Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Finns det en potentiell motsättning mellan de statliga lärosätenas legala status som statliga myndigheter och akademisk frihet? Frågan, som knappast är ny eller unik, blev aktuell i samband med att jag häromdagen ombads kommentera universitetens huvudmannaskap i skenet av just akademisk frihet (uppdaterat 23 november: Kommentaren finns nu publicerad i en artikel i University World News – väl värd att läsa). Den är inte heller särskilt lätt att besvara – i vanlig ordning går det att vrida och vända på perspektiv och argument.

En grundfråga är om vi kan definiera akademisk frihet och om vi kan säga att det ens existerar något sådant. I stort sett alla verksamheter – oavsett vad det handlar om – kräver någon form av inriktningsbeslut, resurser eller andra insatser. Redan det är en begränsande frihetsfaktor. Högre utbildning och forskning är inga undantag från detta och är beroende av grundläggande investeringar gällande infrastruktur, långsiktigt kompetensförsörjning, finansiering av den löpande verksamheten och politiska beslut om prioriterade forsknings- och utbildningsområden. En beroendeställning är normalt ingen bra förutsättning för att kunna agera helt fritt och självständigt. Det inser vi nog alla.

Vägas upp

Alltså måste detta beroende kompletteras och vägas upp med regelverk, lagsstiftning och överenskommelser som i grundläggande termer garanterar akademin en institutionell autonomi. Akademisk frihet och institutionell autonomi måste säkras genom ömsesidiga deklarationer och avtal, accepterade av såväl akademi som omgivande samhälle och aktörer.

En sådan grundläggande internationell deklaration är Magna Charta Universitatum (MCU), som har sitt ursprung 1988 och som därefter uppdaterats och kompletterats ett par gånger. Senast skedde det förra året och KI skrev under den nya versionen nu i somras. Deklarationen är en av tre delar som gemensamt formerar KI:s värdegrund. De övriga två är den statliga värdegrunden samt KI:s kärnvärden kreativitet, passion och ansvar (läs mer i KI:s Strategi 2030).

Antal principer

MCU 2020 har ett antal principer som utgångspunkt. Några av de viktigaste är (min översättning och sammanfattning):

• Lärosäten har ett ansvar att samverka med omvärlden och bidra till att lösa samhälleliga utmaningar
• Institutionell autonomi är en förutsättning för att kunna fullgöra denna uppgift
• Den institutionella autonomin ska erkännas och skyddas av regeringar och av samhället i stort och lärosätena själva måste kontinuerligt driva frågor som rör autonomi och akademisk frihet
• Akademin ska aktivt arbeta för att utveckla och sprida kunskap, ifrågasätta etablerade dogmer och “sanningar” och uppmuntra till kritiskt tänkande hos alla studenter och forskare
• Akademisk verksamhet ska ske på ett långsiktigt hållbart, etiskt, öppet och inkluderande sätt och ska präglas av mångfald, rättvisa och tillgänglighet för alla

Så hur fri är egentligen akademin? I vilken utsträckning kan vi betrakta oss själva som autonoma?

Karolinska Institutet är inte bara ett medicinskt universitet. Vi är också en statlig myndighet. Jag är inte bara rektor för en akademisk institution som bedriver högre utbildning och högre utbildning. Jag är också en myndighetschef. Jag svarar inför vår uppdragsgivare, den svenska regeringen, som tilldelar KI uppdrag, finansiella anslag och som på en mängd sätt, helt eller delvis, reglerar vår självständighet inom allt ifrån allmänna regler kring anställningar eller uppehållstillstånd för våra utländska doktorander till utformning av grundutbildningsprogrammen.

Särskilda utmaningar

Den här dubbelheten och de särskilda utmaningar det innebär klarar vi normalt av att hantera genom att dribbla oss igenom de svårigheter som kan uppstå och genom att vi har ett bra samarbetsklimat med politiker och andra beslutsfattare både nationellt och på regional nivå. Det är inte alltid lätt och ibland fungerar det inte bra. Formella hinder och en lagstiftning som inte är anpassad till kraven på akademisk frihet lägger hinder i vägen.

Ett typiskt exempel är när Uppsala universitet var med och tog initiativ till en non-profit forskningsrelaterade organisation med säte i EU. För att som statlig myndighet kunna gå in som medlem och delta som drivande part krävdes ett riksdagsbeslut. Att få fram ett sådant tar naturligtvis rätt lång tid. På så sätt försenades universitets deltagande i detta nätverks arbete, vilket i sin tur bland annat innebar tappad fart och mindre möjlighet till inflytande. Det är är en utmärkt illustration av ett problem som kan uppstå i kölvattnet av driftform och som skapar konkreta nackdelar för svenska statliga universitet.

En förutsättning

Institutionell autonomi är en förutsättning för kreativitet, flexibilitet och innovation – just de egenskaperna som gör lärosäten till aktörer som är med och formar framtiden, samtidigt som de bidrar till att lösa dagens behov och utmaningar. Om universitetens verksamhet och ansvar begränsas av politisk kontroll och orimliga regleringar får man ingen långsiktighet eller kreativ kunskapsutveckling.

En hög grad av autonomi är också en förutsättning för att universiteten ska fortsätta att fungera som samhällskritiker – vilket i sin tur är en viktig förutsättning för samhällsutveckling. Vi måste öka medvetenheten om värdet av institutionell autonomi bland våra politiker och i samhället i stort och tydligt adressera att universiteten måste ges formell och legal status som säkerställer en rimlig institutionell autonomi och nivå av akademisk frihet.

Svenska valet

Det här är en fråga som jag väckte inför det förra svenska valet 2018 (läs gärna en artikel i Universitetsläraren som handlade om detta sommaren 2018) och som det finns stor anledning att återkomma till när vi nu har knappt ett år kvar till nästa val. För att sätta ljuset på den här frågan kommer därför KI under första halvåret nästa år att arrangera flera möten och seminarier på temat akademisk frihet och kopplingen mellan akademisk frihet och demokrati.

Sverige tillhör den krympande skaran länder som räknas som fullvärdiga demokratier (se tidigare inlägg om det). Det innebär ett särskilt ansvar för att driva frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter, akademisk frihet och liknande. Det gäller inte minst för oss inom akademin. Ett konkret exempel på vad KI gör inom det området är att vi skapat möjligheter för att ta emot en afghansk forskare som tvingats fly från sitt land på grund av utvecklingen där.

Håll ögonen öppna för mer information i ämnet.

Ps. Det finns ett också intressant samband mellan akademisk frihet och akademisk excellens som är värt ett eget inlägg. Se t ex en artikel i Higher Education Policy: Academic Freedom and World-Class Universities: A Virtuous Cirkle? (Karran & Mallinson 2019)