Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Det har varit mycket uppmärksamhet den senaste tiden kring hot, trakasserier, hatfulla inlägg och personliga påhopp riktade mot forskare, men också mot andra yrkesgrupper som vetenskapsreportrar och företrädare för expertmyndigheter. Det är tragiskt att vi ska behöva ägna tid och energi åt en sådan diskussion, men det är ändå både bra och ett sundhetstecken att den tagit fart. Jag är förhoppningsfull om att uppmärksamheten i sig kan leda till en mer anständig ton i det offentliga samtalet och i samhällsdebatten. En levande demokrati är beroende av en mångfald av uppfattningar och undermineras om avvikande åsikter tystas eller demoniseras.

Kritisk debatt

Under de senaste dagarna har jag intervjuats i flera medier såväl nationellt som internationellt (se t ex The British Medical Journal och SVT:s Agenda) och jag har försökt vara stringent i mina uttalanden: Samhället behöver en kritisk debatt, men inte en debatt som innehåller hotfulla uttalanden, personliga påhopp och rena trakasserier.

Kritisk debatt får vara tuff. Vi som ägnar oss åt kunskapsutveckling (forskare), kunskapsförmedling eller kritisk granskning (journalister) eller fattar beslut baserade på tillgänglig kunskap (myndigheter), måste vara beredda på att ta en sådan debatt. Det ingår i rollen och i våra uppdrag.

Vara konsekventa

Det ingår också i våra uppdrag att vara så konsekventa som möjligt; Att våga och kunna stå upp för det vi tror på och som vi menar är rätt och riktigt, baserat på evidens, trovärdiga källor och kontrollerbar data. När forskare, journalister och beslutfattare påverkas av hot och trakasserier, självcensurerar, utelämnar delar av en rapportering som man vet kommer att leda till personliga påhopp, låter bli att bedriva forskning inom vissa fält, bestämmer sig för att helt upphöra med sin yrkesgärning eller känner sig tvingade att justera ett beslut på grund av hot – då är vi inne på något mycket farligt. Då börjar vi närma oss ett samhälle där demokratiska grundfundament som yttrandefrihet, akademisk frihet och pressfrihet är i fara.

Angelägen

Just av det skälet är den här debatten så angelägen. Ett offentligt samtal måste bygga på att alla som deltar ska kunna göra det utan att känna sig personligt trakasserade eller hotade till livet.

Därför är det också mycket bra att ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, tillsammans med flera andra politiker från olika partier, så snabbt och tydligt varit ute och markerat i den här frågan. I förra veckan kallade ministern mig till ett möte där vi under en timmes tid diskuterade det här. Det finns en tydlig politisk vilja – över partigränserna – att se den här frågan som prioriterad.

Ödmjukhet

Men kanske är det samtidigt på plats med lite ödmjukhet. Terence Karran – University of Lincoln – gjorde för några år sedan en analys av akademisk frihet i Europa. En enkät han skickade ut visade att endast 12 procent av forskare vid svenska lärosäten ”agreed that their university had provided them with an adequate introduction to the concept of academic freedom”.

Här finns helt klart möjligheter till förbättring när det gäller grund- och forskarutbildning. Vi måste se till att våra forskare kan hantera konceptet och värdet av akademisk frihet och det ansvar som följer med det. Här har vi som lärosäten fortfarande en en bit kvar att gå.

Jag har under de senaste veckorna haft en del kontakter med KI-forskaren Jonas F Ludvigsson, som ju var en av dem som uttalade sig om hur samtals- och debattklimatet utvecklats. Jonas sammanfattade sin tankar i tre grundläggande principer, som jag gärna förmedlar här:

Det vi kan göra som forskare/universitet:

• signalera att hot aldrig är okej
• kritisera gärna forskning men förminska inte forskarkollegor
• föregå själv med gott exempel

Läs gärna tidigare blogginlägg på samma tema från 17 april 2020. Jag uttalade mig också om det här i Dagens Nyheter den 2 augusti.