Studentbloggen

Hej hopp! Om ni har läst mitt tidigare inlägg så vet ni att jag just nu är ute på min vuxen praktik just nu. Denna gång handlar praktiken om sväljningssvårigheter (dysfagi) samt förvärvade kommunikationsstörningar hos vuxna. Jag har nu snart genomfört 3 av 6 veckor vilket betyder att vi nästan är halvväggs vilket känns helt sjukt. Det går så fruktansvärt fort. Det gör ju tiden när man har roligt, klyschigt nog. Idag tänkte jag prata lite mer kring min nuvarande VIL-placering. Hur går det? Vad tycker jag fortfarande är lite läskigt? Hur går en sväljningsundersökning till? Häng med.

Hur går en sväljningsundersökning till?

Först och främst kanske jag lite snabbt ska förklara vad det är en gör vid en sväljningsundersökning. Det finns två olika undersökningsmetoder som kan genomföras på mottagningen. En så kallad FUS, eller en klinisk sväljbedömning. Innan båda delarna genomförs sker ett anamnestiskt samtal (intervju) med patienten om upplevda besvär och en hel del annat. En kollar också på patientens oralmotoriska funktion. Det vill säga att en kollar i munhåla/svalg, bettstatus, kranialnervernas styrka, känsel, rörelseomfång som styr delar utav ansiktet, gomfunktion osv osv.

• FUS = Fiberendoskopisk Undersökning av Sväljningen. Med detta instrument går man genom näsan på patienten när till struphuvudet. Man kan då via en kamera som sitter längst ut på fiberendoskopet hur det ser ut i svalget. Under undersökningen får patienten äta lite olika konsistenser. Det vi använt mest är bubbelvatten, mjölk, nyponsoppa, kräm, potatismos, kex samt en köttbulle/falafel. Det man får ut är alltså hur det ser ut när patienten bearbetar maten/klunken, hur långt ner i svalget maten/klunken hamnar innan sväljning initieras, om det finns rester kvar i svalget efter en sväljning, om någon mat/dryck når stämbanden/ luftvägarna exempelvis. En kan också se hur patienten hanterar sitt saliv. En FUS är dock något man behöver gå en extra kurs för att få genomföra själv så det gör ju inte vi studenter, men vi får assistera vid matning av de olika konsistenserna.

• Klinisk sväljbedömning. Detta görs när en FUS exempelvis ej går att genomföra pga. olika anledningar. Här får patienten också äta de ovanstående olika konsistenserna men utan en kamera ner i näsan. En sitter alltså och kollar hur patienten tuggar, sväljer osv utan att se vad som sker inuti svalget. Detta kan göras med eller utan en cervikal auskultation (CA). Med en CA lyssnar en med ett stetoskop (som placeras på sedan utav halsen på patienten) på andning före och efter sväljning, samt lyssnar på sväljningsljuden. Något som inte är helt lätt.

Utöver detta, oavsett vilken typ av bedömningsmetod en använder sig av följer ju därefter rådgivning/ information kring sväljningsfysiologin/ behandlingsplan osv.

Hur tycker jag att det går?

Nästa vecka har jag mittsamtal med en av mina handledare. Detta innebär att vi tillsammans går igenom mina styrkor och saker jag kanske behöver tänka lite extra på framöver i min kontakt med patienter. Så tänker att detta är en perfekt reflektion tills dess. Så hur går det? Kort och gott går det bra. Jag har främst haft patientbesök kring sväljningssvårigheter hittills. Så mer tal- och språk får vi kanske prata om i framtiden. Men det går som sagt faktiskt bra. Känner mig lite chockad själv faktiskt. Jag trodde nog inte att jag skulle tycka att detta område var så intressant som jag tycker att det är. Jag har börjat ta allt fler delar av besöken själv (självklart finns min handledare med i rummet och kan hoppa in om så behövs). Superkul. Jag känner att jag utvecklas. Att jag kan mer och mer koppla ihop teorin med det praktiska. Vilket är målet med allt.

Vad är svårt/ läskigt?

Jag tycker ju som sagt att det rullar på fint. Men självklart är det fortfarande saker som är jobbiga och läskiga. En känner sig ju inte helt helt bekväm med allt som görs redan nu. En har ju inte gjort det så många gånger så såklart är det alltid nervigt innan en träffar patienten. Men det brukar släppa ganska fort så fort patienten är i rummet tycker jag. En kommer snabbt in i sin roll. MEN, jag vet ju aldrig vem det är jag kommer att möta. Så det läskigaste och svåraste skulle jag nog säga är att allt inte går att förbereda sig för. Det gäller ju såklart att ha en uttänkt plan att följa inför besöket med tänka frågor, följdfrågor, ordning för vad som ska göras under besöket osv. Men det går aldrig att förbereda sig helt. Vilket samtidigt är lite skönt också. Det är ett konstant dilemma det här som ni hör.

Ja, men det var min VIL-uppdatering hörreni. Hoppas ni har lärt er något nytt kring vad en logoped kan göra och hjälpa till med. Har ni frågor eller funderingar är det bara att dra iväg ett mail eller kommentera nedan. Hur känner ni inför era VIL-placeringar? Är ni på VIL nu, hur går det? FRAMTIDA STUDENTER, hur går era tankar kring en framtida VIL?

Allt gott!

// Filippa, logopedstudent