Allmänhetens förtroende för forskare – och forskarnas förtroende för forskningens karriärvägar

I onsdags morse förra veckan deltog jag i en paneldiskussion om förtroendet för forskningen, arrangerad av organisationen Vetenskap & Allmänhet med anledning av presentationen av årets så kallade VA Barometer. Det rör sig om en enkätstudie som V&A genomfört i drygt 15 år och som på olika sätt tar tempen på allmänhetens syn på forskning och vetenskap.

Årets resultat är glädjande ur flera aspekter:

  • Förtroendet för forskare är stabilt högt. 84 procent av de tillfrågade anser sig ha mycket eller ganska stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor
  • Förtroendet för forskning ökar rätt kraftigt 75 procent säger sig ha mycket eller ganska stort förtroende för forskning. Motsvarande siffra förra året var 60 procent
  • Det finns även ett starkt stöd för att involvera allmänheten i forskning

I sammanhanget är det värt att påminna om den enkätstudie om vårddata som stiftelsen Forska Sverige genomförde tidigare i år. Den visade att 95 procent av svenskarna är villiga att dela med sig av sina hälsodata för bland annat forskningsändamål. Jag skrev om detta i ett blogginlägg i våras.

Forskarnas förtroende 

När jag fick frågan från moderatorn att reflektera över årets resultat, passade jag dock på att ta upp en helt annan sak. Vilket förtroende har forskarna själva för den sektor där de är verksamma?

Bakgrunden till min fråga är bland annat en artikel som publicerades i den amerikanska vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences den 11:e december – dagen innan debatten hölls: Changing demographics of scientific careers: The rise of the temporary workforce. Artikelförfattarna har undersökt hur lång tid forskare är verksamma inom tre olika vetenskapliga discipliner (medicin inte inkluderat) och följt upp data under 50 år. Resultatet visar på dramatiska förändringar över tid.

Anmärkningsvärd

Under 1960-talet hade 50 procent av forskare lämnat sektorn efter 35 år. Motsvarande “halveringstid” under 2010-talet är nere på fem år. Alltså: Hälften av de professionellt verksamma forskarna lämnar forskningen efter endast fem år.

I viss mån återspeglar siffrorna en helt naturlig utveckling – att i dagens högt specialiserade samhällen behövs personer med forskningsbakgrund i alla områden också utanför akademin. Forskning har alltmer blivit en del av en utbildning för andra sektorer och inte ett steg på vägen för en obruten akademisk karriär. Dock är utvecklingen så anmärkningsvärd att den manar till eftertanke och vidare analyser. Hur ska vår sektor bemannas in i framtiden? Inte minst är detta viktigt eftersom forskning är en verksamhet som måste bedrivas med ett långt tidsperspektiv. Det är väldigt få avgörande upptäckter som skett inom loppet av det antal år som kan räknas på ena handens fingrar.

Specialisering

Artikeln belyser också en annan trend: att vi har en tillväxt av forskare vars funktion är att stödja de projekt som andra leder. Vetenskapen flyttar till större grupper med mer specialisering och allt fler forskare specialiserar sig som ”supporting scientists”. Analysen tyder på att dessa forskare drabbas av ökad karriärinstabilitet och sämre långsiktiga akademiska karriärmöjligheter. Med denna bakgrund argumenterar författarna för att det finns ett behov av att reformera karriärstrukturer i universiteten.

Studien som redovisas i PNAS utgår från en internationell kontext. Det skulle vara väldigt intressant att göra en liknande undersökning i Sverige som också omfattar medicin och hälsovetenskap. Ser vi liknande tendenser här? I så fall, vad beror det på och vad kan vi göra åt det?

Ett intressant perspektiv i den här diskussionen är vilken roll finansiering av forskning spelar och då främst om balansen mellan basfinansiering och extern finansiering. Generellt gäller att en högre andel basfinansiering rimligen skapar bättre förutsättningar för långsiktighet och kontinuitet.

Konstruktiv debatt

Jag tror att en svensk undersökning skulle kunna initiera en konstruktiv debatt om forskningens förutsättningar, om finansiering och om karriärvägarna vid de svenska lärosätena.

Under paneldiskussionen på onsdagsmorgonen föreslog jag V&A skulle genomföra en sådan studie – och efter vad jag förstår så togs förslaget emot positivt. Jag är övertygad om att vi alla som arbetar som ansvariga inom forskningssektorn skulle ha stor nytta av mer kunskap kring hur forskarna ser på forskningen som yrke och vad som talar för eller emot sektorns attraktionskraft – och förmåga att behålla sina kompetenta medarbetare också längre än fem år.

En sak är klar: Kärnverksamhetens förutsättningar, finansiering och karriärvägar kommer att vara viktiga punkter i KI:s nya Strategi 2030.

2 comments

Carina Keskitalo

Carina Keskitalo

SULF:s professorsförening har genomfört en studie som visar att professorer i Sverige är osäkra på vart forskningens karriärvägar leder, och speciellt kritiska till de begränsade möjligheterna till forskning. Se https://sulf.se/nyhet/ingen-tid-for-forskning/

Related posts