Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

English version below

Den 11 mars 2020 kom det formella beskedet från WHO: Världen befinner sig i en pandemi. Drygt två minuter in på en presskonferens sa en påtagligt allvarlig Dr. Tedros Adhanom Ghebreyesus, generaldirektör för Världshälsoorganisationen:

WHO has been assessing this outbreak around the clock and we are deeply concerned both by the alarming levels of spread and severity, and by the alarming levels of inaction. We have therefore made the assessment that COVID-19 can be characterized as a pandemic.”

Historia skrevs där och då. Vid den tidpunkten hade omkring 118 000 smittfall bekräftats världen över. Totalt hade 4 291 personer avlidit. I dag, ett år senare, ter sig de siffrorna som marginella. Antalet konstaterade dödsfall överstiger 2,6 miljoner och den siffran kommer att växa ytterligare. Smittspridningen fortsätter och i stort sett alla länder är drabbade. I Sverige pratar vi nu om att den tredje vågen är här.

Ett år tidigare

Det infinner sig också en lätt märklig känsla när jag tänker tillbaka på att det bara var ett år tidigare, i april 2019, som Tedros Adhanom Ghebreyesus gästade KI och höll en föreläsning i en fullsatt hörsal i Biomedicum. Då var det prevention och Agenda 2030 som var på agendan, inte risken för en pandemi.

Det är alltså ett år sedan pandemin formellt inleddes och ännu finns inga tydliga indikationer på när WHO kan deklarera att den är över. Vi ser också att nya, muterade, varianter av viruset får spridning och fäste i olika delar av världen. Denna globala hälsokris fortsätter att hålla oss i sitt grepp.

På den ljusa sidan finns förstås att vaccinationerna kommit igång: Det är dock viktigt att inse att det fortfarande är en liten andel av jordens befolkning som kommer att få tillgång till vaccin under det närmaste året. Så länge viruset finns i omlopp kommer det att förändras och spridas, vilket riskerar att leda till att vaccinens effekt påverkas. Det gäller alltså att snabbt få till stånd en global fördelning av de vaccin som finns tillgängliga, för att bromsa och till slut få stopp på den här pandemin. Och det gäller också att sekvensera positiva prover så att vi kan ha koll på spridningen av nya varianter.

Har kompetensen använts optimalt?

Frågan jag ställer i det här inlägget är om lärosätenas kompetens har använts optimalt under den pandemin som vi nu har levt med i ett år? Universitet och högskolor har olika former av resurser som kan utnyttjas under en kris. Det handlar om vana och kompetens att snabbt få fram uppdaterad kunskap, djup expertis inom i stort sett alla sakområden, pedagogisk kunskap, förmåga att snabbt sätta ihop kurser på olika nivåer, personal, lokaler, teknisk utrustning och mycket annat.

Det är djupt mänskligt i en kris att vi alla önskar att hjälpa till med den expertis och de resurser vi har (och med de uppfattningar eller åsikter som finns) för hur krisen bäst kan bemötas. Det här gäller inte minst våra forskare som har olika ingångar och perspektiv, beroende av expertisområde och erfarenhet. Om det inte finns en öppen och tolerant debattarena och en fungerande dialog mellan olika myndigheter, expertorgan och andra relevanta aktörer, så kan det snabbt leda till suboptimala lösningar och ett hårt tonläge i samhällsdebatten.   

Mer komplicerat

Jag säger inte att bristen på en öppen och tolerant debattarena  är hela förklaringen till att det har skett helt oacceptabla personliga angrepp och påhopp mot forskare och experter – detta är nog mycket mer komplicerat. Vad jag säger är att det är mindre risk för avsteg från en anständig debattkultur om vi har en god dialog och om alla åsikter möts med respekt – även sådana som kan sägas gå emot allmänna uppfattningar och vad som bedöms som politisk korrekt. Här finns en förbättringspotential inför nästa kris.

Vi måste även ställa frågan om vår befintliga förvaltningsmodell säkerställer att den samlade kompetens vid våra lärosäten kan användas till fullo under en kris.

Det här är ett nytt virus, vilket innebär att samhället hade – och fortfarande har – stora kunskapsluckor. Det är just här kärnan ligger: Behovet av att snabbt kunna ta fram ny kunskap om virusets egenskaper, om behandlingar, om läkemedel, om vaccin, men också om effekterna av restriktioner och nedstängning av samhället som på global nivå drabbar hårt och olika. Det finns också en rad andra områden där vi behöver stärka vår kunskapsbas och beredskap för att vara bättre förberedda vid nästa kris.

Det är forskning och kunskapsutveckling som måste ge svaren. Det är därför just lärosätena har en så viktig roll.

Stärka forskningen

Slutsatsen efter ett år med covid-19 är att vi måste stärka forskningen, men också se till att forskning och expertis efterfrågas, får utrymme och används på ett bättre sätt och med respekt för att det kommer att vara många olika åsikter när det handlar om ett nytt och okänd virus. Beredskap är närmast synonymt med utveckling av kunskap, tillgång till kunskap och implementering av kunskap.

På KI har vi etablerat en interdisciplinär resursgrupp för att identifiera kunskapsluckorna som måste fyllas. Regeringens forskningsproposition är tydlig med ambitionen att stärka livsvetenskap och pandemiberedskap. Det vore också bra om den coronakommission som är igång tar upp frågan om hur lärosätenas kompetens kan utnyttjas ännu bättre vid nästa kris.

Min vision är nu att vi kan bygga en universell beredskap för hälsa så att vi kan vara bättre förberedda inför nästa kris. Det betyder också att vi måste bli bättre på att använda den kompetens som finns på våra lärosäten.

---

The pandemic one year on: The role of universities

On 11 March 2020 the WHO made the formal announcement that the world was facing a pandemic. Just over two minutes into a press conference a manifestly grave Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, director-general of the WHO, said:

The WHO has been assessing this outbreak around the clock and we are deeply concerned both by the alarming levels of spread and severity, and by the alarming levels of inaction. We have therefore made the assessment that COVID-19 can be characterized as a pandemic.”

History was written there and then. By that time, there were some 118,000 confirmed cases around the world, and a total of 4,291 people had died. Today, one year later, these figures appear marginal. The number of confirmed deaths is now over 2.6 million and rising. Transmission continues and virtually every single country is affected. In Sweden, there’s now talk that a third wave is in the offing.

One year previously

It gives me a strange feeling when my thoughts go back to  April 2019, when Dr Tedros visited KI and addressed a packed Biomedicum auditorium. On the agenda back then was prevention and Agenda 2030, not the risk of a pandemic.

One year on there is still no clear indication of when the WHO can declare the pandemic over. Now we see new variants of the virus spreading and establishing themselves in different parts of the world. This global health crisis continues to hold us in its grip.

The bright side is that people are starting to get vaccinated. However, it’s important to understand that it’s still only a small proportion of the global population who will have access to a vaccine this year. As long as the virus is in circulation, it will mutate and spread, which risks undermining the efficacy of the vaccines. So it’s vital that the vaccines available are swiftly distributed around the world to curb and eventually end this pandemic. And we also need to sequence positive tests so that we can keep tabs on the spread of new variants.

Has optimal use been made of the competence and resources in our universities? The question I ask in this blog is if optimal use has been made of academic competence during the pandemic that we’ve now been living with for a year? Higher education institutions have a range of different resources that can be utilised during a crisis: experience, competence and deep expertise in virtually all fields, pedagogical knowhow, the ability to quickly put together courses at different levels, staff, premises, equipment and much more besides.

A crisis instils in all of us an urge to contribute with our expertise and resources (and ideas and opinions) to help respond in the best possible way.  This is profoundly human and applies not least to our researchers, who proffer different approaches and perspectives depending on their field of expertise and experience. The absence of an open and tolerant arena of debate and effective dialogue between public authorities, expert bodies and other relevant players risks quickly producing suboptimal solutions and a fractious public debate.   

More complicated

I’m not saying that the lack of an open and tolerant arena of debate is the only reason for what we have seen in recent months:  abhorrent personal attacks on scientists and experts. Things are much more complicated than that. What I’m saying is that the culture of debate is less at risk of devolving into boorishness if we have a good dialogue and if all opinions are treated with respect – even those that can be said to go against received wisdom and what is deemed to be politically correct. There is room for improvement before the next crisis hits. .

We must also ask if our existing governance structure is capable of ensuring that the collective competence of our higher education institutions can be fully exploited during a crisis.

This is a new virus, which means that society has had to struggle with – and still struggles with  – profound knowledge gaps.  This is the crux of the matter when an unknown pathogen strikes: the need to promptly produce new knowledge about the pathogen’s  properties, about treatments, about drugs and about vaccines, but also about the effects of restrictions and lockdowns, which on the global level are hitting people hard and disproportionately. . There is also a number of other areas where we need to strengthen our knowledge-base and preparedness for the next crisis.

The answers must come from research and innovation. Which is why our universities are so important.

Strengthen research

My conclusion after one year of COVID-19 is that we must strengthen research but also  make sure that research and expertise are duly taken into account, with tolerance and respect for  opinions that will necessarily differ – and differ radically – when we are exposed to a new and unknown pathogen. Preparedness is all about the development of, access to and implementation of new knowledge.

At KI we have set up an interdisciplinary resource group that is tasked to identify  voids in our knowledge that need to be filled before the next crisis hits. The government’s research bill is clear in its aims to strengthen life science and pandemic preparedness. It would also be good if the Swedish Corona Commission sees fit to address the issue of how better use can be made of academic competence in the event of another crisis.

My vision is that we should build universal preparedness for health for the next crisis; this also means that we must be better at utilising the knowledge and skills that lie within our universities.