sådana) av minskade anslag till forskningen finns hos både regeringen som hos andra aktörer. Regeringen har också fattat en rad beslut som på olika sätt kan ses som kompenserande åtgärder för de negativa effekter som forskningen riskerar att utsättas för både på kort och lång sikt. I forskningspolitiska propositionen finns också ett tydligt anslag som ger bredare marginaler och större förutsägbarhet och som skapar bättre förutsättningar för att vi ska kunna fortsätta vår satsning på att Sverige ska bli ett ledande land inom life science och andra viktiga forskningsfält.

Precis som jag skrev i våras, så är det av synnerligen vikt att regeringen, tillsammans med berörda aktörer, gör en ordentlig analys av helheten när det gäller forskningsfinansieringen och av de långsiktiga dominoeffekterna som pandemin – och politiska beslut relaterad till denna – kommer att ha på svensk forskning. Det uttalade målet måste vara att denna analys sedan ska leda till åtgärder som i praktiken stärker svensk forskning också inom de fält som nu riskerar att drabbas särskilt hårt av forskningsstiftelsernas minskade möjligheter att ge anslag.