Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Den senaste tiden har vi kunnat läsa rubriker i pressen som ”Karolinska institutet backar i rankning” och ”KI tappar ytterligare på rankning”. Det finns därför anledning för mig att klargöra hur utvecklingen ser ut för KI och nyansera bilden. Jag har flera gånger bloggat om de internationella rankningarna och de invändningar som går att riktas mot bristen på transparens, återkommande metodförändringar och vad de olika indikatorerna egentligen mäter. Sammantaget går det att konstatera att en så komplex aktivitet som det ett universitet bedriver omöjligt låter sig tvingas in i en linjär skala och enkelt jämföras med andra. Samtidigt är detta något vi behöver förhålla oss till eftersom rankningarna färgar omvärldens syn på lärosätena, exempelvis när det gäller rekrytering av studenter, forskare och andra medarbetare samt när det gäller anslagsgivare och donatorer.

Det är därför olyckligt när enskilda resultat uppmärksammas mer än andra i dessa sammanhang. När rankningsresultaten presenteras finns en tendens att försämrade resultat för enskilda år i enskilda mätningar får uppmärksamhet, även om vi på KI, och andra, lyckas väl och har framgångar på många andra håll. Låt mig därför vidga perspektivet.

KI står stabilt i rankningarna och ligger mycket högt i flera

Det kan vara svårt att navigera bland alla rankningar och mätningar som förekommer idag. På KI har vi valt att delta i, och följa, fyra av de större internationella rankningarna. En av dessa är den så kallade ”Shanghairankningen” (Academic Ranking of World Universities, ARWU) som är den äldsta av rankningarna. Tidigare i år kom resultatet från den övergripande årliga rankningen där KI gick från plats 42 till 41 i världen. Placeringen har varierat en del mellan plats 38 och 45 under de senaste fem åren och visar därigenom på vår stabilitet. Men att behålla en placering skapar inga rubriker. Mellan 2018–2019 ökade KI placeringen från plats 44 till 38 i rankningen vilket inte heller fick speciellt mycket uppmärksamhet (även om jag bloggade om detta). När vi nästa år tappade sju placeringar blev det desto mer uppståndelse. Som mediekonsument är det lätt att tro att det är ett ständigt fall i placeringar, vilket naturligtvis inte är fallet. Samma år gick KI faktiskt upp fem placeringar i Times Higher Educations övergripande rankning.

Det är i Times Higher Educations (THE) övergripande rankning som KI nu senast tappar tio placeringar globalt sett. Det är anmärkningsvärt då KI de tidigare fem åren legat stabilt omkring plats 40. Vi kan dock konstatera att detta inte bara gäller KI – alla de högst rankade nordiska universiteten backar. Köpenhamns universitet tappar arton placeringar, Oslo universitet sju och Helsingfors universitet nio och flera svenska universitet tappar flera placeringar än KI. Även i övriga Europa tappar många prestigefyllda universitet placeringar. Universitet med teknisk profil verkat dock klarat sig bättre än genomsnittet som exempelvis ETH Zürich, Technical University of Munich och KTH som ett svenskt exempel. Det återstår att se hur denna utveckling fortsätter.

De data som rankningen bygger på speglar åren under en pågående pandemi så det är möjligt att detta har en inverkan. Dessutom genomgår THE-rankningen en metodförändring när det gäller en del av sifferunderlaget som bygger på ”omröstning”. I år har survey-utskicket sänts till betydligt fler mottagare och även ändrad viktning i sammanräkningen. Förändringen sker stegvis och kommer slå igenom än mer nästa år vilket sannolikt kommer att få än inverkan på resultatet.

Alldeles nyligen kom ytterligare en övergripande rankning – tidskriften U.S. News & World Report årliga ”Best Global Universities” där KI tappar tre placeringar i världen från 48 till 51. Även här har KI legat omkring dessa placeringar de senaste sex åren. Ingen förändring, ingen nyhet, men vi behåller vår position. Även detta är värt att uppmärksamma.

Mer än breda penseldrag

De rankningar jag nämnt ovan bygger på sammanställningar av alla universitet i världen, oavsett ämnesinriktning. Eftersom KI är ett medicinskt universitet är det egentligen mer intressant att se hur vi placerar oss inom de ämnesvisa rankningar som publiceras. De skapar sällan publicitet men är mer relevanta i fråga om vår egen utveckling. Låt mig därför bara ge följande sammanställning där KI har en mycket stark position inom flera profilområden, inte minst när vi jämförs inom EU nu sedan Storbritannien lämnat unionen.

KI:s rankningspositioner inom EU för ett antal ämnen

• THE: Etta inom “Clinical and Health”, trea inom “Life Sciences” och femma inom “Psychology”,
• ARWU: Etta inom “Public Health”, “Nursing” och “Biological Sciences”. Fyra inom “Clinical Medicine” och trea inom “Pharmacy and Pharmaceutical”,
• QS: Etta inom det breda ämnesområdet ”Life Sciences & Medicine” samt etta inom ”Medicine”, ”Dentistry” och ”Nursing”,
• US News: Etta inom “Clinical Medicine”, “Public, Environmental & Occupational Health”, “Molecular Biology and Genetics” och “Neuroscience and Behavior”. Tvåa inom “Biology and Biochemistry”, “Cell Biology”, “Immunology” och “Psychiatry /Psychology”.

Ökad konkurrens kräver satsningar

Jag skriver detta med utgångspunkt från en farhåga om att en allt för stor fokus på försämrade resultat för enskilda år i enskilda mätningar inte ger en rättvisande bild av KI:s (eller andra universitets) position bland de internationella universitetsrankningarna. Det är däremot just det som lyfts i media. Det påverkar universitetets olika intressenter och i dagsläget finns det även exempel där länder använder rankningarna i politiska syften. Genom detta blir rankingarna också del av ett globalt, politiskt maktspel om högre utbildning. Ett ytterligare tecken på detta är att allt fler universitet och länder deltar i rankningarna. Times Higher Education hade för tio år sedan 400 universitet på sin lista, i den senaste är det närmare 1800. Vidgar vi vyerna något och ser på den långsiktiga trenden inom rankningarna råder det ingen tvekan om att Asien med Kina i spetsen utmanar Europa och Nordamerikas toppositioner. Detta är naturligtvis ingen tillfällighet utan resultatet av en långsiktig satsning på vetenskap och utbildning med stora finansiella resurser att tillgå. Själva bakgrunden till Shanghairankningen var just att följa målet att skapa ett antal kinesiska toppuniversitet. Frågan är vad det på sikt betyder för den akademiska friheten och det internationella utbytet.

Ska vi tro den senaste rankningen från Times Higher Education så finns det alltså en tendens till att delar av Norden och Europa tappar sina positioner, liksom ett stort antal nordamerikanska lärosäten, framför allt på nivåerna under de allra främsta. Det är därför mycket välkommet att jag i samtal med vår nya utbildningsminister får höra att ambitionerna är att Sverige ska ha spets och en forskning i världsklass. I ambitionen att vara en ledande kunskapsnation är rankningarna ett (om än bristfälligt sätt) att följa utvecklingen. KI:s placering är således inte en bara fråga för oss som universitet utan också ett resultat av de villkor som den svenska forskningspolitiken sätter. Det är ett sätt att följa hur väl svensk forskning står sig internationellt. För att detta ska vara möjligt krävs först och främst en rättvisande bild av ett stabilt KI som står starkt i en allt hårdare global konkurrens och att vi inte övertolkar enskilda år i enskilda mätningar.